När man sitter såhär
i en influensasmittad kropp
i ett nytt och fräscht intercitytåg
som far genom ett så jävla vitt Sverige
Det är helt sjukt jävla vitt
så vill det till att kunna låta bli att bli poetisk
Det är så sjukt vackert. Och vi stannar mitt ute i ingenstans och folk ser förvirrade ut, och jag tror att några snart ska byta till ett annat tåg, och folk är snälla och lånar varandra sina säten, och personalen ropar ut i högtalarna att det nuförtiden inte finns någon restaurangvagn på den nya fräscha intercitytåget. Tänk på detta till nästa gång. Ta med er mat nästa gång.
Jag har mat. Jag har väskan full av mammas hembakta tunnbröd, med en stark och god ost på. Bullar. Choklad. Ingen frukt. För frukten var för jäkla risig. Båd hemma och på Pressbyrån. Men tunnbröd och bullar står man sig länge på. Har åkt i en timme av (förhoppningsvis) fem, och är inte det minsta hungrig. Kanske till och med ger en liten ostamacka till någon stackars svältande. Fast... då ger jag nog även bort lite influensa. Det är ju jag som brett mackorna. Och just nu känner jag mig som en vandrande pandemi.
Jag är på väg till dans.
Läger.
Hihi, du är ju vuxen, åker man på läger då?
Japp. Som fan. Om man, som jag, är biten av lindyflugan.
Trodde att lindysmittan hade gått över. Har inte haft det där suget, drivet, på ett tag. Undervisa - jo - skoj. Dansa? Inte lika skoj. Och gör mest ont hela tiden. Och jag lär mig ju ändå aldrig att dansa så som de internationella instruktörerna säger åt mig lektion efter lektion. Har dansat i fyra år, och det känns nästan som om det är försent att ändra på nåt nu. Musklerna har bestämt att det är såhär jag dansar. Ska jag ändra på det blir det enbart med viljekraft.
Så jag bestämmer mig för att skita i att dansa bra och bara dansa istället. Och då släpper det faktiskt lite. Kanske till och med redan har bloggat om det, känner igen det...
Och så är det då dags för läger. Hur ska jag stå ut med en veckas dans, undrar jag. Jag har ju tröttnat. Och dessutom har jag anmält mig till kurs i balboa, den dansen jag är minst sugen på just nu. (Förutom med några enstaka, ni är för jävla roliga att dansa med. Jämt.) Suck. Och så kollar jag mailen. För i september mailade jag och sa att jag även ville gå lindykurserna på lägret. Det hade de glömt, men vips är jag antagen till lindy advanced också.
Suck. Prestationsångest. Jag på advanced? Jag kan ju inte dansa. Och alla andra är så jävla bra. Och jag är ju dessutom skitsjuk, så risken är att jag inte kommer orka dansa nåt alls.
Men... så sitter jag här på tåget. Som är så himla bekvämt. Och sätter på Spotify med min gamla dj-lista som jag helt glömt bort. Och herreminje så bra musik. Det börjar spritta i benen direkt.
Och jag ser på facebook att Micke är på väg till samma läger. Åh, han är rolig att dansa med. Roligt... och... Sofia och Daniel kommer ju... och och och...
FY FAN VAD ROLIGT DET HÄR SKA BLI!
Även om jag är snorsjuk. Välkommen tillbaks, älskade dansglädje.
söndag, december 26, 2010
lördag, december 18, 2010
Detta månne vara det sista klivet bort från ungdomens grönskande dal
Förr satt jag gärna uppe halva natten. Hjärnan funkade bäst då. Fast nuförtiden börjar jag gäspa vid tiosnåret, och går gärna upp vid åttasnåret. Det är ju skönt att ha morgonen...
öööö....
Förr spexade jag med diverse hårfärger. Har haft i princip alla. Till och med blått och rosa. Men det var på den gamla glada tiden. Nuförtiden är det mörkt.
öööö...
Eller så är det så att den där vita randen som blir i botten en vecka efter färgning inte bara är på skoj. Den är ett faktum. Och den är inte längre bara fläckvis. Om jag skulle låta håret växa ut ofärgat skulle jag nog vara helt... gråvit. Men, å andra sidan hittade jag mitt första gråa hår när jag var 18, så det kanske inte är så konstigt att hela huvvet är gråvitt nu.
Åsa, hur gammal är du egentligen?
Pöff! Man frågar inte en dam om hennes ålder! (DAM?!) fnyser jag, samtidigt som jag zappar över till kunskapskanalen. Reklamkanalerna är ju så... väsniga. Och stökiga. Och det är ju så tramsiga program.
Och sen går jag ut och tar en öl med min gamle gamle vän Robert. Vi väljer ett lugnt ställe utan musik, och börjar prata kläder. "Jag köper alla mina kläder på Holmens herr" säger Robert. "Där finns allt under samma tak, det är jättebra!" Och jag häcklar honom för att han har blivit gubbe. "Var köper du alla dina kläder då?" Och jag funderar på var jag köpt det jag har på mig just den här kvällen. Och konstaterar att... alla... plagg... är från Cassels modehus. MEN, det är för att det är enda stället där det finns kläder med äldre snitt! Jag vill ha 40-tal, 50-tal ylar jag, och hävdar min ungdom. Och jag köper massa kläder på second hand och balla rockabillybutiker! (Fast Cassels är bäst...)
Och sen... kommer isvintern. Gatorna fylls av ihoppressad snö som blir till is och täcks med vatten. Och inte fan grusar de.
Och då dukar jag under.
Jag är kärring.
Tamejfan.
Eftersom jag nu...
äger ett par broddar.
Fast jag har inte tagit på dem än. De ligger där i påsen och hånvrålar åt mig.
Nä. Jag gillar inte att bli gammal. Inte för att det inte är vackert att bli gammal. Jag älskar ålder. Klokhet. Visdom. Insikt. Men jag älskar alla åldrar. Jag älskar naiv tonårsinställning, jag älskar barn som ska frigöra sig och "kan sälv". Men jag älskar inte att jag själv rent fysiskt fanimig börjar peta på kärringväggen. För inuti mig är jag en fjortis. En väldigt mogen, ansvarstagande och klok sådan. Me' hallå, ja ba dööör OFTA att man vill typ ha typ hängpattar å hängröv å värsta närsynta!
Så det kanske får bli stilettklackar över isen ikväll.
öööö....
Förr spexade jag med diverse hårfärger. Har haft i princip alla. Till och med blått och rosa. Men det var på den gamla glada tiden. Nuförtiden är det mörkt.
öööö...
Eller så är det så att den där vita randen som blir i botten en vecka efter färgning inte bara är på skoj. Den är ett faktum. Och den är inte längre bara fläckvis. Om jag skulle låta håret växa ut ofärgat skulle jag nog vara helt... gråvit. Men, å andra sidan hittade jag mitt första gråa hår när jag var 18, så det kanske inte är så konstigt att hela huvvet är gråvitt nu.
Åsa, hur gammal är du egentligen?
Pöff! Man frågar inte en dam om hennes ålder! (DAM?!) fnyser jag, samtidigt som jag zappar över till kunskapskanalen. Reklamkanalerna är ju så... väsniga. Och stökiga. Och det är ju så tramsiga program.
Och sen går jag ut och tar en öl med min gamle gamle vän Robert. Vi väljer ett lugnt ställe utan musik, och börjar prata kläder. "Jag köper alla mina kläder på Holmens herr" säger Robert. "Där finns allt under samma tak, det är jättebra!" Och jag häcklar honom för att han har blivit gubbe. "Var köper du alla dina kläder då?" Och jag funderar på var jag köpt det jag har på mig just den här kvällen. Och konstaterar att... alla... plagg... är från Cassels modehus. MEN, det är för att det är enda stället där det finns kläder med äldre snitt! Jag vill ha 40-tal, 50-tal ylar jag, och hävdar min ungdom. Och jag köper massa kläder på second hand och balla rockabillybutiker! (Fast Cassels är bäst...)
Och sen... kommer isvintern. Gatorna fylls av ihoppressad snö som blir till is och täcks med vatten. Och inte fan grusar de.
Och då dukar jag under.
Jag är kärring.
Tamejfan.
Eftersom jag nu...
äger ett par broddar.
Fast jag har inte tagit på dem än. De ligger där i påsen och hånvrålar åt mig.
Nä. Jag gillar inte att bli gammal. Inte för att det inte är vackert att bli gammal. Jag älskar ålder. Klokhet. Visdom. Insikt. Men jag älskar alla åldrar. Jag älskar naiv tonårsinställning, jag älskar barn som ska frigöra sig och "kan sälv". Men jag älskar inte att jag själv rent fysiskt fanimig börjar peta på kärringväggen. För inuti mig är jag en fjortis. En väldigt mogen, ansvarstagande och klok sådan. Me' hallå, ja ba dööör OFTA att man vill typ ha typ hängpattar å hängröv å värsta närsynta!
Så det kanske får bli stilettklackar över isen ikväll.
söndag, december 12, 2010
Långlov?!
Konstaterade ganska nyssens att jaha, snart är det jullov. En arbetsvecka kvar typ, sen är det jingle bells för hela slanten. Men snart börjar jag ju jobba igen. Tur. För jag trivs nåtsåinåtahelskotta bra på jobbet nuförtin. Det har jag egentligen gjort hela tiden, det var bara feruketanesvärt mycket nytt att ta in och lära sig de första månaderna. Och sedan var det feruketanesvärt mycket att göra månaden därpå, så mycket att Åsa petade lite på den berömda väggen. Men sen lugnade det ner sig igen, och jag utvecklingssamtalade och planerade och började landa igen. Och det är där nånstans jag är nu. Ett utvecklingssamtal kvar innan jag får jullova. Två dramapass och lite vikarieinhopp, en skolavslutning och voila.
Lite tråkigt faktiskt. Jag kommer sakna jobbet. Men jag kommer ju snart tillbaka.
Eller?...
Vänta lite nu...
Skolan börjar 10 januari. Samma dag som jag åker till Bergslagens folkhögskola för att gästpedagoga som impropedagog. I två veckor. Jullovet = nästan tre veckor. Bergslagen två veckor. Det innebär att jag träffar min klass och mina kollegor... fem veckor efter hejdå skola hello jingle bells.
FEM!
VECKOR!
Fattar ni hur länge det är?! Det är ju ett halvt sommarlov, för bövelen!
Tur att jag ska göra nåt så skoj som att lära åtta teaterintresserade vuxna att spela improteater två av dem. Och dansa i Stockholm en av dem. Och fira jul i kanske två dagar i alla fall. Resten av tiden får jag väl ägna åt att tänka på jobbet, längta till jobbet, glo på ö-snön och spela Xbox. Xbox är bra när man vill glömma bort att tid finns och bara leva upp den så att den snart blir en annan tid.
När man vill leva, tänka, vara och känna är det mindre bra. Snacka om hjärndöd sysselsättning. Alltså, perfekt när man helst vill att det lilla jullovet ska rusa förbi.
Är jag normal? En lärare som längtar tills skolan börjar igen? (Ja, hurra för mig! Och hurra för mitt jobb! Länge leve det! Det vill säga hoppas som fan att jag får vara kvar jättelänge och får lite mer timmar än vad jag har nu. Det får jag. I know it.)
Lite tråkigt faktiskt. Jag kommer sakna jobbet. Men jag kommer ju snart tillbaka.
Eller?...
Vänta lite nu...
Skolan börjar 10 januari. Samma dag som jag åker till Bergslagens folkhögskola för att gästpedagoga som impropedagog. I två veckor. Jullovet = nästan tre veckor. Bergslagen två veckor. Det innebär att jag träffar min klass och mina kollegor... fem veckor efter hejdå skola hello jingle bells.
FEM!
VECKOR!
Fattar ni hur länge det är?! Det är ju ett halvt sommarlov, för bövelen!
Tur att jag ska göra nåt så skoj som att lära åtta teaterintresserade vuxna att spela improteater två av dem. Och dansa i Stockholm en av dem. Och fira jul i kanske två dagar i alla fall. Resten av tiden får jag väl ägna åt att tänka på jobbet, längta till jobbet, glo på ö-snön och spela Xbox. Xbox är bra när man vill glömma bort att tid finns och bara leva upp den så att den snart blir en annan tid.
När man vill leva, tänka, vara och känna är det mindre bra. Snacka om hjärndöd sysselsättning. Alltså, perfekt när man helst vill att det lilla jullovet ska rusa förbi.
Är jag normal? En lärare som längtar tills skolan börjar igen? (Ja, hurra för mig! Och hurra för mitt jobb! Länge leve det! Det vill säga hoppas som fan att jag får vara kvar jättelänge och får lite mer timmar än vad jag har nu. Det får jag. I know it.)
tisdag, december 07, 2010
Vän av o-ordning. Eller hur kanelbullen blev "bulle fylld med brunt klägg som ser ut som kanel"
"Ledig". Vilket i praktiken betyder att jag själv bestämmer när (om) jag vill jobba idag. Vilket jag nog måste. Alldeles strax. Men, inleder dagen med en liten (med betoning på liten) vandring till ICA Kvantum och deras fantastiska sortiment och breda utbud.
Ah, detta ljufva mammons tempel, dignande av GODA clementiner (inte sura stenhårda skräpclemmisar från turken på hörnet) färdiga rätter utan kossor eller grisar i och... ah. Kanelbullar.
Jag är löjligt svag för fika. Godis och chips kan jag leva utan. Men inte fika. Så, en liiiiten liiiiten (jättestor) kanelbulle kan man väl få kosta på sig när man vandrat den långa vägen (10 minuters promenad) till ICA? Japp, det kan man. Men, för säkerhets skull läser jag på innehållsförteckningen. Mjöl, socker, ägg, smör, mjölk, lite tillsatser och... kardemumma? Läser igen. För det måste väl ändå vara kanel i kanelbullarna? Humdidumdi läseli läseli... ka..rdemumma. Tittar på bullen. Och nej. Det är fan ingen kanel det där. Det är stora bruna pluttar som ser ut som jättekanel. Men förmodligen inte smakar kanel.
Det är ingen nyhet att det som ger maten dess namn nuförtiden bara är en chimär. Rökt skinka röks till exempel inte, utan besprutas med rökextrakt. Således får man alltså kalla en kanelbulle för kanelbulle, trots att den innehåller 0% kanel.
Och jag vet inte om jag ska bli tokilsk över vår katastrofala matvärld, eller om jag bara ska skita i det. För ju mer ilska jag bär runt på, desto mer ilska drar jag till mig. Men tänker ändå i mitt stilla sinne att det kanske vore på sin plats att kontakta konsumentombudsmannen och säga hallå där, ändring! Länge leve kanelen!
Och sen undrar jag vad det är för saker i världen jag lägger energi på att fundera över egentligen. Kanel liksom. Viktig grej?
Och jag beslutar mig för att det är bättre att jag blir arg på något viktigt och riktigt istället, och vandrar hem med näverkonten fylld av allt annat än kanelbullar. Men ändå går jag där och i huvudet formulerar ett brev till konsumentombudsmannen, för min hjärna formulerar sig i text. Ständigt. När jag lagar mat skriver jag recept. När jag diskar skriver jag facebookstatusar. Och när jag går hem från Kvantum skriver jag tydligen brev till konsumentombudsmannen. Och när jag kommer fram till undertecknandet så... ja vad fan skriver man? Jag kan ju inte skriva under med mitt namn, för jag skäms ju ihjäl över att jag bryr mig om trivialiteter som innehållet i kanelbullar. Ah. En klassiker. Jag skriver under med...
"Vän av ordning"
VÄN AV ORDNING? Vem uppfann det uttrycket? Och varför skriver jag det? Jag och ordning är ju TOTALA OVÄNNER! Tacka vettja o-ordning, kaos, bröt!
Jag skulle vilja göra en dokumentär om alla människor som döljer sig bakom signaturen "vän av ordning". Hur lever de? Har de inget annat att störa sig på i livet än folk som slabbar ner i tvättstugor, glömmer diska sin kaffekopp eller glömmer blinka innan de byter fil?
Ah, detta ljufva mammons tempel, dignande av GODA clementiner (inte sura stenhårda skräpclemmisar från turken på hörnet) färdiga rätter utan kossor eller grisar i och... ah. Kanelbullar.
Jag är löjligt svag för fika. Godis och chips kan jag leva utan. Men inte fika. Så, en liiiiten liiiiten (jättestor) kanelbulle kan man väl få kosta på sig när man vandrat den långa vägen (10 minuters promenad) till ICA? Japp, det kan man. Men, för säkerhets skull läser jag på innehållsförteckningen. Mjöl, socker, ägg, smör, mjölk, lite tillsatser och... kardemumma? Läser igen. För det måste väl ändå vara kanel i kanelbullarna? Humdidumdi läseli läseli... ka..rdemumma. Tittar på bullen. Och nej. Det är fan ingen kanel det där. Det är stora bruna pluttar som ser ut som jättekanel. Men förmodligen inte smakar kanel.
Det är ingen nyhet att det som ger maten dess namn nuförtiden bara är en chimär. Rökt skinka röks till exempel inte, utan besprutas med rökextrakt. Således får man alltså kalla en kanelbulle för kanelbulle, trots att den innehåller 0% kanel.
Och jag vet inte om jag ska bli tokilsk över vår katastrofala matvärld, eller om jag bara ska skita i det. För ju mer ilska jag bär runt på, desto mer ilska drar jag till mig. Men tänker ändå i mitt stilla sinne att det kanske vore på sin plats att kontakta konsumentombudsmannen och säga hallå där, ändring! Länge leve kanelen!
Och sen undrar jag vad det är för saker i världen jag lägger energi på att fundera över egentligen. Kanel liksom. Viktig grej?
Och jag beslutar mig för att det är bättre att jag blir arg på något viktigt och riktigt istället, och vandrar hem med näverkonten fylld av allt annat än kanelbullar. Men ändå går jag där och i huvudet formulerar ett brev till konsumentombudsmannen, för min hjärna formulerar sig i text. Ständigt. När jag lagar mat skriver jag recept. När jag diskar skriver jag facebookstatusar. Och när jag går hem från Kvantum skriver jag tydligen brev till konsumentombudsmannen. Och när jag kommer fram till undertecknandet så... ja vad fan skriver man? Jag kan ju inte skriva under med mitt namn, för jag skäms ju ihjäl över att jag bryr mig om trivialiteter som innehållet i kanelbullar. Ah. En klassiker. Jag skriver under med...
"Vän av ordning"
VÄN AV ORDNING? Vem uppfann det uttrycket? Och varför skriver jag det? Jag och ordning är ju TOTALA OVÄNNER! Tacka vettja o-ordning, kaos, bröt!
Jag skulle vilja göra en dokumentär om alla människor som döljer sig bakom signaturen "vän av ordning". Hur lever de? Har de inget annat att störa sig på i livet än folk som slabbar ner i tvättstugor, glömmer diska sin kaffekopp eller glömmer blinka innan de byter fil?
måndag, december 06, 2010
Jag förstår! Heureka!
Insikter och aha-upplevelser är min kick. Livsmål: utvecklas som människa, till att bli en så bra som möjligt. I mina egna ögon. Vad andra tänker är mindre viktig. Jag vill vara medmänsklig, klok, insiktsfull och trygg i mina val. Så jag tänker mycket. Ibland tänker jag inte. Och ibland vandrar tankarna utan att jag själv är medveten om det. Som idag. Fick jag en insikt. Insikter är svåra att fånga i ord. Men när man får dem är de som en kick av en drog. WOW! SÅ LIGGER DET TILL! Och här är dagens försök att fånga denna kick på pränt.
----------------------------
Jag gör något helt vardagligt. Står i köket. Förvandlar tre platta vattendjur, syrad mjölk och en trave rotfrukter till en delikat anrättning som kallas "lunch". Skalar potatisarna. Kokar potatisarna. Skall hälla av kokvattnet från potatisarna.
Och i samma ögonblick som jag fattar handtaget på kastrullen skär det som en kniv genom kroppen på mig. På en mikromillisekund hinner jag tänka "bara inte handtaget går av på kastrulljäveln och jag får kokande vatten över hela benen". Och sen konstaterar jag att den här kastrullen förmodligen håller, som 99,9% av alla kastruller i världen. Utom den där enda. Som för sisådär 8 år sedan gick sönder. Handtaget gick av när jag skulle servera thévatten (hur fan stavas te på korrekt svenska undrar svenskfröken, och smäller till med alla excesser hon kan uppbringa) till mina teaterkollegor, och jag fick skållande vatten över hela benen.
Hade jeans på benen. Som sög upp det förbannade vattnet. Och det märkliga var, att det inte kändes varmt. Det kändes isande isande jävla jävla skitkallt. Och jag fick panik, och såg diverse mindre bloggvänliga syner för mitt inre om vad som sedan skulle hända med mina ben. Sara vrålar "ta av dig byxorna och ställ dig i duschen och spola kallvatten". Snabbtänkta Sara. Som inte är så snabbtänkt alltid, framförallt inte i trafiken. Men när det kommer till akuta lägen som skållning och andra livsfarliga ting är hon snabbare än blixten, mamma som hon är.
Så jag gör som mamma säger. Av med brallorna, in i duschen, spolar kallvatten tills kylan är outhärdlig.
Och... får inte ett enda men av detta. Benen är hela. Av skållningen syns och känns inte ett jota. Förutom...
i det kroppsliga minnet. Eller är det själen som minns? Vilken del av mig är det egentligen som ylar till när jag denna snövita måndag ska hälla av vattnet från potatisen?
Spelar ingen roll. Men det som spelar roll är såret, min spontana reaktion, min försvarsmekanism. Och jag konstaterar, att det är inte så jävla märkligt att man reagerar som man gör. I andra områden av sitt liv, som inte rör kokande vatten.
Så. Jag förstår verkligen att du reagerar som du gör. Att du beter dig som du gör. Även om jag inte har en aning om varför. För jag var inte med när du fick ditt kokande vatten över benen. Men jag förstår att.
Och viktigast av allt. Jag förstår att. Jag. Reagerar som jag gör. Och gör som jag gör. Och beter mig som jag gör.
Och plötsligt var hela livet helt avdramatiserat, och what the fuck, det är ju bara lite skållhett vatten som spökar. Om jag bara accepterar att de finns där, och ser dem, så kan jag välja att göra annorlunda, även om försvarsmekanismen fortfarande finns där.
Och resten av dagen är jag sådär jävla lycklig, som jag så ofta är nuförtiden. I mitt fantastiska, fantastiska liv.
--------------------------------------
Och min älskade vän, som gärna tror att det som skrivs här handlar om dig. Det gör det inte. Och det gör det. Det handlar om alla. Så ta till dig det om du vill, eller läs det som det det var menat som (säger svenskfröken och smäcker in tre det i en och samma mening); en livsbetraktelse baserad på något så jäkla basic som en potätkastrull.
Det är jag och snubben som kokar gröt i filmen "Tillsammans". Vi reflekterar över mat. It's da shit.
----------------------------
Jag gör något helt vardagligt. Står i köket. Förvandlar tre platta vattendjur, syrad mjölk och en trave rotfrukter till en delikat anrättning som kallas "lunch". Skalar potatisarna. Kokar potatisarna. Skall hälla av kokvattnet från potatisarna.
Och i samma ögonblick som jag fattar handtaget på kastrullen skär det som en kniv genom kroppen på mig. På en mikromillisekund hinner jag tänka "bara inte handtaget går av på kastrulljäveln och jag får kokande vatten över hela benen". Och sen konstaterar jag att den här kastrullen förmodligen håller, som 99,9% av alla kastruller i världen. Utom den där enda. Som för sisådär 8 år sedan gick sönder. Handtaget gick av när jag skulle servera thévatten (hur fan stavas te på korrekt svenska undrar svenskfröken, och smäller till med alla excesser hon kan uppbringa) till mina teaterkollegor, och jag fick skållande vatten över hela benen.
Hade jeans på benen. Som sög upp det förbannade vattnet. Och det märkliga var, att det inte kändes varmt. Det kändes isande isande jävla jävla skitkallt. Och jag fick panik, och såg diverse mindre bloggvänliga syner för mitt inre om vad som sedan skulle hända med mina ben. Sara vrålar "ta av dig byxorna och ställ dig i duschen och spola kallvatten". Snabbtänkta Sara. Som inte är så snabbtänkt alltid, framförallt inte i trafiken. Men när det kommer till akuta lägen som skållning och andra livsfarliga ting är hon snabbare än blixten, mamma som hon är.
Så jag gör som mamma säger. Av med brallorna, in i duschen, spolar kallvatten tills kylan är outhärdlig.
Och... får inte ett enda men av detta. Benen är hela. Av skållningen syns och känns inte ett jota. Förutom...
i det kroppsliga minnet. Eller är det själen som minns? Vilken del av mig är det egentligen som ylar till när jag denna snövita måndag ska hälla av vattnet från potatisen?
Spelar ingen roll. Men det som spelar roll är såret, min spontana reaktion, min försvarsmekanism. Och jag konstaterar, att det är inte så jävla märkligt att man reagerar som man gör. I andra områden av sitt liv, som inte rör kokande vatten.
Så. Jag förstår verkligen att du reagerar som du gör. Att du beter dig som du gör. Även om jag inte har en aning om varför. För jag var inte med när du fick ditt kokande vatten över benen. Men jag förstår att.
Och viktigast av allt. Jag förstår att. Jag. Reagerar som jag gör. Och gör som jag gör. Och beter mig som jag gör.
Och plötsligt var hela livet helt avdramatiserat, och what the fuck, det är ju bara lite skållhett vatten som spökar. Om jag bara accepterar att de finns där, och ser dem, så kan jag välja att göra annorlunda, även om försvarsmekanismen fortfarande finns där.
Och resten av dagen är jag sådär jävla lycklig, som jag så ofta är nuförtiden. I mitt fantastiska, fantastiska liv.
--------------------------------------
Och min älskade vän, som gärna tror att det som skrivs här handlar om dig. Det gör det inte. Och det gör det. Det handlar om alla. Så ta till dig det om du vill, eller läs det som det det var menat som (säger svenskfröken och smäcker in tre det i en och samma mening); en livsbetraktelse baserad på något så jäkla basic som en potätkastrull.
Det är jag och snubben som kokar gröt i filmen "Tillsammans". Vi reflekterar över mat. It's da shit.
lördag, december 04, 2010
På studiebesök i verkligheten
Jag har så vansinnigt svårt att vänja mig.
Vid att jag har en
arbetsplats
att gå till. Jag har ett jobb. Jämt. Inte bara en kort period på några månader. I och för sig inte en jättelång period heller. Men hela hösten och hela våren ska jag vara där och göra det.
Och jag har så svårt att vänja mig. Vilket är förbannat bra. För jag går inte till jobbet när jag går till jobbet. Jag drar dit och gör roliga grejer. Enda skillnaden mot mitt tidigare liv är att jag går upp för jävla tidigt och gör roliga grejer. Och att jag har sisådär 250-300 kollegor. Och att jag har en jävla massa ansvar. Och att jag bongar in vuxenpoäng på löpande band.
Men. I like it. Så därför skriver jag upp mig på listan när det vankas personalfest. För jag måste ju gå dit och nätverka lite. För det är genom lärarna man får vicken. Så ja. Bra. Och jag måste ju kolla in läget. Sist jag var på personalfest var jag äldst av alla och stod i ett hörn och led när pöbeln rockade röven till vedervärdig R&B. Sen dess har jag undvikit allt vad personalfester, insparker och sittningar heter.
Men. Jag har ju faktiskt jäkligt trevliga kollegor nu. Och det kan väl inte vara annat än trevligt att hänga med dem en kväll? Fast... när infomailen börjar ramla in om att vi ska äta rostbiff och potatisgratäng och att två trubadurer ska underhålla börjar jag ana oråd. Hej norm-fest.
Men. Man vet aldrig. Och det ska ju i alla fall bli sjukt kul att hänga lite med de andra estetlärarna. Så jag svänger ihop en förfest på arbetsrummet. Vi tänder ljus och Klas lirar gitarr och sjunger och vi har det bara fett najs. Och minglar till slut upp till festlokalen.
Och pratar med varandra. Och får inte sitta vid samma bord och blir förtvivlade. Men, jag har ändå förbannat trevligt! Tills... trubadurerna kommer. (Och till alla mina trubadurande vänner och läsare: det är INGET FEL på trubadurer! Om de vet vad de pysslar med.) Japp. Allsång. Och jag sjunger med lite halvt om halvt, för det finns kanske de som uppskattar detta bland kollegiet, så jag kan väl stötta dem. Ända tills... vi ska sjunga en sång där karlarna ska sjunga rajrajraj och flickorna pip pip pip.
"VAD VAR DET NU NI SKULLE SJUNGA?" vrålar trubaduren i en glad gubbes ansikte.
"RAJRAJRAJRAJ" vrålar gubben.
"OCH VAD SKULLE NI SJUNGA?" vrålar trubaduren i mitt ansikte.
Och det är här någonstans jag slits mellan två poler. Den ena polen som vet hur för jävligt det är att underhålla på personalfester, och den andra som inte vill vara en pipande kvinna och inrätta sig i leden.
Hon vinner.
Så jag svarar
"JAG TÄNKER INTE SJUNGA ETT JÄVLA SKIT!" och tillägger "jag är hermafrodit, vad ska jag sjunga då?!"
Jag tror inte att trubaduren ens vet vad en hermafrodit är. Men han rajrajar på och sen ska alla byta roll så tjejerna ska rajraja och killarna ska pippipa vilket bara vrålar hej vi är fjolliga fjantar nu för vi säger pippip
och jag mår så illa.
och blir så arg.
Till slut ger de tack och lov upp. Och senare, när de spelar dansmusik bjuder jag upp Marie på en foxtrot, en gympasnubbe på ännu en foxtrot och Hanna på en lindy. Och jag njuter i fulla drag av att smeta in de förutfattade genusmeningarna i ansiktet på folk.
Och, som vanligt, stör det livet ur mig att jag inte kan lämna ut övriga smaskiga detaljer i bloggen. Ni får leva i nyfikenhet. Och jag får spricka av jag vill berätta. Och ringa en vän imorrn.
Natti.
Vid att jag har en
arbetsplats
att gå till. Jag har ett jobb. Jämt. Inte bara en kort period på några månader. I och för sig inte en jättelång period heller. Men hela hösten och hela våren ska jag vara där och göra det.
Och jag har så svårt att vänja mig. Vilket är förbannat bra. För jag går inte till jobbet när jag går till jobbet. Jag drar dit och gör roliga grejer. Enda skillnaden mot mitt tidigare liv är att jag går upp för jävla tidigt och gör roliga grejer. Och att jag har sisådär 250-300 kollegor. Och att jag har en jävla massa ansvar. Och att jag bongar in vuxenpoäng på löpande band.
Men. I like it. Så därför skriver jag upp mig på listan när det vankas personalfest. För jag måste ju gå dit och nätverka lite. För det är genom lärarna man får vicken. Så ja. Bra. Och jag måste ju kolla in läget. Sist jag var på personalfest var jag äldst av alla och stod i ett hörn och led när pöbeln rockade röven till vedervärdig R&B. Sen dess har jag undvikit allt vad personalfester, insparker och sittningar heter.
Men. Jag har ju faktiskt jäkligt trevliga kollegor nu. Och det kan väl inte vara annat än trevligt att hänga med dem en kväll? Fast... när infomailen börjar ramla in om att vi ska äta rostbiff och potatisgratäng och att två trubadurer ska underhålla börjar jag ana oråd. Hej norm-fest.
Men. Man vet aldrig. Och det ska ju i alla fall bli sjukt kul att hänga lite med de andra estetlärarna. Så jag svänger ihop en förfest på arbetsrummet. Vi tänder ljus och Klas lirar gitarr och sjunger och vi har det bara fett najs. Och minglar till slut upp till festlokalen.
Och pratar med varandra. Och får inte sitta vid samma bord och blir förtvivlade. Men, jag har ändå förbannat trevligt! Tills... trubadurerna kommer. (Och till alla mina trubadurande vänner och läsare: det är INGET FEL på trubadurer! Om de vet vad de pysslar med.) Japp. Allsång. Och jag sjunger med lite halvt om halvt, för det finns kanske de som uppskattar detta bland kollegiet, så jag kan väl stötta dem. Ända tills... vi ska sjunga en sång där karlarna ska sjunga rajrajraj och flickorna pip pip pip.
"VAD VAR DET NU NI SKULLE SJUNGA?" vrålar trubaduren i en glad gubbes ansikte.
"RAJRAJRAJRAJ" vrålar gubben.
"OCH VAD SKULLE NI SJUNGA?" vrålar trubaduren i mitt ansikte.
Och det är här någonstans jag slits mellan två poler. Den ena polen som vet hur för jävligt det är att underhålla på personalfester, och den andra som inte vill vara en pipande kvinna och inrätta sig i leden.
Hon vinner.
Så jag svarar
"JAG TÄNKER INTE SJUNGA ETT JÄVLA SKIT!" och tillägger "jag är hermafrodit, vad ska jag sjunga då?!"
Jag tror inte att trubaduren ens vet vad en hermafrodit är. Men han rajrajar på och sen ska alla byta roll så tjejerna ska rajraja och killarna ska pippipa vilket bara vrålar hej vi är fjolliga fjantar nu för vi säger pippip
och jag mår så illa.
och blir så arg.
Till slut ger de tack och lov upp. Och senare, när de spelar dansmusik bjuder jag upp Marie på en foxtrot, en gympasnubbe på ännu en foxtrot och Hanna på en lindy. Och jag njuter i fulla drag av att smeta in de förutfattade genusmeningarna i ansiktet på folk.
Och, som vanligt, stör det livet ur mig att jag inte kan lämna ut övriga smaskiga detaljer i bloggen. Ni får leva i nyfikenhet. Och jag får spricka av jag vill berätta. Och ringa en vän imorrn.
Natti.
tisdag, november 30, 2010
Faking it
Som den normalt arbetande människa jag nuförtiden blivit händer det med jämna mellanrum att jag faktiskt tittar på tv på vardagkvällar. Ikväll till exempel. Tittar jag på ett program om skönhetsoperationer på femman. Och återigen slår det mig.
VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ ATT SE NATURLIG UT?!
Spraytan. Botox. Silikonputande läppar. Hårextensions (retar ihjäl mig. ALLA ser fejk ut! Varför vill ni ha fejkfrilla? Köp en peruk istället, ser mer äkta ut, om ni nu måste grejsa). Silikontuttar. Silikonrumpor. Fettsugningar av ditten och datten. Venusberg till exempel. Hallå? Anusblekning?! Hur ofta kollar någon dig i röven? Blekta tänder, eller ännu värre, tandfasad med kritvita lika långa tänder som får dig att vissla när du pratar. Acrylnaglar. Ser de inte lite ut som klor?
Jag tycker det är sorgligt. Men konstaterar samtidigt att jag ju själv är lätt småfejkad. Rakad lite här och var, nyfärgad i håret eftersom jag är så vansinnigt gråhårig i naturligt skick. Och det har hänt att jag stått och lyft fejset för det är inte jättekul med rynkorna.
Så ja. Jag kastar sten i mitt lilla glashus. Och undrar samtidigt, med MYCKET STOR nyfikenhet, hur evolutionen kommer hantera vårt vaxande, ombyggande och joxande med våra kroppar.
VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ ATT SE NATURLIG UT?!
Spraytan. Botox. Silikonputande läppar. Hårextensions (retar ihjäl mig. ALLA ser fejk ut! Varför vill ni ha fejkfrilla? Köp en peruk istället, ser mer äkta ut, om ni nu måste grejsa). Silikontuttar. Silikonrumpor. Fettsugningar av ditten och datten. Venusberg till exempel. Hallå? Anusblekning?! Hur ofta kollar någon dig i röven? Blekta tänder, eller ännu värre, tandfasad med kritvita lika långa tänder som får dig att vissla när du pratar. Acrylnaglar. Ser de inte lite ut som klor?
Jag tycker det är sorgligt. Men konstaterar samtidigt att jag ju själv är lätt småfejkad. Rakad lite här och var, nyfärgad i håret eftersom jag är så vansinnigt gråhårig i naturligt skick. Och det har hänt att jag stått och lyft fejset för det är inte jättekul med rynkorna.
Så ja. Jag kastar sten i mitt lilla glashus. Och undrar samtidigt, med MYCKET STOR nyfikenhet, hur evolutionen kommer hantera vårt vaxande, ombyggande och joxande med våra kroppar.
torsdag, november 11, 2010
Vidbränd?
När man är jävligt stressad är det så sjukt svårt att avgöra vad som mildrar stressen mest.
Åka dit och göra det där?
Eller stanna hemma och vila.
Stannar man hemma och vilar så sätter man sig själv ännu mer i skiten.
Åker man dit så kommer man nog få brain overload.
Eller så får man inte det. För att man får gjort en massa som hängt över en.
Svårt att välja.
Åka dit och göra det där?
Eller stanna hemma och vila.
Stannar man hemma och vilar så sätter man sig själv ännu mer i skiten.
Åker man dit så kommer man nog få brain overload.
Eller så får man inte det. För att man får gjort en massa som hängt över en.
Svårt att välja.
tisdag, november 09, 2010
Så blir du dagens hjälte, en guide i 42 steg.
1) Laga mat med rökt lax i.
2) Var för lat för att diska direkt.
3) Gå och dansa.
4) Kom hem och konstatera att det luktar rätt mycket rökt lax i ditt hem.
5) Konstatera att du är för trött för att diska kl tolv på natten.
6) Stäng dörren till köket och ignorera tills morgonen randas.
7) Vakna och konstatera att det luktar för jävla mycket rökt lax i ditt hem.
8) Fixa frukost snabbt som fan i ditt "väldoftande" kök.
9) Undra lite över hur lite rökt lax kan lukta så jäkla mycket rökt.
10) Ät frukost.
11) Gå på toa.
12) Konstatera att begreppet att "lägga av en rökare" fått helt ny innebörd.
13) Fundera lite över om det inte är så att det kanske faktiskt luktar rök.
14) Gå till affären, och passa samtidigt på att tömma sopor och småsnusa lite i trappuppgången, framförallt utanför smygalkisgrannens dörr. (Smygalkisgrannen kan ibland vara upphov till märkliga dofter i KuriÅsas hem.)
15) Ring en vän.
16) Hör hur vännen reagerar lite kraftigare än vad du hittills gjort.
17) Konstatera att om det luktar rök när du kommer hem så måste kanske åtgärder vidtagas.
18) Gå hem.
19) Öppna dörren till ditt hem och konstatera att... åtgärder måste vidtagas, eftersom hela hemmet vid det här laget snarare luktar som själva rökapparaturen än den lilla laxabiten.
20) Plinga på hos hyresvärden.
21) Åskåda hur hyresvärden reagerar snabbare än en gazell och rusar upp till smygalkisgrannen och bankar och plingar på dörren som en tok utan att någon öppnar.
22) Låtom hyresvärden följa med upp till ditt hem.
23) Åskåda huru hyresvärden bara behöver in och vända innan han går igång på tusen växlar samtidigt.
24) Bli kvarlämnad i sticket i den basturökta lägenheten.
25) Vädra.
26) Lyss till det ljuva ljudet av brandbilar och OLA-ambulanser som närma sig i fjärran.
27) Öppna dörren när det ringer på och emottag informationen "brandkåren är tillkallad, du kan vara lugn".
28) Försök vara lugn fast ditt hem numera är basturökt.
29) Ring en vän.
30) Fnissa med vännen åt detta vardagsdrama.
31) Konstatera att du glömt borsta tänderna och är jättesunkig.
32) Skit i att du glömt borsta tänderna och är jättesunkig.
33) Utrym pga överdriven basturökning och oro för din egen hälsa.
34) Lyss till det ljuva ljudet av brandmän som diskuterar huruvida dörren eller fönstret ska pajjas för att ta sig in till den väntade eldhärden.
35) Lyss till det mindre ljuva ljudet av brandmän som forcerar Daloc säkerhetsdörr medelst diverse verktyg, bankningar och andra ljud.
36) Lyss till det ljuva ljudet av brandslangar som dras och fläktar som blåser bort rök från trappuppgången.
37) Ring en vän.
38) Prata med hyresvärden och brandbossen.
39) Emottag informationen att "det pyrde i några tidningar och han var inte hemma".
40) Gå upp till ditt basturökta hem och öppna tvärdrag.
41) Var stoltare än en tupp. Du hafver gjort en mycket god gärning, samtidigt som du räddat din egen livhank och ditt eget hem.
42) Sätt dig i din säng, blogga och vänta på att... någon...? ...
ska säga tack.
Så...
tack Åsa, för min självbevarelsedrift!
(och stäng tvärdraget innan du förfryser vitala delar!)
2) Var för lat för att diska direkt.
3) Gå och dansa.
4) Kom hem och konstatera att det luktar rätt mycket rökt lax i ditt hem.
5) Konstatera att du är för trött för att diska kl tolv på natten.
6) Stäng dörren till köket och ignorera tills morgonen randas.
7) Vakna och konstatera att det luktar för jävla mycket rökt lax i ditt hem.
8) Fixa frukost snabbt som fan i ditt "väldoftande" kök.
9) Undra lite över hur lite rökt lax kan lukta så jäkla mycket rökt.
10) Ät frukost.
11) Gå på toa.
12) Konstatera att begreppet att "lägga av en rökare" fått helt ny innebörd.
13) Fundera lite över om det inte är så att det kanske faktiskt luktar rök.
14) Gå till affären, och passa samtidigt på att tömma sopor och småsnusa lite i trappuppgången, framförallt utanför smygalkisgrannens dörr. (Smygalkisgrannen kan ibland vara upphov till märkliga dofter i KuriÅsas hem.)
15) Ring en vän.
16) Hör hur vännen reagerar lite kraftigare än vad du hittills gjort.
17) Konstatera att om det luktar rök när du kommer hem så måste kanske åtgärder vidtagas.
18) Gå hem.
19) Öppna dörren till ditt hem och konstatera att... åtgärder måste vidtagas, eftersom hela hemmet vid det här laget snarare luktar som själva rökapparaturen än den lilla laxabiten.
20) Plinga på hos hyresvärden.
21) Åskåda hur hyresvärden reagerar snabbare än en gazell och rusar upp till smygalkisgrannen och bankar och plingar på dörren som en tok utan att någon öppnar.
22) Låtom hyresvärden följa med upp till ditt hem.
23) Åskåda huru hyresvärden bara behöver in och vända innan han går igång på tusen växlar samtidigt.
24) Bli kvarlämnad i sticket i den basturökta lägenheten.
25) Vädra.
26) Lyss till det ljuva ljudet av brandbilar och OLA-ambulanser som närma sig i fjärran.
27) Öppna dörren när det ringer på och emottag informationen "brandkåren är tillkallad, du kan vara lugn".
28) Försök vara lugn fast ditt hem numera är basturökt.
29) Ring en vän.
30) Fnissa med vännen åt detta vardagsdrama.
31) Konstatera att du glömt borsta tänderna och är jättesunkig.
32) Skit i att du glömt borsta tänderna och är jättesunkig.
33) Utrym pga överdriven basturökning och oro för din egen hälsa.
34) Lyss till det ljuva ljudet av brandmän som diskuterar huruvida dörren eller fönstret ska pajjas för att ta sig in till den väntade eldhärden.
35) Lyss till det mindre ljuva ljudet av brandmän som forcerar Daloc säkerhetsdörr medelst diverse verktyg, bankningar och andra ljud.
36) Lyss till det ljuva ljudet av brandslangar som dras och fläktar som blåser bort rök från trappuppgången.
37) Ring en vän.
38) Prata med hyresvärden och brandbossen.
39) Emottag informationen att "det pyrde i några tidningar och han var inte hemma".
40) Gå upp till ditt basturökta hem och öppna tvärdrag.
41) Var stoltare än en tupp. Du hafver gjort en mycket god gärning, samtidigt som du räddat din egen livhank och ditt eget hem.
42) Sätt dig i din säng, blogga och vänta på att... någon...? ...
ska säga tack.
Så...
tack Åsa, för min självbevarelsedrift!
(och stäng tvärdraget innan du förfryser vitala delar!)
fredag, oktober 29, 2010
Vi äro esteter vi humhum
Min dramakollega kommer in på kontoret och dimper ner i sin kontorsstol. Äntligen tänker jag, nu kan jag fråga det där och det där och det där.
Men, innan jag hinner så långt så kommer den.
Sucken.
Ah. Jag känner igen den där Sucken. För jag har Suckat den själv x antal gånger sedan jag började här. Sucken som betyder "jag behöver få vräka ur mig och bolla!" Så innan jag ställer de där frågorna som jag gått och hållt på länge, länge, får vänta lite, och istället ställer jag nyckelfrågan.
"Hur mår du?"
Och sen kommer den. Urladdningen. Om ett jobbigt betygssamtal och hur jobbigt det är med betyg och hur duktiga våra elever är men ändå kan man inte sätta mvg på alla för alla når inte riktigt upp dit och...
sen ber hon om ursäkt för att hon laddade ur allt detta på mig. Men, det gör inget. Det är snarare rätt skönt att hon laddar ur det på mig. För hennes tankar är de jag också tänker. Och jag behöver också ladda ur. Nästan varje dag just nu. Vi behöver det, nästan alla i vårt arbetsrum. Framförallt vi i den yngre generationen, för vi har inte 20 års undervisning i ryggen, vi har inte erfarenheten, vi engagerar oss för mycket ibland och (kanske inte) för lite ibland, vi söker och letar och hoppas att vi gör rätt.
Och vi måste få dela med oss. Kontoret är vår fristad, där vi jublar över "det-höll-på-att-gå-åt-helvete-men-eleverna-lyckades-ta-mej-fan", förfäras över "det-var-tamejfan-en-elev-som-sa-såhär-till-mig" och charmas av "de-gjorde-såhär-idag-hallego". Vi vädrar och berättar om allt som händer, i bildsalar, musiksalar och dramasalar. Vi berättar för varandra de saker som för oss som individer är dramatiska, men som för den som lyssnar kanske bara låter som jahaja. Och våra berättelser är fulla av "jag känner att" och "för jag känner såhär".
Vi måste. Få dela med oss. Och jag undrar om det bara är för att vi är esteter och har ett behov av att uttrycka oss, eller om det låter såhär på alla kontor i den här jättebygnaden? Att så fort en kollega kommer in genom dörren så måste vi vädra. Oss själva.
Men, innan jag hinner så långt så kommer den.
Sucken.
Ah. Jag känner igen den där Sucken. För jag har Suckat den själv x antal gånger sedan jag började här. Sucken som betyder "jag behöver få vräka ur mig och bolla!" Så innan jag ställer de där frågorna som jag gått och hållt på länge, länge, får vänta lite, och istället ställer jag nyckelfrågan.
"Hur mår du?"
Och sen kommer den. Urladdningen. Om ett jobbigt betygssamtal och hur jobbigt det är med betyg och hur duktiga våra elever är men ändå kan man inte sätta mvg på alla för alla når inte riktigt upp dit och...
sen ber hon om ursäkt för att hon laddade ur allt detta på mig. Men, det gör inget. Det är snarare rätt skönt att hon laddar ur det på mig. För hennes tankar är de jag också tänker. Och jag behöver också ladda ur. Nästan varje dag just nu. Vi behöver det, nästan alla i vårt arbetsrum. Framförallt vi i den yngre generationen, för vi har inte 20 års undervisning i ryggen, vi har inte erfarenheten, vi engagerar oss för mycket ibland och (kanske inte) för lite ibland, vi söker och letar och hoppas att vi gör rätt.
Och vi måste få dela med oss. Kontoret är vår fristad, där vi jublar över "det-höll-på-att-gå-åt-helvete-men-eleverna-lyckades-ta-mej-fan", förfäras över "det-var-tamejfan-en-elev-som-sa-såhär-till-mig" och charmas av "de-gjorde-såhär-idag-hallego". Vi vädrar och berättar om allt som händer, i bildsalar, musiksalar och dramasalar. Vi berättar för varandra de saker som för oss som individer är dramatiska, men som för den som lyssnar kanske bara låter som jahaja. Och våra berättelser är fulla av "jag känner att" och "för jag känner såhär".
Vi måste. Få dela med oss. Och jag undrar om det bara är för att vi är esteter och har ett behov av att uttrycka oss, eller om det låter såhär på alla kontor i den här jättebygnaden? Att så fort en kollega kommer in genom dörren så måste vi vädra. Oss själva.
söndag, oktober 24, 2010
Välja rätt
Att välja ditten eller datten är inte så jäkla svårt som man kan tro. Om man känner efter ordentligt så är det bara att välja det som ger en go' och positiv känsla i kroppen.
Igår valde jag med känslan istället för hjärnan. Jag stod mellan de två hötapparna "göra det jag brukar göra, där jag känner mig hemma, och som ofta är skitkul, ibland ok och ibland småtråkigt" och "göra det som jag inte brukar göra, och som känns lite farligt för jag känner ingen och blir en blyg fjant och det kan bli hur fan som helst".
Jag valde blyga fjant-alternativet. Jag tog en risk. Kändes det som. För jag hade ingen att gå med kändes det som. Och jag visste inte vad jag hade att förvänta mig. Alls. Men ändå... längst in kände jag att det var rätt. Så jag gick dit.
Och valde helt rätt. För plötsligt visar det sig att jag dragit till mig så otroligt många härliga människor, med så positiv livsinställning, en vacker miljö sprudlande av energi och glädje. Jag kände hur många som helst visade det sig. Och musiken var helt sanslös. Och shit goddamnit jezuz maddafacka. Energin som det gav mig kommer jag leva länge på.
Jag har vetat det länge. Att jag vill ha glada skitar runt omkring mig. Sorglösa, glada skitar. Vilket gårkvällen drällde av. Människor som bjuder på sig själva. Tokig man i militärkostym dansar solodans. Tokig gråhårig man dansar sig svettig till rockenråll längst fram vid scen. Gladlynt foxtrottande man bjuder upp KuriÅsa på en dans eller två. Kompis-kompis hittar nån snubbe från Orust och dansar bufflig skoj-muckar-dans. Malin jazzar loss och viftar med cirkelkjolen. Jazzjam. Tokdans. Hur kul som helst! Tok! Love it!
Ja. Där passar jag. Där är Jag Jag. Där lever jag. Och där finns människor som sprutar av positiv energi. Och jag nätverkar och suger åt mig, dansar, skrattar, ölar, diggar, tittar, både på det jag får titta på och på förbjudna frukter.
Och lever. Länge. På detta.
Igår valde jag med känslan istället för hjärnan. Jag stod mellan de två hötapparna "göra det jag brukar göra, där jag känner mig hemma, och som ofta är skitkul, ibland ok och ibland småtråkigt" och "göra det som jag inte brukar göra, och som känns lite farligt för jag känner ingen och blir en blyg fjant och det kan bli hur fan som helst".
Jag valde blyga fjant-alternativet. Jag tog en risk. Kändes det som. För jag hade ingen att gå med kändes det som. Och jag visste inte vad jag hade att förvänta mig. Alls. Men ändå... längst in kände jag att det var rätt. Så jag gick dit.
Och valde helt rätt. För plötsligt visar det sig att jag dragit till mig så otroligt många härliga människor, med så positiv livsinställning, en vacker miljö sprudlande av energi och glädje. Jag kände hur många som helst visade det sig. Och musiken var helt sanslös. Och shit goddamnit jezuz maddafacka. Energin som det gav mig kommer jag leva länge på.
Jag har vetat det länge. Att jag vill ha glada skitar runt omkring mig. Sorglösa, glada skitar. Vilket gårkvällen drällde av. Människor som bjuder på sig själva. Tokig man i militärkostym dansar solodans. Tokig gråhårig man dansar sig svettig till rockenråll längst fram vid scen. Gladlynt foxtrottande man bjuder upp KuriÅsa på en dans eller två. Kompis-kompis hittar nån snubbe från Orust och dansar bufflig skoj-muckar-dans. Malin jazzar loss och viftar med cirkelkjolen. Jazzjam. Tokdans. Hur kul som helst! Tok! Love it!
Ja. Där passar jag. Där är Jag Jag. Där lever jag. Och där finns människor som sprutar av positiv energi. Och jag nätverkar och suger åt mig, dansar, skrattar, ölar, diggar, tittar, både på det jag får titta på och på förbjudna frukter.
Och lever. Länge. På detta.
fredag, oktober 22, 2010
Kärringar kan!
Kollar mailen, och hittar ett mail från... mamma?!
Mamma, som "e så dom då de gäller de däringa tekniska" enligt henne själv. Enligt mig är hon precis lika bra på det tekniska som alla andra, skillnaden är att hon själv hävdar att hon är dum och därför blir osäker.
I somras blev mamma ensamstående. Mannen, som skött "det däringa tekniska" (läs datorer, mail, skrivare mm) dog plötsligt knall och fall, och lämnade efter sig ett tomrum, inte bara efter sig som person, utan även som ordförande i moderns älskade hembygdsförening. Killen med kollen, killen som kan mailen, killen som kan skriva ut dokument, och så vidare. Fanns inte längre.
Åhjajadå, så beschwärlit. (Svensk översättning: fan vad jobbigt.) Wum ska no göre ditta? (Svensk översättning: Vem ska göra det här nu då?) Jaha, det blir wul je då. (Svensk översättning: Jaha, det blir väl jag då.) Och je, det är morsan. Och tiden går, och hon orkar inte ta tag i det tekniska, för hon har sorg, och får ännu mera sorg när en vän blir svårt sjuk. Och tiden går, och det blir långtråkigt, och till slut...
så kommer det ett mail till dottern. "Hej Åsa. Skall bara kolla om jag klarar av att skicka ett mail på egen hand. [...] Har lite ont i huvudet till och från, men förkylningen är på reträtt. Hälsningar från mor"
Morsan! Detta oöverstigliga berg som kallas internet har du nu klättrat över! Morsan googlar, morsan mailar på egen hand, morsan betalar räkningarna via internetbank, morsan beställer varor på internet! Med lite flax lyckas jag till och med få morsan att börja använda facebook. Själv hävdar hon dock såklart fortfarande att hon inte kan nånting när det gäller datorer. Fast det faktum att hon kan knattra ner ett helt mail utan ett enda fel i säger att hon kommit rätt långt sen vi satt och jag försökte få henne att trycka lätt på bokstavsknappen för att unnnddvikaaaa att det blir fffflllleeera bokstäver, att det ska vara mellanslag efter punkt och kommatecken och att man faktiskt kan prova saker på datorn utan att den går sönder.
Jag tycker det är svincoolt. För det är fan inte lätt för generationen som föddes i halvt strömlöst land (ja, öa är lite efter med det mesta) där tv var en nyhet att ta till sig mobiltelefoner, datorer, digitaltvboxar, kontokort, internetbank... Verkligen inte lätt. Det är inte ens lätt för oss som växt upp med Commodore 64.
Så jag blir mäkta stolt, och ringer Marina och berättar om morsans söta mail. Marina jublar och kontrar med sin egen mormor, som efter att livskamraten dött sålt sitt hus, flyttat till lägenhet i stan och... börjat träna på gym? Tre gånger i veckan går mormor på gym, och har tappat sju kilo, för hon tröttnade på att vara rund. Hon är över 70 bast om jag inte minns fel. Och gymmar tre gånger i veckan. Och har, såvitt jag vet, aldrig gymmat förut.
Fan vilka krutkärringar. Imponerande. Och inspirerande. Kärringar kan, bara de puttas tillräckligt nära kanten.
Mamma, som "e så dom då de gäller de däringa tekniska" enligt henne själv. Enligt mig är hon precis lika bra på det tekniska som alla andra, skillnaden är att hon själv hävdar att hon är dum och därför blir osäker.
I somras blev mamma ensamstående. Mannen, som skött "det däringa tekniska" (läs datorer, mail, skrivare mm) dog plötsligt knall och fall, och lämnade efter sig ett tomrum, inte bara efter sig som person, utan även som ordförande i moderns älskade hembygdsförening. Killen med kollen, killen som kan mailen, killen som kan skriva ut dokument, och så vidare. Fanns inte längre.
Åhjajadå, så beschwärlit. (Svensk översättning: fan vad jobbigt.) Wum ska no göre ditta? (Svensk översättning: Vem ska göra det här nu då?) Jaha, det blir wul je då. (Svensk översättning: Jaha, det blir väl jag då.) Och je, det är morsan. Och tiden går, och hon orkar inte ta tag i det tekniska, för hon har sorg, och får ännu mera sorg när en vän blir svårt sjuk. Och tiden går, och det blir långtråkigt, och till slut...
så kommer det ett mail till dottern. "Hej Åsa. Skall bara kolla om jag klarar av att skicka ett mail på egen hand. [...] Har lite ont i huvudet till och från, men förkylningen är på reträtt. Hälsningar från mor"
Morsan! Detta oöverstigliga berg som kallas internet har du nu klättrat över! Morsan googlar, morsan mailar på egen hand, morsan betalar räkningarna via internetbank, morsan beställer varor på internet! Med lite flax lyckas jag till och med få morsan att börja använda facebook. Själv hävdar hon dock såklart fortfarande att hon inte kan nånting när det gäller datorer. Fast det faktum att hon kan knattra ner ett helt mail utan ett enda fel i säger att hon kommit rätt långt sen vi satt och jag försökte få henne att trycka lätt på bokstavsknappen för att unnnddvikaaaa att det blir fffflllleeera bokstäver, att det ska vara mellanslag efter punkt och kommatecken och att man faktiskt kan prova saker på datorn utan att den går sönder.
Jag tycker det är svincoolt. För det är fan inte lätt för generationen som föddes i halvt strömlöst land (ja, öa är lite efter med det mesta) där tv var en nyhet att ta till sig mobiltelefoner, datorer, digitaltvboxar, kontokort, internetbank... Verkligen inte lätt. Det är inte ens lätt för oss som växt upp med Commodore 64.
Så jag blir mäkta stolt, och ringer Marina och berättar om morsans söta mail. Marina jublar och kontrar med sin egen mormor, som efter att livskamraten dött sålt sitt hus, flyttat till lägenhet i stan och... börjat träna på gym? Tre gånger i veckan går mormor på gym, och har tappat sju kilo, för hon tröttnade på att vara rund. Hon är över 70 bast om jag inte minns fel. Och gymmar tre gånger i veckan. Och har, såvitt jag vet, aldrig gymmat förut.
Fan vilka krutkärringar. Imponerande. Och inspirerande. Kärringar kan, bara de puttas tillräckligt nära kanten.
torsdag, oktober 21, 2010
Ält
Det däringa ältandet, det borde ta och flyga och fara sin kos.
Ältar en diskussion. Som var nödvändig. Men som inte togs så väl emot. Och, som så ofta, som nästan jämt faktiskt, så tänker jag att jag hade nog fel, det var nog dumt, jag skulle inte ha sagt nåt.
Men. När jag tänker efter och känner efter så... Jo. Det skulle jag visst. Jag sa hur jag känner. För det är faktiskt så jag känner. Och jag har rätt till mina känslor, och de kommer av en anledning som inte alltid ligger hos mig.
Då behöver man en vän som säger "bra gjort, du gjorde en god gärning idag". Och det har man. Så tack för dig, älskade vän.
Ältar en diskussion. Som var nödvändig. Men som inte togs så väl emot. Och, som så ofta, som nästan jämt faktiskt, så tänker jag att jag hade nog fel, det var nog dumt, jag skulle inte ha sagt nåt.
Men. När jag tänker efter och känner efter så... Jo. Det skulle jag visst. Jag sa hur jag känner. För det är faktiskt så jag känner. Och jag har rätt till mina känslor, och de kommer av en anledning som inte alltid ligger hos mig.
Då behöver man en vän som säger "bra gjort, du gjorde en god gärning idag". Och det har man. Så tack för dig, älskade vän.
onsdag, oktober 20, 2010
Kanske måste jobba lite nu dårå...
Idag tackar jag min lyckliga stjärna för extrakoftan och extrastrumpbyxorna som jag orkade släpa med mig i min redan överfulla näverkont.
Näverkont?! Finns det nuförti'n? Hoppas.
Min näverkont består av en sjukt stor, sjukt billig röd ryggsäck som rymmer laptop, sminkväska, skor, skor igen, banan, två matlådor, vattenflaska, termosmugg, bok, brevskrivaranteckningsblock, plånbok, mobil och så vidare och så vidare. (Den innehåller dock inte mormors gamla halsbandsur längre, det har jag lagt UR efter att hon lämnade tillbaks det.) (Ordvits.) Man behöver massa pryttlar när man jobbar heldag och sen ska dansa på störtens direkt efter.
Jag sitter, som vanligt på onsdag förmiddag, och sörplar kaffe i vårt iskalla arbetsrum, slösurfar och småplanerar. Snackar ihop mig lite med musiklärarPer, vars elever ska spela på vårt gemensamma uppspel om...
tre...
veckor...
"Ja vi har ju tre tillfällen kvar nu då innan uppspel" säger Per. Och jag sätter sörpelkaffet i vrång strupe.
Jezuz christ maddafacka holy kräpp. Jag som hade tänkt köra ett chill pass med föreställningsanalys och sånt idag. Ajöken med det. Idag ska det bestämmas, sättas, repas som FAN.
Tur att mina elever är helt grymma och sätter allt på störtens.
Näverkont?! Finns det nuförti'n? Hoppas.
Min näverkont består av en sjukt stor, sjukt billig röd ryggsäck som rymmer laptop, sminkväska, skor, skor igen, banan, två matlådor, vattenflaska, termosmugg, bok, brevskrivaranteckningsblock, plånbok, mobil och så vidare och så vidare. (Den innehåller dock inte mormors gamla halsbandsur längre, det har jag lagt UR efter att hon lämnade tillbaks det.) (Ordvits.) Man behöver massa pryttlar när man jobbar heldag och sen ska dansa på störtens direkt efter.
Jag sitter, som vanligt på onsdag förmiddag, och sörplar kaffe i vårt iskalla arbetsrum, slösurfar och småplanerar. Snackar ihop mig lite med musiklärarPer, vars elever ska spela på vårt gemensamma uppspel om...
tre...
veckor...
"Ja vi har ju tre tillfällen kvar nu då innan uppspel" säger Per. Och jag sätter sörpelkaffet i vrång strupe.
Jezuz christ maddafacka holy kräpp. Jag som hade tänkt köra ett chill pass med föreställningsanalys och sånt idag. Ajöken med det. Idag ska det bestämmas, sättas, repas som FAN.
Tur att mina elever är helt grymma och sätter allt på störtens.
tisdag, oktober 19, 2010
Att sammanfatta en stor insikt går ju fan inte
Jag läser ännu en klokbok. En bok som handlar om viljan att fly, inser jag efter att ha läst något 50-tal sidor. Författaren hävdar att vi använder oss av olika flyktverktyg för att slippa umgås med oss själva, våra känslor och tankar.
Författaren säger att det finns en massa sätt att fly. Gå ut genom dörren. Hyra en helikopter. Distrahera dig själv från din smärta genom att göra tusen andra saker: tänka på något annat, skylla på någon annan, slåss, jämföra sig med andra, drömma om framtiden, återuppleva dåtiden, aldrig bli djupt involverad i en situation eller relation, äta, surfa på internet...
Och under en millisekund tänker jag att... jag gör ju allt det där. Fast vid närmare eftertanke - nej, jag gör inte allt. Men jag gör flera. Mer än en.
Märkligt.
Jag tycker mig vara en stark och lycklig människa som mår bra och är mentalt stark. Och ändå flyr jag. Det vet jag. Och jag vet en av sakerna jag flyr ifrån.
Tristess.
Jag.
Hatar.
Tristess.
Jag minns hur jag som barn bokstavligen krälade på väggarna av tristess, och hetsade morsan att hitta på något för mig att syssla med. Hon kom med tusen och ett förslag, men inget lockade. Vad var det där egentligen? Ensamhet? En liten sketen flickunge mitt ute på kolmörka landsbygden med målbrottskillar som enda sällskap? Den lilla flickungen, som hade 8 låtsaskompisar i brunnen... Ja, det var kanske ensamhet som tristessen grundade sig i.
Motsägelsefullt. Det vuxna jag älskar att vara ensam. Men blir fortfarande uttråkad och distraherar sig.
Men vad är tristess egentligen, om inte ett ypperligt tillfälle att sitta och filosofera över livet och bli klokare?
Det är galet svårt att sammanfatta insikterna man får av en bok i ett litet fjösigt blogginlägg. Speciellt när man bara läst 55 sidor.
(Men jag hade tråkigt, så jag var tvungen att distrahera mig med internet?)
Författaren säger att det finns en massa sätt att fly. Gå ut genom dörren. Hyra en helikopter. Distrahera dig själv från din smärta genom att göra tusen andra saker: tänka på något annat, skylla på någon annan, slåss, jämföra sig med andra, drömma om framtiden, återuppleva dåtiden, aldrig bli djupt involverad i en situation eller relation, äta, surfa på internet...
Och under en millisekund tänker jag att... jag gör ju allt det där. Fast vid närmare eftertanke - nej, jag gör inte allt. Men jag gör flera. Mer än en.
Märkligt.
Jag tycker mig vara en stark och lycklig människa som mår bra och är mentalt stark. Och ändå flyr jag. Det vet jag. Och jag vet en av sakerna jag flyr ifrån.
Tristess.
Jag.
Hatar.
Tristess.
Jag minns hur jag som barn bokstavligen krälade på väggarna av tristess, och hetsade morsan att hitta på något för mig att syssla med. Hon kom med tusen och ett förslag, men inget lockade. Vad var det där egentligen? Ensamhet? En liten sketen flickunge mitt ute på kolmörka landsbygden med målbrottskillar som enda sällskap? Den lilla flickungen, som hade 8 låtsaskompisar i brunnen... Ja, det var kanske ensamhet som tristessen grundade sig i.
Motsägelsefullt. Det vuxna jag älskar att vara ensam. Men blir fortfarande uttråkad och distraherar sig.
Men vad är tristess egentligen, om inte ett ypperligt tillfälle att sitta och filosofera över livet och bli klokare?
Det är galet svårt att sammanfatta insikterna man får av en bok i ett litet fjösigt blogginlägg. Speciellt när man bara läst 55 sidor.
(Men jag hade tråkigt, så jag var tvungen att distrahera mig med internet?)
måndag, oktober 18, 2010
Att bestämma livet
Jag vet ju att känslan av avsaknad bara gör att avsaknaden blir ännu större.
Och jag vet ju att det bästa sättet att få ett bra liv och förändra det man inte är nöjd med till något bättre är att vara positiv och ösa kärlek runt sig, låta irriterande småsaker bara fladdra förbi obemärkt och fokusera på allt det goda livet ger en.
Och ändå... är det det absolut svåraste.
För man behöver tid. Och ork. Utrymme för tankar att bli tänkta. En frisk kropp som har kraft att ta i, göra, skapa.
Och så alla förvirrande trådar som drar i en. När man tappar insikten, den där självklara, som vet precis hur allt ligger till. Förvirrande trådar, för att människor säger och gör något helt annat än det man trodde de skulle säga och göra. Förvirrande tecken som ploppar upp med jämna mellanrum, som den där låten, den där texten längst bak på bilen JUST när jag tänkte på det där. Gör att det känns som om universum vrålar något till mig, men jag verkar ha vaxproppar i öronen.
Jag tänker, planerar och bestämmer mitt liv. Och ändå blir det ofta helt annorlunda. Och jag vet att det inte finns någon mening med att lägga upp planer, för livet gör ändå som det vill med mig. Det gör det som är bäst för mig, just nu. Och det är inte alltid som mitt medvetna jag vet bäst. Tydligen. Eftersom det inte blir som jag tänkt mig i vissa områden av mitt liv. Andra blir precis. De delar jag känner mig trygg med, litar på, vet.
Varför kan jag inte bara känna mig trygg och veta med alla delar? Varför tvivlar jag när jag vet att jag inte har någon anledning att tvivla?
Ska det vara så förbenat jäkla svårt att programmera om sin hjärna?
Och jag vet ju att det bästa sättet att få ett bra liv och förändra det man inte är nöjd med till något bättre är att vara positiv och ösa kärlek runt sig, låta irriterande småsaker bara fladdra förbi obemärkt och fokusera på allt det goda livet ger en.
Och ändå... är det det absolut svåraste.
För man behöver tid. Och ork. Utrymme för tankar att bli tänkta. En frisk kropp som har kraft att ta i, göra, skapa.
Och så alla förvirrande trådar som drar i en. När man tappar insikten, den där självklara, som vet precis hur allt ligger till. Förvirrande trådar, för att människor säger och gör något helt annat än det man trodde de skulle säga och göra. Förvirrande tecken som ploppar upp med jämna mellanrum, som den där låten, den där texten längst bak på bilen JUST när jag tänkte på det där. Gör att det känns som om universum vrålar något till mig, men jag verkar ha vaxproppar i öronen.
Jag tänker, planerar och bestämmer mitt liv. Och ändå blir det ofta helt annorlunda. Och jag vet att det inte finns någon mening med att lägga upp planer, för livet gör ändå som det vill med mig. Det gör det som är bäst för mig, just nu. Och det är inte alltid som mitt medvetna jag vet bäst. Tydligen. Eftersom det inte blir som jag tänkt mig i vissa områden av mitt liv. Andra blir precis. De delar jag känner mig trygg med, litar på, vet.
Varför kan jag inte bara känna mig trygg och veta med alla delar? Varför tvivlar jag när jag vet att jag inte har någon anledning att tvivla?
Ska det vara så förbenat jäkla svårt att programmera om sin hjärna?
måndag, oktober 11, 2010
Det var såhär det kändes ja...
Helg fullknökad med bluesdans. Trevligt. Och plågsamt. För efter några timmars "drop down, drop down!" så börjar det värka i höfterna. Och i diskbråcket. Och i knäna. Och överallt. Och jag börjar känna mig lite som för 1,5-2 år sedan, då min tillvaro mest bestod av sjukgymnastik, vetevärmare, citodon och spikmatta. Och depp. Och irri. Och ilska. Och små vredesutbrott på absolut ingenting, och gråt av absolut ingen anledning alls men än att...
kroppen kändes för jävlig. "Fy fan, höfter av plåt!" ylade Cicci och jag i skrattblandad gråt när vi skulle ta oss ur bilar, från picnicfiltar och andra ställningar där man fastnar och höfterna börjar bråka. Lätt att skämta om det. Men inte alltid. Och inte alltid var jag medveten hur otroligt mycket mitt humör och min sinnesstämning påverkades av smärtan. Trött jämt. Ont jämt. Spänd jämt.
Men på något sätt har det försvunnit, eller blivit mindre påtagligt. Och det senaste året har jag, trots smärre personliga bakslag, ändå mått bra och varit positiv, för mitt liv är ju fantastiskt, precis som titeln på den här bloggen säger. Och jag har inte haft ont. Nästan inte alls faktiskt.
Så dansar jag lite blues och drops down in my hip to switch balance. Igen och igen och igen och igen. Och det börjar så smått skära små knivar både här och där. Och när första kursdagen är slut känner jag mig helt mör, men tänker att det går snart över, lite vila bara. Och så blir det danskväll, och efter halva kvällen har jag så ont att jag faktiskt inte ens orkar göra det jag älskar allra mest just nu - dansa. Jag blir uppbjuden på löpande band - roligt och smickrande - men jag pallar inte, och nobbar på löpande band. För jag har för ont. I slutet av kvällen blir jag dock uppbjuden av en elevs farsa, som åkt 40 mil för att få dansa på Duke's place. Kan inte säga nej. Dansar. Och lider. Fast med ett leende på läpparna, för han har så roligt. Härligt. Och plågsamt. Och jag stapplar av dansgolvet.
På söndag ligger jag i sängen, får inget gjort, vill inte göra något. Drömmer om stenhård massage och akupunktur, men stapplar till slut iväg till blueskursen. Och tittar på, för det slängs tjejer hit och dit. Tjejer, som ska supporta hela sin kroppstyngd på höger höft, min värsta. När det är gjort dansar jag lite i alla fall, jag vill ju passa på att lära mig. Men det gör så satansinihelvetes ont.
Och kursen tar slut, och Fredrik kommer, och vi planerar kurs.
Och då kommer det. Utbrottet. Inte något vidare allvarligt egentligen, men han får sig en avhyvling för ett omedvetet beteende han har som stört mig ett tag. Ett beteende som jag tänkt att fan vad löjlig jag är som retar mig på detta. Men just den här plågade söndagen... brister det.
Som den fina människa han är kan han ta detta med lätthet, och jag säger mitt i utbrottet att "jag har inte sagt något för jag vet att det är helt fånigt att störa mig på det och det här lilla beteendet gör inte att jag gillar dig mindre för det". Tur det. Och efter en stund, när jag landat säger jag förlåt för mitt lilla utbrott, nu fick du ta skopan skit för min smärta, det var du inte värd. Och Fredrik säger att han varit med om mycket värre, han är ju sambo.
Han är fin han, Fredrik. Hurra för honom.
Men bu för smärtan. Jag hade glömt hur jag blir av ständigt ont.
Hur fan överlevde jag när det var som värst undrar jag. Jag minns att jag hade en gråt i halsen, konstant. Och en gång i veckan exploderade den där gråten och landade i knät hos hon som fick betalt för att ta hand om den. Och jag fick rita smärtan och mådde illa av min egen teckning, för den såg fruktansvärd ut. "Vill du behålla teckningen?" "Nä fan heller, släng den åt helvete." Det gjorde hon inte. Tyvärr. Men jag slängde smärtan åt helvete.
Och nu är jag livrädd för att den ska komma tillbaka igen med samma styrka. Men jag bestämmer att jag är frisk nu, och att det bästa sättet att bemästra den är att röra på sig.
Så ikväll drar jag på mig boxhandskarna och bankar skiten ur den. Och sen dansar jag med människor som gör mig glad.
That's medicin, I tell ya.
kroppen kändes för jävlig. "Fy fan, höfter av plåt!" ylade Cicci och jag i skrattblandad gråt när vi skulle ta oss ur bilar, från picnicfiltar och andra ställningar där man fastnar och höfterna börjar bråka. Lätt att skämta om det. Men inte alltid. Och inte alltid var jag medveten hur otroligt mycket mitt humör och min sinnesstämning påverkades av smärtan. Trött jämt. Ont jämt. Spänd jämt.
Men på något sätt har det försvunnit, eller blivit mindre påtagligt. Och det senaste året har jag, trots smärre personliga bakslag, ändå mått bra och varit positiv, för mitt liv är ju fantastiskt, precis som titeln på den här bloggen säger. Och jag har inte haft ont. Nästan inte alls faktiskt.
Så dansar jag lite blues och drops down in my hip to switch balance. Igen och igen och igen och igen. Och det börjar så smått skära små knivar både här och där. Och när första kursdagen är slut känner jag mig helt mör, men tänker att det går snart över, lite vila bara. Och så blir det danskväll, och efter halva kvällen har jag så ont att jag faktiskt inte ens orkar göra det jag älskar allra mest just nu - dansa. Jag blir uppbjuden på löpande band - roligt och smickrande - men jag pallar inte, och nobbar på löpande band. För jag har för ont. I slutet av kvällen blir jag dock uppbjuden av en elevs farsa, som åkt 40 mil för att få dansa på Duke's place. Kan inte säga nej. Dansar. Och lider. Fast med ett leende på läpparna, för han har så roligt. Härligt. Och plågsamt. Och jag stapplar av dansgolvet.
På söndag ligger jag i sängen, får inget gjort, vill inte göra något. Drömmer om stenhård massage och akupunktur, men stapplar till slut iväg till blueskursen. Och tittar på, för det slängs tjejer hit och dit. Tjejer, som ska supporta hela sin kroppstyngd på höger höft, min värsta. När det är gjort dansar jag lite i alla fall, jag vill ju passa på att lära mig. Men det gör så satansinihelvetes ont.
Och kursen tar slut, och Fredrik kommer, och vi planerar kurs.
Och då kommer det. Utbrottet. Inte något vidare allvarligt egentligen, men han får sig en avhyvling för ett omedvetet beteende han har som stört mig ett tag. Ett beteende som jag tänkt att fan vad löjlig jag är som retar mig på detta. Men just den här plågade söndagen... brister det.
Som den fina människa han är kan han ta detta med lätthet, och jag säger mitt i utbrottet att "jag har inte sagt något för jag vet att det är helt fånigt att störa mig på det och det här lilla beteendet gör inte att jag gillar dig mindre för det". Tur det. Och efter en stund, när jag landat säger jag förlåt för mitt lilla utbrott, nu fick du ta skopan skit för min smärta, det var du inte värd. Och Fredrik säger att han varit med om mycket värre, han är ju sambo.
Han är fin han, Fredrik. Hurra för honom.
Men bu för smärtan. Jag hade glömt hur jag blir av ständigt ont.
Hur fan överlevde jag när det var som värst undrar jag. Jag minns att jag hade en gråt i halsen, konstant. Och en gång i veckan exploderade den där gråten och landade i knät hos hon som fick betalt för att ta hand om den. Och jag fick rita smärtan och mådde illa av min egen teckning, för den såg fruktansvärd ut. "Vill du behålla teckningen?" "Nä fan heller, släng den åt helvete." Det gjorde hon inte. Tyvärr. Men jag slängde smärtan åt helvete.
Och nu är jag livrädd för att den ska komma tillbaka igen med samma styrka. Men jag bestämmer att jag är frisk nu, och att det bästa sättet att bemästra den är att röra på sig.
Så ikväll drar jag på mig boxhandskarna och bankar skiten ur den. Och sen dansar jag med människor som gör mig glad.
That's medicin, I tell ya.
fredag, oktober 08, 2010
Dagens skäms
Skämslåt är numera ett allmänt vedertaget begrepp. Låtar som man inte borde gilla, men som man gillar ändå. Själv gillar jag till exempel "Ingen vill veta var du köpt din tröja". Pinsamt men sant. (Egentligen skäms jag inte nämnvärt för just den. Skämslåt på riktigt är att jag älskar att dansa lindy hop till Koop - Come to me, som totalt inte alls är en lindylåt. Jag bara gillar'n. Och skäms lite för det.)
Finns det skämslåtar borde det ju finnas även annat skäms, eller hur? Ja!
KuriÅsas skämsmat: fiskpinnar, smält smör, potatis och lingonsylt som man mosar ihop till en gegga. Kan jag inte äta offentligt (och har inte ätit på very long time because of kaloriinnehållet och sunkigheten).
KuriÅsas skämsprogram: Paris Hilton - My new BFF. Patetiskt fängslande.
Och nu, det skämsigaste av allt, och inspirationskällan till dagens inlägg.
KuriÅsas skäms för att jag tycker att han är het-ing: Dave.
Dave är en hyfsat tacky blueslärare från USA som klär sig i rave- och hippiekläder, har långt 90-talshår och ett typiskt amerikanskt bullrigt beteende. Inte min kopp te! Och ändå... shit Majbritt. Dräggel. I smyg, för jag skäms ju. Men har är smått het alltså. Och det KAN, jag säger KAN, ha något att göra med att jag dansat med karl'n vid ett antal tillfällen. Han dansar brallorna av en. Literally.
Och i helgen ska jag gå kurs för honom. Holy moly. Got to hålla mig i skinnet.
Och eftersom flera av mina läsare verkar ha lite svårt för subtila undertexter så vill jag här poängtera att detta är ett humoristiskt, lätt överdrivet inlägg. Jag vill inte gifta mig med Dave, jag vill inte ens hoppa i säng med honom, jag skriver detta för att det var skojig inspiration. Och bara för att jag skriver att han är het betyder det inte att jag är kär i honom. Jag har mina ögon på annan för tillfället, som på riktigt är very much hetare än honom. I mina ögon i alla fall.
Finns det skämslåtar borde det ju finnas även annat skäms, eller hur? Ja!
KuriÅsas skämsmat: fiskpinnar, smält smör, potatis och lingonsylt som man mosar ihop till en gegga. Kan jag inte äta offentligt (och har inte ätit på very long time because of kaloriinnehållet och sunkigheten).
KuriÅsas skämsprogram: Paris Hilton - My new BFF. Patetiskt fängslande.
Och nu, det skämsigaste av allt, och inspirationskällan till dagens inlägg.
KuriÅsas skäms för att jag tycker att han är het-ing: Dave.
Dave är en hyfsat tacky blueslärare från USA som klär sig i rave- och hippiekläder, har långt 90-talshår och ett typiskt amerikanskt bullrigt beteende. Inte min kopp te! Och ändå... shit Majbritt. Dräggel. I smyg, för jag skäms ju. Men har är smått het alltså. Och det KAN, jag säger KAN, ha något att göra med att jag dansat med karl'n vid ett antal tillfällen. Han dansar brallorna av en. Literally.
Och i helgen ska jag gå kurs för honom. Holy moly. Got to hålla mig i skinnet.
Och eftersom flera av mina läsare verkar ha lite svårt för subtila undertexter så vill jag här poängtera att detta är ett humoristiskt, lätt överdrivet inlägg. Jag vill inte gifta mig med Dave, jag vill inte ens hoppa i säng med honom, jag skriver detta för att det var skojig inspiration. Och bara för att jag skriver att han är het betyder det inte att jag är kär i honom. Jag har mina ögon på annan för tillfället, som på riktigt är very much hetare än honom. I mina ögon i alla fall.
torsdag, oktober 07, 2010
Det heter ju Jag Själ.v. dessutom!
Jag springer av en händelse på Tomas, och vi springer av en händelse in på Saluhallen och slänger i oss lite käk, och råkar av en händelse börja prata om riktiga saker. Inte hur det var på jobbet. Inte hur det är på dansen. Utan Riktiga Saker. Livsåskådning, klokerier och annat. Och vi kommer in på hokus pokus, och han frågar om jag tror på reinkarnation och sånt där, och jag tänker på själen.
Jag tror ju på reinkarnation dårå. Alltså tror jag på själen som vandrar vidare. Alltså tror jag på själen. Jag tror, att vi människor har en själ. Som lever sitt eget liv. Och jag tycker mig se så otroligt många bevis för min tes.
Kroppen och själen är inte alltid överens, till exempel. Min själ har idag bestämt att jag inte vill ha socker. Ändå gick kroppen och köpte en liten påse godis som den nu sitter och tuggar i sig. Gott för kroppen. Och lite gott för själen också, tror jag. För själen påverkas ju av det kroppen hittar på.
Kroppen försöker lära sig dansa på ett annat sätt. Själen förstår precis hur kroppen ska göra för att det ska bli snyggt, gött, bra. Kroppen vägrar, och gör samma inlärda rörelsemönster, igen och igen och igen.
Min själ har dessutom en tendens att titta på kroppen lite sådär utifrån ibland. En mycket skum känsla, på min ära. Som kan vara sinnessjukdom, övernaturlighet eller kemiska biologiska konstigheter i min hjärna. Men jag tror, att det är själen som vill ta sig en titt på kroppen den valt till just det här livet. Vad pysslar den där kroppen med egentligen? Jag måste ta mig en titt. Och plupp, så tittar jag. Utifrån. Weird.
Min själ blir lycklig av saker jag gör. Min själ gillar tydligen när kroppen rör sig i rytm till jazzmusik tillsammans med en annan människa.
Och när den bara rör sig rytmiskt med en annan människa. Då får själen glädjespatt, kan man säga. Jag undrar om det är själen eller kroppen som är mest aktiv då?
Jag tror ju på reinkarnation dårå. Alltså tror jag på själen som vandrar vidare. Alltså tror jag på själen. Jag tror, att vi människor har en själ. Som lever sitt eget liv. Och jag tycker mig se så otroligt många bevis för min tes.
Kroppen och själen är inte alltid överens, till exempel. Min själ har idag bestämt att jag inte vill ha socker. Ändå gick kroppen och köpte en liten påse godis som den nu sitter och tuggar i sig. Gott för kroppen. Och lite gott för själen också, tror jag. För själen påverkas ju av det kroppen hittar på.
Kroppen försöker lära sig dansa på ett annat sätt. Själen förstår precis hur kroppen ska göra för att det ska bli snyggt, gött, bra. Kroppen vägrar, och gör samma inlärda rörelsemönster, igen och igen och igen.
Min själ har dessutom en tendens att titta på kroppen lite sådär utifrån ibland. En mycket skum känsla, på min ära. Som kan vara sinnessjukdom, övernaturlighet eller kemiska biologiska konstigheter i min hjärna. Men jag tror, att det är själen som vill ta sig en titt på kroppen den valt till just det här livet. Vad pysslar den där kroppen med egentligen? Jag måste ta mig en titt. Och plupp, så tittar jag. Utifrån. Weird.
Min själ blir lycklig av saker jag gör. Min själ gillar tydligen när kroppen rör sig i rytm till jazzmusik tillsammans med en annan människa.
Och när den bara rör sig rytmiskt med en annan människa. Då får själen glädjespatt, kan man säga. Jag undrar om det är själen eller kroppen som är mest aktiv då?
onsdag, oktober 06, 2010
Är jag stor nu?
Det är, i sanning, en udda upplevelse att vara kollega med sina gamla lärare. Att plötsligt ha samma status som dem, diskutera elever med dem bakom stängda dörrar. Att möta gamla klassföreståndaren i korridoren, och han försöker kittla en så att man ska spilla ut kaffet. (Hmmm...) Att lära känna sina gamla lärare som människor, inte som de stereotyper vi gjorde dem till. Med smeknamn, med fantasifulla tolkningar om religiösa ståndpunkter, hur deras privatliv var, hur de var på fyllan...
Och vi häcklade de lärare, som tofflade omkring i innetofflor hela dagarna.
Nu. Har jag. Innetofflor.
Nu. Är det i mitt ansikte man skönjer den illa fördolda rodnaden och det tillbakahållna vredesutbrottet.
Nu. Är det jag som inte vet hur man sätter på filmen, som tappar saker, och som har konstiga kläder.
Och jag undrar, i sanning, vad eleverna har för fantasifulla tolkningar om mig. För jag ser ju inte alltid helt mainstream ut. Och jag beter mig inte helt mainstream heller. Men det är ett medvetet val. Eleverna behöver veta att man får vara precis hur fasen man vill, och att man dessutom ska vara stolt över det jaget.
Och nu styr jag mina Birkenstockade fötter mot dramasalen, för att beskåda ett antal elever spela katt. Bara palestinasjalen som saknas.
-----------------
Update: Och på vägen hem tvivlade hon på sitt yrkesval.
Och vi häcklade de lärare, som tofflade omkring i innetofflor hela dagarna.
Nu. Har jag. Innetofflor.
Nu. Är det i mitt ansikte man skönjer den illa fördolda rodnaden och det tillbakahållna vredesutbrottet.
Nu. Är det jag som inte vet hur man sätter på filmen, som tappar saker, och som har konstiga kläder.
Och jag undrar, i sanning, vad eleverna har för fantasifulla tolkningar om mig. För jag ser ju inte alltid helt mainstream ut. Och jag beter mig inte helt mainstream heller. Men det är ett medvetet val. Eleverna behöver veta att man får vara precis hur fasen man vill, och att man dessutom ska vara stolt över det jaget.
Och nu styr jag mina Birkenstockade fötter mot dramasalen, för att beskåda ett antal elever spela katt. Bara palestinasjalen som saknas.
-----------------
Update: Och på vägen hem tvivlade hon på sitt yrkesval.
tisdag, oktober 05, 2010
Hej. Hopp.
Jag drar i mig en halvliter kaffe, bakom den bruna dörren med mönstrad glasruta, för att man inte ska se in, inte kunna tjuvkika på fröken, som sitter där med sin halvliter och försöker väcka själen till liv.
På utsidan dörren bullriga tonårskillar, skrattar, gör konstiga ljud, ropar könsord och kallar varandra vid efternamn. På insidan dörren jag, tystnaden, halvlitern, tankarna, yllekoftan och mystofflorna. Koffeinar mig till vakenhet och klarsyn.
Idag är jag på spåret igen. Vädrade ny luft igår, såg nya saker, och gillar't. Igen. Inte första gången på sista tiden, men den här gången kanske lite annorlunda. Hej hopp. fullhet. Jag har saknat dig. Och hej, nya intressanta människa.
På utsidan dörren bullriga tonårskillar, skrattar, gör konstiga ljud, ropar könsord och kallar varandra vid efternamn. På insidan dörren jag, tystnaden, halvlitern, tankarna, yllekoftan och mystofflorna. Koffeinar mig till vakenhet och klarsyn.
Idag är jag på spåret igen. Vädrade ny luft igår, såg nya saker, och gillar't. Igen. Inte första gången på sista tiden, men den här gången kanske lite annorlunda. Hej hopp. fullhet. Jag har saknat dig. Och hej, nya intressanta människa.
måndag, oktober 04, 2010
Det går ett sus genom mitt huvud
Idag är det örontjut. Och örontjut. Och örontjut. Och ibland försvinner det, om jag masserar axlarna, lutar huvudet och slappnar av i käkarna. Men efter några minuter kommer det tillbaka igen.
Tänk dig de olika tonerna på svt's testbild. Sätt ihop dem så att alla låter samtidigt. Ibland låter vissa högre än andra. Ibland är det tyst. Men det låter. Hela tiden. På olika sätt. IIIIIIiiiiiiiiOOOOOOOOiiiiiiiooooooiiIIIIiii
Ja, jag ömkar mig själv idag också. Även om jag inte ältar gårdagen något särskilt. Har släppt det, kommit på hur saker och ting ligger till, och har idag en chill dag som mest går ut på att rulla runt en filmvagn och visa trötta tonåringar skitbra filmer.
Men tjutet göra mig till kvinna på gränsen till nervsammanbrott.
Kanske, att jag ska unna mig en Brogyllenkanelbulle (kanelbullens dag, länge leve kapitalismen och av marknaden påfunna högtidsdagar som gifva oss orsaker att gå upp i vikt!), några fina knappar till nya kjolen och ett par sköna balboaskor i eftermiddag, ba f'att. För när eleverna skrivit diagnos i engelska får de gå. Och så även fröken KuriÅsa. Och då ska jag ta hand om mig själv en liten stund. Med mig själv som enda sällskap.
Jag älskar sällskapet av mig själv. Men ibland gör självsamheten att det jävla örontjutet hörs som fan. Så undra inte, varför jag sett alla tv-program som finns utan att veta vad de handlar om. Skval i bakgrunden äro nödvändigt för oss öronsusare.
Och tjutdagar som denna gör man sig förtjänt av en eftermiddag av lyx.
Tänk dig de olika tonerna på svt's testbild. Sätt ihop dem så att alla låter samtidigt. Ibland låter vissa högre än andra. Ibland är det tyst. Men det låter. Hela tiden. På olika sätt. IIIIIIiiiiiiiiOOOOOOOOiiiiiiiooooooiiIIIIiii
Ja, jag ömkar mig själv idag också. Även om jag inte ältar gårdagen något särskilt. Har släppt det, kommit på hur saker och ting ligger till, och har idag en chill dag som mest går ut på att rulla runt en filmvagn och visa trötta tonåringar skitbra filmer.
Men tjutet göra mig till kvinna på gränsen till nervsammanbrott.
Kanske, att jag ska unna mig en Brogyllenkanelbulle (kanelbullens dag, länge leve kapitalismen och av marknaden påfunna högtidsdagar som gifva oss orsaker att gå upp i vikt!), några fina knappar till nya kjolen och ett par sköna balboaskor i eftermiddag, ba f'att. För när eleverna skrivit diagnos i engelska får de gå. Och så även fröken KuriÅsa. Och då ska jag ta hand om mig själv en liten stund. Med mig själv som enda sällskap.
Jag älskar sällskapet av mig själv. Men ibland gör självsamheten att det jävla örontjutet hörs som fan. Så undra inte, varför jag sett alla tv-program som finns utan att veta vad de handlar om. Skval i bakgrunden äro nödvändigt för oss öronsusare.
Och tjutdagar som denna gör man sig förtjänt av en eftermiddag av lyx.
söndag, oktober 03, 2010
Äppelskrutt
Jag sitter verkligen fast i ett trasselnät och vet inte hur jag ska ta mig ur det.
Det gör mig ledsen. Det gör mig arg. Det gör mig bitter.
Jag tycker inte om när tankar stjäl energi. Jag tycker inte om att älta och vända på saker och ting i det oändliga. Men när jag kör fast i leran gör jag det ordentligt, och det krävs en rejäl Tilt för att få mig på rätt spår igen.
Så nu önskar jag mig något radikalt i present. Något som kastar om tillvaron. Något som skänker mig glädje och kärlek och ser mig för den fantastiska människa jag är, eller något som får mig själv att se mitt fantastiska jag igen. Ser inte det nu. Ser bara skräpet och är inte nöjd.
(Och precis när jag skrev det så skramlade det i mormors sy-pall igen. Eller var det vinden?)
Jag och vännen vänder och vrider. Sitter i samma sits, fast olika. Och känner oss banala. Men ändå så jävla hårt. Sitter det. Och gör det. Gör hårt på själen.
M sa idag att det är bättre att prata med folk direkt än att skriva om dem på bloggen. Om ändå alla gick att prata med. Om ändå allt gick att prata om. Men hur pratar man med människor som flyr verkligheten? Hur pratar man med människor som är ovilliga att se sina egna möjligheter till personlig utveckling? Hur pratar man med människor som har svårt att se på sig själva objektivt? Och vad säger man att man skulle vilja, när man inte ens själv vet vad man vill?
Man vet bara att just idag, just nu, är det skrutt. Och jag vet att jag behöver känna skruttet för att nå höjderna. Men det är segt när höjderna bara är små danska sanddyner. Jag vill upp på Mount Everest.
Jag blir så irriterad för att jag inte kommit längre. Och så klankar jag ner på mig själv för det. Fast jag vet att den bästa kärleken av alla, det är den till självet. Och att den strängaste läraren av alla, det är jag själv. Och inget gott kommer av att jag piskar min egen själ.
Ändå kan jag inte låta bli. Just idag. Just imorrn, hoppas jag att allt är borta. Med vinden.
Det gör mig ledsen. Det gör mig arg. Det gör mig bitter.
Jag tycker inte om när tankar stjäl energi. Jag tycker inte om att älta och vända på saker och ting i det oändliga. Men när jag kör fast i leran gör jag det ordentligt, och det krävs en rejäl Tilt för att få mig på rätt spår igen.
Så nu önskar jag mig något radikalt i present. Något som kastar om tillvaron. Något som skänker mig glädje och kärlek och ser mig för den fantastiska människa jag är, eller något som får mig själv att se mitt fantastiska jag igen. Ser inte det nu. Ser bara skräpet och är inte nöjd.
(Och precis när jag skrev det så skramlade det i mormors sy-pall igen. Eller var det vinden?)
Jag och vännen vänder och vrider. Sitter i samma sits, fast olika. Och känner oss banala. Men ändå så jävla hårt. Sitter det. Och gör det. Gör hårt på själen.
M sa idag att det är bättre att prata med folk direkt än att skriva om dem på bloggen. Om ändå alla gick att prata med. Om ändå allt gick att prata om. Men hur pratar man med människor som flyr verkligheten? Hur pratar man med människor som är ovilliga att se sina egna möjligheter till personlig utveckling? Hur pratar man med människor som har svårt att se på sig själva objektivt? Och vad säger man att man skulle vilja, när man inte ens själv vet vad man vill?
Man vet bara att just idag, just nu, är det skrutt. Och jag vet att jag behöver känna skruttet för att nå höjderna. Men det är segt när höjderna bara är små danska sanddyner. Jag vill upp på Mount Everest.
Jag blir så irriterad för att jag inte kommit längre. Och så klankar jag ner på mig själv för det. Fast jag vet att den bästa kärleken av alla, det är den till självet. Och att den strängaste läraren av alla, det är jag själv. Och inget gott kommer av att jag piskar min egen själ.
Ändå kan jag inte låta bli. Just idag. Just imorrn, hoppas jag att allt är borta. Med vinden.
Hej ångest
Och efter den här eftermiddagen mår jag ännu sämre över det jag skrev igår.
Jag kanske inte kan ha den här bloggen som en själslig ventil trots allt.
Alla ni som läser här, ni är helt grymma, I love you och inlägget handlade INTE om dig. Eller dig. Eller dig.
Jag kanske inte kan ha den här bloggen som en själslig ventil trots allt.
Alla ni som läser här, ni är helt grymma, I love you och inlägget handlade INTE om dig. Eller dig. Eller dig.
Klamp i klaveret
Det här med att ha en personlig blogg är inte alltid det lättaste. Ibland faktiskt det svåraste snarare.
Igår skrev jag om en bekantskap jag gjort. Och får mail från en av de jag tycker mest om i hela världen, en som ligger på topp fem på KuriÅsas greatest hits. Hon/han tror att det handlar om henom och blir sårad.
Nej. Det gör det verkligen inte. Och fan att du tog det så. Du är en av de finaste och bästaste. Det är just därför jag drar mig undan ibland.
Jag tror inte ens att människan det handlar om läser här. Kanske naivt, men det är så jag får tänka för att kunna fortsätta blogga. Och du som läser här vet inte om människorna jag skriver om finns på mitt jobb, på träningen, på dansen eller i min övriga bekantskapskrets. Jag plockar bort och anonymiserar så mycket ur mitt liv här i bloggen, för att inte utelämna varken mig själv eller andra. Och ändå blir det skitknas titt som tätt.
Bloggen är mitt skräphål, min själsliga ventil. Det är här jag vräker ur mig allt det där jag skulle vilja säga. Men det är i sanning en balansgång på en knivsvass egg.
Så. Nu borstar jag av mig det här misstaget, vänder blicken mot eftermiddagens och kvällens roligheter, och mår bra igen. Tack bloggen, för att jag fick ventilera lite.
Igår skrev jag om en bekantskap jag gjort. Och får mail från en av de jag tycker mest om i hela världen, en som ligger på topp fem på KuriÅsas greatest hits. Hon/han tror att det handlar om henom och blir sårad.
Nej. Det gör det verkligen inte. Och fan att du tog det så. Du är en av de finaste och bästaste. Det är just därför jag drar mig undan ibland.
Jag tror inte ens att människan det handlar om läser här. Kanske naivt, men det är så jag får tänka för att kunna fortsätta blogga. Och du som läser här vet inte om människorna jag skriver om finns på mitt jobb, på träningen, på dansen eller i min övriga bekantskapskrets. Jag plockar bort och anonymiserar så mycket ur mitt liv här i bloggen, för att inte utelämna varken mig själv eller andra. Och ändå blir det skitknas titt som tätt.
Bloggen är mitt skräphål, min själsliga ventil. Det är här jag vräker ur mig allt det där jag skulle vilja säga. Men det är i sanning en balansgång på en knivsvass egg.
Så. Nu borstar jag av mig det här misstaget, vänder blicken mot eftermiddagens och kvällens roligheter, och mår bra igen. Tack bloggen, för att jag fick ventilera lite.
lördag, oktober 02, 2010
Göra slut x 3
Jag lär känna en ny människa, och funderar över vad det är som sticker mig i hjärnan. Vad är det egentligen med denna människa som gör att det inte bara känns flowy, nice, chill, intressant..? Funderar länge och väl. Och kommer till slut på det.
Denna Människa är negativt inställd till det mesta. Fast på ett fördolt sätt, så jag inte kan sätta fingret på det på direkten. Svidande kritik maskerad med leenden och skämt. Denna Människa har höga krav på andra - och på sig själv, men saknar samtidigt en ödmjuk inställning till sitt jag. Sätter sig på höga hästar, men ramlar av hela tiden. Sadlar blir så hala när man inte har förståelsen att man kanske inte är perfekt, att man kanske inte behärskar det man tror sig behärska. Snälla du, ge dig själv en varm kram och slappna av lite. Saker och ting måste inte vara perfekta. Man kan göra dem bara för att det är kul, eller för att andra gillar att man gör det där. Bjud på det. Ge bort dig själv i present istället för att sopa bort de som inte uppfyller dina krav.
När jag får den här insikten säger det pling i huvudet på mig. Ah. Det är därför det inte känns friktionsfritt med dig. Och när jag förstått detta... börjar jag irritera mig så in i helvete. För plötsligt hör jag allt negativt du vräkt ur dig, och som jag suttit och lyssnat på. Jag, som bestämt mig för en positiv inställning, och som tänker att alla människor egentligen bara drivs av ett enda behov: att bli älskade. Har suttit och lyssnat på detta gnällande. Dragit till mig en tvättäkta misantrop. Och jag irriterar mig så jag nästan blir galen.
Och sen... kommer jag på varför det irriterar mig så.
För du är jag. Som jag var. Då. Innan jag bestämde mig för att ändra på mig.
Inget irriterar en så som en människa som speglar ens egna dåliga egenskaper.
Jag är så otroligt glad, tacksam och stolt över att jag ändrat på mig. De där egenskaperna finns där fortfarande, men de tar mindre och mindre plats. Vissa av dem har faktiskt till och med ersatts av andra, trevligare egenskaper. Och jag inser att du kommit in i mitt liv för att jag ska se detta.
Så tack så mycket för det.
Samt tack och hej.
Denna Människa är negativt inställd till det mesta. Fast på ett fördolt sätt, så jag inte kan sätta fingret på det på direkten. Svidande kritik maskerad med leenden och skämt. Denna Människa har höga krav på andra - och på sig själv, men saknar samtidigt en ödmjuk inställning till sitt jag. Sätter sig på höga hästar, men ramlar av hela tiden. Sadlar blir så hala när man inte har förståelsen att man kanske inte är perfekt, att man kanske inte behärskar det man tror sig behärska. Snälla du, ge dig själv en varm kram och slappna av lite. Saker och ting måste inte vara perfekta. Man kan göra dem bara för att det är kul, eller för att andra gillar att man gör det där. Bjud på det. Ge bort dig själv i present istället för att sopa bort de som inte uppfyller dina krav.
När jag får den här insikten säger det pling i huvudet på mig. Ah. Det är därför det inte känns friktionsfritt med dig. Och när jag förstått detta... börjar jag irritera mig så in i helvete. För plötsligt hör jag allt negativt du vräkt ur dig, och som jag suttit och lyssnat på. Jag, som bestämt mig för en positiv inställning, och som tänker att alla människor egentligen bara drivs av ett enda behov: att bli älskade. Har suttit och lyssnat på detta gnällande. Dragit till mig en tvättäkta misantrop. Och jag irriterar mig så jag nästan blir galen.
Och sen... kommer jag på varför det irriterar mig så.
För du är jag. Som jag var. Då. Innan jag bestämde mig för att ändra på mig.
Inget irriterar en så som en människa som speglar ens egna dåliga egenskaper.
Jag är så otroligt glad, tacksam och stolt över att jag ändrat på mig. De där egenskaperna finns där fortfarande, men de tar mindre och mindre plats. Vissa av dem har faktiskt till och med ersatts av andra, trevligare egenskaper. Och jag inser att du kommit in i mitt liv för att jag ska se detta.
Så tack så mycket för det.
Samt tack och hej.
torsdag, september 30, 2010
Ich bin der kapitalist?
Här sitter jag och funderar på pengar.
Jag har i större delen av mitt liv varit av åsikten att pengar inte är särskilt viktigt i livet. Viktigast är att vara lycklig. Fast nu har jag konstaterat, mot min vilja, att... pengar gör mig lycklig. are.
För häromdagen köpte jag mig en riktigt varm och go och samtidigt tunn kofta, och vips slipper jag sitta och frysa på kontoret. Och på väg till jobbet idag sitter jag och bestämmer att den här vintern (när jag har fast inkomst för första gången på x antal år) så ska jag köpa mig ett par fodrade, skitbra, skitfina, skitbekväma vinterstövlar. För det har jag råd med. Och konstaterar att jag kommer att slippa frysa om fötterna för första vintern på x antal år.
Att mysa omkring i sköna kläder som samtidigt är snygga, gör mig lycklig. are. Så, lite pengar skadar inte. Snarare tvärtom.
Jag hafver alltså blivit kapitalist.
Jag har i större delen av mitt liv varit av åsikten att pengar inte är särskilt viktigt i livet. Viktigast är att vara lycklig. Fast nu har jag konstaterat, mot min vilja, att... pengar gör mig lycklig. are.
För häromdagen köpte jag mig en riktigt varm och go och samtidigt tunn kofta, och vips slipper jag sitta och frysa på kontoret. Och på väg till jobbet idag sitter jag och bestämmer att den här vintern (när jag har fast inkomst för första gången på x antal år) så ska jag köpa mig ett par fodrade, skitbra, skitfina, skitbekväma vinterstövlar. För det har jag råd med. Och konstaterar att jag kommer att slippa frysa om fötterna för första vintern på x antal år.
Att mysa omkring i sköna kläder som samtidigt är snygga, gör mig lycklig. are. Så, lite pengar skadar inte. Snarare tvärtom.
Jag hafver alltså blivit kapitalist.
onsdag, september 29, 2010
Det är de små små detaljerna som gör'et
På ett sätt har livet krympt sen jag började jobba. För jag inser att jag glädjer mig åt andra saker nu än då.
Sittplats på bussen.
Solsken = ljus morgon.
Fina höga vita svampar i en trädgård vi passerar.
Fåren jag åker förbi varje dag, som ligger där som små goa ulltottar i grönt gräs under träd som sprakar i orange, gult och rött.
Och idag... det blanka blanka havet i viken mitt emot skolan. Och en varm, nyköpt kofta.
Guldkant i vardagen. De stora insikterna, de stora aha-upplevelserna får vänta. Just nu, är det det lilla som gäller. Uppenbarligen.
Sittplats på bussen.
Solsken = ljus morgon.
Fina höga vita svampar i en trädgård vi passerar.
Fåren jag åker förbi varje dag, som ligger där som små goa ulltottar i grönt gräs under träd som sprakar i orange, gult och rött.
Och idag... det blanka blanka havet i viken mitt emot skolan. Och en varm, nyköpt kofta.
Guldkant i vardagen. De stora insikterna, de stora aha-upplevelserna får vänta. Just nu, är det det lilla som gäller. Uppenbarligen.
tisdag, september 28, 2010
Det vettifan om jag gillar olika...?
Har pratat en hel del om passion vs äkta kärlek med nära och kära den senaste tiden. Empiriska undersökningar hävda att majoriteten av kvinnor i min ålder väljer en livspartner som är trygg och stabil, medan männen ålder fladdrar runt och letar efter en livskamrat baserad på passion.
Jag funderar. Och konstaterar att om detta är faktum, att männen tänker med dicken och kvinnor med hjärnan, så är det ju inte så konstigt att vi har så många singlar i vårt samhälle.
Jag funderar. Och konstaterar att de tjejpar jag känner är jävligt stabila och har valt varandra för livet. Och att de killpar jag känner är jävligt instabila, och många av dem baseras på "öppet förhållande", dvs vi har valt varandra för livet, men vi får knulla runt bäst vi vill. (Gärna båda två med samma person samtidigt dessutom. The more the merrier?)
Och jag antar att genusintresserade kanske sätter sitt kaffe i den berömda vrånga strupen nu. För jag hävdar, med bestämdhet, att kvinnor och män ÄR olika. Oavsett om de är straight, bi eller gay. Och med det säger jag ABSOLUT INTE att jag tycker att kvinnor och män ska behandlas olika utifrån sitt kön. Varje individ ska behandlas som en individ. Punkt. Men, jag hävdar fortfarande, med bestämdhet, att det är stora skillnader mellan kvinnor och män. Alltså skillnader som går utanför det rent biologiska - tjejer/bröst/mindre musker, killar/dick/testosteron (oh nej, ingen värdering där, har absolut inget med att jag var på ett boxpass igår där männen frustade som tjurar och skrek åt varandra, hetsade och tävlade, vilket fick vissa kvinnor med låg självkänsla att försöka bete sig som männen och tävla på deras villkor). Utan själsliga och ideologiska skillnader.
Och jag skulle kunna mörda för att få veta om dessa skillnader är genetiskt eller socialt betingade.
Jag funderar. Och konstaterar att om detta är faktum, att männen tänker med dicken och kvinnor med hjärnan, så är det ju inte så konstigt att vi har så många singlar i vårt samhälle.
Jag funderar. Och konstaterar att de tjejpar jag känner är jävligt stabila och har valt varandra för livet. Och att de killpar jag känner är jävligt instabila, och många av dem baseras på "öppet förhållande", dvs vi har valt varandra för livet, men vi får knulla runt bäst vi vill. (Gärna båda två med samma person samtidigt dessutom. The more the merrier?)
Och jag antar att genusintresserade kanske sätter sitt kaffe i den berömda vrånga strupen nu. För jag hävdar, med bestämdhet, att kvinnor och män ÄR olika. Oavsett om de är straight, bi eller gay. Och med det säger jag ABSOLUT INTE att jag tycker att kvinnor och män ska behandlas olika utifrån sitt kön. Varje individ ska behandlas som en individ. Punkt. Men, jag hävdar fortfarande, med bestämdhet, att det är stora skillnader mellan kvinnor och män. Alltså skillnader som går utanför det rent biologiska - tjejer/bröst/mindre musker, killar/dick/testosteron (oh nej, ingen värdering där, har absolut inget med att jag var på ett boxpass igår där männen frustade som tjurar och skrek åt varandra, hetsade och tävlade, vilket fick vissa kvinnor med låg självkänsla att försöka bete sig som männen och tävla på deras villkor). Utan själsliga och ideologiska skillnader.
Och jag skulle kunna mörda för att få veta om dessa skillnader är genetiskt eller socialt betingade.
My drug of choice is called laughter
Finns det något mer uppfriskande än människors livsglädje?
Sitter och slöglor på Project runway, favvoprogrammet of all times. Människor som skapar och gör tokiga kläder, underbart! I dagens avsnitt har en av designerna (en designer, flera designers, de designer...sarna?) på sig en weird ärmlös top med påsydda svarta blommor, korta svarta shorts, knästrumpor, grova svarta skor, svarta hängslen, fluffig men ändå slickad frisyr och tokmycket kajal.
(Behöver jag tillägga att han är man?)
Hans rumskamrater (alla män) uttrycker sin förtjusning över hans outfit of the day, och ber honom steppa lite för dem. Så han steppar. I sin fina outfit. Och alla jublar. Fy fan vad underbart!
Jag får en sån lyckokänsla i hela kroppen när jag ser människor få andra människor att skratta. Det måste vara den finaste gåva vi fått.
Humorn.
Vilken drog...
Sitter och slöglor på Project runway, favvoprogrammet of all times. Människor som skapar och gör tokiga kläder, underbart! I dagens avsnitt har en av designerna (en designer, flera designers, de designer...sarna?) på sig en weird ärmlös top med påsydda svarta blommor, korta svarta shorts, knästrumpor, grova svarta skor, svarta hängslen, fluffig men ändå slickad frisyr och tokmycket kajal.
(Behöver jag tillägga att han är man?)
Hans rumskamrater (alla män) uttrycker sin förtjusning över hans outfit of the day, och ber honom steppa lite för dem. Så han steppar. I sin fina outfit. Och alla jublar. Fy fan vad underbart!
Jag får en sån lyckokänsla i hela kroppen när jag ser människor få andra människor att skratta. Det måste vara den finaste gåva vi fått.
Humorn.
Vilken drog...
lördag, september 25, 2010
Mitt liv behöver en söndagsstek
Det är så jäkla mycket jag borde.
Jag borde laga mat till matlådorna för veckan.
Jag borde hänga upp/vika/lägga in tvätten jag tvättade i tisdags.
Jag borde skriva några texter till för presentjakt.
Jag borde skriva klart brevet till Lena.
Jag borde ringa den där bruden som jag ska dj'a på bröllopet för om två veckor.
Men jag vill bara sitta/halvsitta/ligga och stirra rakt fram, alternativt på en fyrkantig ruta med rörligt innehåll.
Och jag vet inte om det är för att jag är trött, låg eller uttråkad jag känner så. Men det är lite... vet inte... söndagssegt? Hela livet är söndagssegt just nu på något sätt. Folk säger till mig att det verkar som om jag är inne i ett sånt positivt flow just nu, och att jag utstrålar energi och kärlek. Jag önskar jag kunde känna så själv. Just nu. Men istället känns det som om tiden inte räcker till, samtidigt som jag har galet långtråkigt.
Hur går det ihop?
Jag borde laga mat till matlådorna för veckan.
Jag borde hänga upp/vika/lägga in tvätten jag tvättade i tisdags.
Jag borde skriva några texter till för presentjakt.
Jag borde skriva klart brevet till Lena.
Jag borde ringa den där bruden som jag ska dj'a på bröllopet för om två veckor.
Men jag vill bara sitta/halvsitta/ligga och stirra rakt fram, alternativt på en fyrkantig ruta med rörligt innehåll.
Och jag vet inte om det är för att jag är trött, låg eller uttråkad jag känner så. Men det är lite... vet inte... söndagssegt? Hela livet är söndagssegt just nu på något sätt. Folk säger till mig att det verkar som om jag är inne i ett sånt positivt flow just nu, och att jag utstrålar energi och kärlek. Jag önskar jag kunde känna så själv. Just nu. Men istället känns det som om tiden inte räcker till, samtidigt som jag har galet långtråkigt.
Hur går det ihop?
fredag, september 24, 2010
Tar sats och... ?
Jag är tydligen redo för ett stort språng i mitt liv.
Jag bara undrar vad det är för språng?
a) köpa bil?
b) börja jobba heltid?
c) bjuda dig på en kopp kaffe?
d) sluta jobba för presentjakt och sluta ströjobba och bara jobba på skolan?
e) bryta kontakten med dig
är de alternativ jag kan komma på just nu. Sen finns det ju alltid mer tokiga alternativa språng man skulle kunna göra, till exempel
a) bli gravid
b) prova knark
c) hoppa i säng med en tjej (inte tokigt kanske, bara inte min grej. Skulle jag tro, har ju aldrig testat.)
d) flytta långt långt långt bort (det har jag iofs gjort en gång. Ingen hit.)
g) gå en flumkurs i medialitet
e) bestämma att efter d kommer g, och efter g kommer e
f) mörda
i) göra något annat jättekriminellt (inte mörda för det har jag ju redan betat av på f), åka i fängelse och testa hur det är att bo där
Fast egentligen tror jag att det där språnget handlar om att klippa banden helt. Jag vet bara inte om det är banden med dig eller det som ska klippas.
Jag bara undrar vad det är för språng?
a) köpa bil?
b) börja jobba heltid?
c) bjuda dig på en kopp kaffe?
d) sluta jobba för presentjakt och sluta ströjobba och bara jobba på skolan?
e) bryta kontakten med dig
är de alternativ jag kan komma på just nu. Sen finns det ju alltid mer tokiga alternativa språng man skulle kunna göra, till exempel
a) bli gravid
b) prova knark
c) hoppa i säng med en tjej (inte tokigt kanske, bara inte min grej. Skulle jag tro, har ju aldrig testat.)
d) flytta långt långt långt bort (det har jag iofs gjort en gång. Ingen hit.)
g) gå en flumkurs i medialitet
e) bestämma att efter d kommer g, och efter g kommer e
f) mörda
i) göra något annat jättekriminellt (inte mörda för det har jag ju redan betat av på f), åka i fängelse och testa hur det är att bo där
Fast egentligen tror jag att det där språnget handlar om att klippa banden helt. Jag vet bara inte om det är banden med dig eller det som ska klippas.
Ser den däringa riskzonen närma sig
Jag är HEMSKT LEDSEN! Jag har ju inte bloggat sen i tisdags!!! Vilket är lustigt med tanke på vad jag tänkte blogga om idag.
Jag tänkte på det där med att gå in för saker.
Jag har ju som bekant ett nytt jobb, som nu när jag börjar landa är... hur jävla kul som helst. Helt enkelt. Och från alla möjliga håll kommer kommentarer som "du kanske skulle vilja göra det här också så du kommer upp i tjänst?", så plötsligt känns det som om det finns potential för att jobba hur mycket som helst (läs 200% och gå in i väggen). För gå in i väggen blir det. Om jag inte tackar lite nej ibland. Idag tixempel. Kunde jag fått jobba hur mycket som helst. Men jag har x antal presentjaktscopywritetimmar att ta igen och ska jobba på bokmässan hela helgen och har i princip jobbat hela veckan. Så nä. Jag kan faktiskt inte, även om det skulle vara sjukt kul!
För det är ju det där med att det är så sjukt kul som är det farliga. Vill du göra det där? Ja, sjukt kul, bring it on! Och sen går jag in i det till 1000 % och ger all energi jag har. Vilket slog mig som en hammare i huvudet igår kväll när jag kom hem. För onsdagen bestod av galet tidig morgon, jobb jobb och åter jobb, flänga hem, byta om, dra till boxningen, komma hem, kollapsa, upp i ottan igen, jobb jobb och åter jobb, flänga till hon jag vikarierar för och snacka ihop lite, flänga till dansen, planera kurs, hålla kurs, flänga hem och... komma ihåg att man har ett hem och ett liv liksom. Just det ja... här bor jag... jag har de här prylarna... är sån här... hade glömt. Hade bara haft jobb, dans och träning i huvudet sen i... ja... närdå egentligen? Jag var ju hemma i måndags och tisdags på dagarna. Fast... då planerade jag hela dagarna, och när jag inte planerade satt jag ändå och tänkte på jobbet.
Jag förlorar mig liksom. När jag är på jobbet är jag så inne i det att jag glömmer mig själv, glömmer att ta rast, kastar i mig maten och kutar upp på kontoret igen. För att det är kul. Och saker som måste göras. Och när jag är på dansen och undervisar är jag så galet fokuserad att det knappt går att prata med mig om något annat för jag är helt förlorad. För DET är så JÄVLA kul!
Och så helt plötsligt kommer den här dagen, där jag har planerat in vara hemma, göra ingenting (lögn. Jag ska copywrita nästan hela dagen kombinerat med matlagning och ränna på stan för att inhandla smink och pryttlar inför helgens jobb, och ringa två dj-gig och ringa arbetsförmedlingen och nu gick pulsen upp i 190 fan också) och jag landar lite i alla fall. Får diskat lite disk som stört mig hela veckan. Öppnar bloggen som jag nästan glömt att jag hade, och ser att jag inte tänkt på den sen i tisdags.
Jag har svårt att vara lagom. Tror jag.
Jag tänkte på det där med att gå in för saker.
Jag har ju som bekant ett nytt jobb, som nu när jag börjar landa är... hur jävla kul som helst. Helt enkelt. Och från alla möjliga håll kommer kommentarer som "du kanske skulle vilja göra det här också så du kommer upp i tjänst?", så plötsligt känns det som om det finns potential för att jobba hur mycket som helst (läs 200% och gå in i väggen). För gå in i väggen blir det. Om jag inte tackar lite nej ibland. Idag tixempel. Kunde jag fått jobba hur mycket som helst. Men jag har x antal presentjaktscopywritetimmar att ta igen och ska jobba på bokmässan hela helgen och har i princip jobbat hela veckan. Så nä. Jag kan faktiskt inte, även om det skulle vara sjukt kul!
För det är ju det där med att det är så sjukt kul som är det farliga. Vill du göra det där? Ja, sjukt kul, bring it on! Och sen går jag in i det till 1000 % och ger all energi jag har. Vilket slog mig som en hammare i huvudet igår kväll när jag kom hem. För onsdagen bestod av galet tidig morgon, jobb jobb och åter jobb, flänga hem, byta om, dra till boxningen, komma hem, kollapsa, upp i ottan igen, jobb jobb och åter jobb, flänga till hon jag vikarierar för och snacka ihop lite, flänga till dansen, planera kurs, hålla kurs, flänga hem och... komma ihåg att man har ett hem och ett liv liksom. Just det ja... här bor jag... jag har de här prylarna... är sån här... hade glömt. Hade bara haft jobb, dans och träning i huvudet sen i... ja... närdå egentligen? Jag var ju hemma i måndags och tisdags på dagarna. Fast... då planerade jag hela dagarna, och när jag inte planerade satt jag ändå och tänkte på jobbet.
Jag förlorar mig liksom. När jag är på jobbet är jag så inne i det att jag glömmer mig själv, glömmer att ta rast, kastar i mig maten och kutar upp på kontoret igen. För att det är kul. Och saker som måste göras. Och när jag är på dansen och undervisar är jag så galet fokuserad att det knappt går att prata med mig om något annat för jag är helt förlorad. För DET är så JÄVLA kul!
Och så helt plötsligt kommer den här dagen, där jag har planerat in vara hemma, göra ingenting (lögn. Jag ska copywrita nästan hela dagen kombinerat med matlagning och ränna på stan för att inhandla smink och pryttlar inför helgens jobb, och ringa två dj-gig och ringa arbetsförmedlingen och nu gick pulsen upp i 190 fan också) och jag landar lite i alla fall. Får diskat lite disk som stört mig hela veckan. Öppnar bloggen som jag nästan glömt att jag hade, och ser att jag inte tänkt på den sen i tisdags.
Jag har svårt att vara lagom. Tror jag.
tisdag, september 21, 2010
Göra slut. Igen.
Jag vände på huvudet idag och tittade åt ett annat håll. Ordentligt.
Det var jävligt skönt. Och trevligt. För åt det hållet fanns (finns!) en fin, normal (finns det normala? vem fan är normal?), klok människa. Jag ska nog kika vidare på det. På allvar skaka av mig och gå vidare. Japp. Så får det bli. Vad skönt det ska bli. Jag bestämmer härmed att kapitlet är slut, och att ett nytt börjar.
Så får vi hoppas att världen/universum/jag själv/what ever lyssnar på det och lyder.
Hmmm, jag gör alltså slut för andra gången inom bara några veckor. Hokus pokuset verkar ha rätt, jag är inne i en period av stora förändringar. OCH JAG GILLAR'T!
Det var jävligt skönt. Och trevligt. För åt det hållet fanns (finns!) en fin, normal (finns det normala? vem fan är normal?), klok människa. Jag ska nog kika vidare på det. På allvar skaka av mig och gå vidare. Japp. Så får det bli. Vad skönt det ska bli. Jag bestämmer härmed att kapitlet är slut, och att ett nytt börjar.
Så får vi hoppas att världen/universum/jag själv/what ever lyssnar på det och lyder.
Hmmm, jag gör alltså slut för andra gången inom bara några veckor. Hokus pokuset verkar ha rätt, jag är inne i en period av stora förändringar. OCH JAG GILLAR'T!
Tack, fina Rim. Och alla andra fina.
Jag kan inte undgå att slås av häpnad över den, bli rörd, fascinerad och... ofattbart... paff.
Vilken då?
Universums, världens, hare krishnas, min egen, what evers kärlek till just Mig.
För här sitter jag och deppar ihop lite, och skriver ett inlägg som jag inte tänkte publicera. Känner mig som en skrutt, oduglig på alla sätt, och är på väg att förlora mig i den känslan. När Rim ploppar till på facebook, bara för att säga till mig att jag är fantastisk, och att hon läst min blogg och blivit väldigt inspirerad av den på sistone.
Det är ett helt sjukt sammanträffande. Och det är inte första gången det händer. För varje. Varje. Gång jag känt såhär det senaste halvåret har en vän ringt/mailat/messat/facebookat/kommenterat i bloggen hur fantastisk jag är. Utan anledning, bara sådär därför att. "Hi, I just called to say that you are fuckin' awesome and fabulous." - typ ordagrant citat från i somras när jag satt i en bil någonstans i Europa och behövde höra ungefär just det. (You are fuckin' awesome to my darling Kate. I'm so glad I got to know you in this life.)
Och ba f'att ge bakgrunden, och för att Rim och Lena tycker att nedanstående inlägg är fint och tänkvärt, så publicerar jag det ändå. Och den det berör kommer troligen läsa det. Tough shit. Men du får ta detta. Och jag också. Det är världens gång.
Och jag längtar så innerligt till nästa kapitel, som må innehålla dig eller inte. Bara bladet vänds snart. Kanske min huvudvridning kan hjälpa bladvändandet på traven.
--------------------
Ibland kommer det över mig och skär i mig med tusen knivar. Jag hade glömt, men kom på det igen. Patetiskt. Klyschigt. Och jag hatar att leva mitt i klyschan.
Du är kanske inte bra för mig. För jag är uppenbarligen inte tillräckligt bra för dig. Vad är det egentligen för fel på mig? När alla tycker att jag är helt fantastisk. Utom du? (Och jag undrar, varför jag envisas att vända huvudet åt ditt håll, när du så envetet tittar bort.)
Och samtidigt...
... så gör jag precis likadant själv.
Vad ska man säga? Vi är puckon, båda två.
Tänkte hon, och vände blicken.
Vilken då?
Universums, världens, hare krishnas, min egen, what evers kärlek till just Mig.
För här sitter jag och deppar ihop lite, och skriver ett inlägg som jag inte tänkte publicera. Känner mig som en skrutt, oduglig på alla sätt, och är på väg att förlora mig i den känslan. När Rim ploppar till på facebook, bara för att säga till mig att jag är fantastisk, och att hon läst min blogg och blivit väldigt inspirerad av den på sistone.
Det är ett helt sjukt sammanträffande. Och det är inte första gången det händer. För varje. Varje. Gång jag känt såhär det senaste halvåret har en vän ringt/mailat/messat/facebookat/kommenterat i bloggen hur fantastisk jag är. Utan anledning, bara sådär därför att. "Hi, I just called to say that you are fuckin' awesome and fabulous." - typ ordagrant citat från i somras när jag satt i en bil någonstans i Europa och behövde höra ungefär just det. (You are fuckin' awesome to my darling Kate. I'm so glad I got to know you in this life.)
Och ba f'att ge bakgrunden, och för att Rim och Lena tycker att nedanstående inlägg är fint och tänkvärt, så publicerar jag det ändå. Och den det berör kommer troligen läsa det. Tough shit. Men du får ta detta. Och jag också. Det är världens gång.
Och jag längtar så innerligt till nästa kapitel, som må innehålla dig eller inte. Bara bladet vänds snart. Kanske min huvudvridning kan hjälpa bladvändandet på traven.
--------------------
Ibland kommer det över mig och skär i mig med tusen knivar. Jag hade glömt, men kom på det igen. Patetiskt. Klyschigt. Och jag hatar att leva mitt i klyschan.
Du är kanske inte bra för mig. För jag är uppenbarligen inte tillräckligt bra för dig. Vad är det egentligen för fel på mig? När alla tycker att jag är helt fantastisk. Utom du? (Och jag undrar, varför jag envisas att vända huvudet åt ditt håll, när du så envetet tittar bort.)
Och samtidigt...
... så gör jag precis likadant själv.
Vad ska man säga? Vi är puckon, båda två.
Tänkte hon, och vände blicken.
... och kvar finns bara tomheten. Och jag.
Klockan ringer sju av misstag, och vi snoozar till åtta. Upp och packa, ålandsvännerna fixar frukost medan jag duschar. De kånkar upp madrasserna på vinden, och sedan dricker vi vår sista kopp kaffe tillsammans för den här gången. Vi konstaterar att vi ses snart igen. Runt nyår närmare bestämt. Bra. Man behöver ett datum så man vet när man ses igen. För det är plågsamt långt mellan min ö och deras.
De packar sig iväg, och jag packar mig till tvättstugan med en driva tvätt av mitt eget och utlånade badlakan och lakan. Fyra maskiner, knölar in så mycket jag kan i de första två. Släpar min träningsvärkta kropp uppför trapporna, och öppnar dörren till mitt hem, mitt fort. Stänger. Och...
Tystnad.
Tomhet.
Borta är alla kläder och prylar som långsamt spridit sig, från resväskan och upp, ut, på soffa, fåtöljer och soffbord. Ett stök som de ber om ursäkt för, men som för mig bara vittnar om liv och rörelse. Nu borta. Inga extra tandborstar i badrummet, inga halvblöta badlakan över varenda dörr. Bara några extra kaffekoppar och gröttallrikar vittnar om att här varit mer än en.
Och det skär i hjärtat på direkten.
Det är skönt att vara ensam när man är i flersamhet. Men när ensamheten blir definitiv så skär det. I fyra dagar och nätter har deras själar fladdrat runt här i mitt hem, även när de inte kroppsligen varit här. Men nu fladdrar här bara de gamla spökena från förr. Och så jag. Min kropp. Utan själ. För den åkte nog med i den där överfulla resväskan till Åland.
Man vänjer sig snabbt vid Åländska husdjur.
De packar sig iväg, och jag packar mig till tvättstugan med en driva tvätt av mitt eget och utlånade badlakan och lakan. Fyra maskiner, knölar in så mycket jag kan i de första två. Släpar min träningsvärkta kropp uppför trapporna, och öppnar dörren till mitt hem, mitt fort. Stänger. Och...
Tystnad.
Tomhet.
Borta är alla kläder och prylar som långsamt spridit sig, från resväskan och upp, ut, på soffa, fåtöljer och soffbord. Ett stök som de ber om ursäkt för, men som för mig bara vittnar om liv och rörelse. Nu borta. Inga extra tandborstar i badrummet, inga halvblöta badlakan över varenda dörr. Bara några extra kaffekoppar och gröttallrikar vittnar om att här varit mer än en.
Och det skär i hjärtat på direkten.
Det är skönt att vara ensam när man är i flersamhet. Men när ensamheten blir definitiv så skär det. I fyra dagar och nätter har deras själar fladdrat runt här i mitt hem, även när de inte kroppsligen varit här. Men nu fladdrar här bara de gamla spökena från förr. Och så jag. Min kropp. Utan själ. För den åkte nog med i den där överfulla resväskan till Åland.
Man vänjer sig snabbt vid Åländska husdjur.
måndag, september 20, 2010
Hej Demokrati
Drop in-röstade i Nordstan, som så många andra visade det sig. Köerna till "jag har inget röstkort" slingrade som en lång lång orm, förbi HM och turistinformation. Kön till "jag har röstkort" var dock superkort, så jag gick dit och fick en nummerlapp. Och det var bara sisådär hundra nummer före, och det gick jättefort. Trodde jag. Tills jag upptäckte fyran framför mitt nummer. Bänkade mig således, och blev sittandes. Tittandes.
Och fascinerades.
För ALLA. Får rösta. Om de har svenskt medborgarskap vill säga. Om de bara är skrivna i Sverige men inte har medborgarskap får de "bara" rösta i kommunalvalet. Och landstingsvalet.
Demokratin bryr sig inte om hur du ser ut. Demokratin bryr sig inte om ifall du har en halvtaskig toupé som ser ut att vara fastklistrad med björnklister. Demokratin bryr sig inte om ifall du är en bling blingad 18-årig slingad fönad brunkrämad silverklackad ung tjej med östligt påbrå, en spretfrillad covermusiker från Uddevalla eller stekande slipsnisse med laptop och iphone i högsta hugg. Demokratin bryr sig inte om din sexuella läggning, din kroppsstorlek, ditt yrkesval... Demokratin bryr sig inte ens om ifall du är en pantad gök som inte har alla hästar i stallet. Uppenbarligen.
Och jag tycker det är coolt som fan. Även korkade människor har rätt att tycka saker. Även de med taskig uppväxt, lågt IQ och konstigt umgänge, har rätt till sin åsikt. Det är just det som är demokrati. Och där jag sitter i nordstan och tittar, så blir det så påtagligt.
Alla.
Har en röst. Nu har de gjort sig hörda. Det är coolt. Även om det är tragiskt.
Och fascinerades.
För ALLA. Får rösta. Om de har svenskt medborgarskap vill säga. Om de bara är skrivna i Sverige men inte har medborgarskap får de "bara" rösta i kommunalvalet. Och landstingsvalet.
Demokratin bryr sig inte om hur du ser ut. Demokratin bryr sig inte om ifall du har en halvtaskig toupé som ser ut att vara fastklistrad med björnklister. Demokratin bryr sig inte om ifall du är en bling blingad 18-årig slingad fönad brunkrämad silverklackad ung tjej med östligt påbrå, en spretfrillad covermusiker från Uddevalla eller stekande slipsnisse med laptop och iphone i högsta hugg. Demokratin bryr sig inte om din sexuella läggning, din kroppsstorlek, ditt yrkesval... Demokratin bryr sig inte ens om ifall du är en pantad gök som inte har alla hästar i stallet. Uppenbarligen.
Och jag tycker det är coolt som fan. Även korkade människor har rätt att tycka saker. Även de med taskig uppväxt, lågt IQ och konstigt umgänge, har rätt till sin åsikt. Det är just det som är demokrati. Och där jag sitter i nordstan och tittar, så blir det så påtagligt.
Alla.
Har en röst. Nu har de gjort sig hörda. Det är coolt. Även om det är tragiskt.
lördag, september 18, 2010
Kvalitetstid
Mitt lilla balboadansgäng är i Uppsala på läger. Det är inte jag. Det suger. Faktiskt. Även om jag valt det själv. Sökte, kom in, tackade ja, men avanmälde mig. Av många skäl. Och nu är de där och har skitkul. Utan mig.
Och tur är väl det! För jag bytte balboalägret mot långbesök av mina kära vänner Ålandstoken och Boogieman, som nu förgyller mina närmsta dagar.
Alltså, hur jäkla trevligt är det inte att ha folk på besök? Plötsligt uppgraderar man sig ett snäpp, till den bästa Åsa man kan vara. Fint och städat, kylen full av god mat och dryck, serverar hotellfrukost och pysslar om.
I love it konstaterar jag. Dessutom får vi äntligen tid att PRATA med varandra. Och herregud vad vi pratar. Vi pratar i mun på varandra och kan nästan inte sluta, för vi har så jäkla mycket att prata om. Prataprataprataprata. Underbart.
Jag är, som vanligt, lite halv utan mina närmsta. Arne och Kato flyttade för ett gäng år sedan och tog med sig en fjärdedel av min själ, och när Daniel och Sofia flyttade tog de med sin ännu en. Två små ankare i mitt liv. Tur att ankarlinan är skitlång och räcker tvärs över hela Sverige.
Samtidigt, så umgås vi på ett sätt mer nu än när de bodde här. För när vi ses nu, så är vi. När vi sågs förut så dansade vi. Och enstaka tillfällen tog vi en öl eller fika. Vid sällsynta tillfällen umgicks vi hardcore. Åkte till smurfen i skogen på pyjamasparty. Och sånt. Men ofta gick veckorna, och kvalitetstiden tillsammans bestod av några tokdanser på dansgolvet.
Men nu har vi fyra dagars kvalitetstid. Och fy fan vad vi behöver det.
Och tur är väl det! För jag bytte balboalägret mot långbesök av mina kära vänner Ålandstoken och Boogieman, som nu förgyller mina närmsta dagar.
Alltså, hur jäkla trevligt är det inte att ha folk på besök? Plötsligt uppgraderar man sig ett snäpp, till den bästa Åsa man kan vara. Fint och städat, kylen full av god mat och dryck, serverar hotellfrukost och pysslar om.
I love it konstaterar jag. Dessutom får vi äntligen tid att PRATA med varandra. Och herregud vad vi pratar. Vi pratar i mun på varandra och kan nästan inte sluta, för vi har så jäkla mycket att prata om. Prataprataprataprata. Underbart.
Jag är, som vanligt, lite halv utan mina närmsta. Arne och Kato flyttade för ett gäng år sedan och tog med sig en fjärdedel av min själ, och när Daniel och Sofia flyttade tog de med sin ännu en. Två små ankare i mitt liv. Tur att ankarlinan är skitlång och räcker tvärs över hela Sverige.
Samtidigt, så umgås vi på ett sätt mer nu än när de bodde här. För när vi ses nu, så är vi. När vi sågs förut så dansade vi. Och enstaka tillfällen tog vi en öl eller fika. Vid sällsynta tillfällen umgicks vi hardcore. Åkte till smurfen i skogen på pyjamasparty. Och sånt. Men ofta gick veckorna, och kvalitetstiden tillsammans bestod av några tokdanser på dansgolvet.
Men nu har vi fyra dagars kvalitetstid. Och fy fan vad vi behöver det.
Si, så vackra di är!
fredag, september 17, 2010
Fröken Vik täcker upp
Idag skulle jag äntligen få vara hemma igen. Vila mig, kurera mig, jobba ikapp copywritandet.
Men ack vad jag bedrog mig! Kvart över åtta ringde jobbet och frågade om jag ville vikariera i svenska och engelska idag. Och deltidsarbetande som jag är kände jag att jag inte kunde säga nej. Uppåhoppa and away!
Magistern jag vickade för hade lunginflammation och kunde inte prata. Ergo: "Vi vet inte alls vad du ska göra. Du får väl fråga eleverna eller sätta på en film eller nåt." Ok. Plockade ihop lite random filmer och harvade iväg. Första lektionen gjorde jag ett seriöst försök att bedriva den undervisning som var tänkt; göra klart powerpoint. Vilket i praktiken innebar att jag satt och vaktade ett gäng tonårskillar som facebookade, ända tills någon annan skulle ha datasalen och jag brände på en film istället. "Vi kan väl få gå nuuuu vi gör ju ingenting ändå!" hävdade grabbarna 45 minuter innan lektionen skulle sluta. Näj bestämde jag, och två snubbar smet iväg bakom ryggen på mig.
Lektion två hade jag elever jag kände sedan innan. Gött. "Vad gör ni?" "Vi ska läsa den här. Hemma." Jaha ja. Film alltså.
Lektion tre hade jag en hel jättedrös unga herrar som brann för att upplysa mig om sin penislängd (29 cm, inte illa), kasta papperstussar och skicka flygplan med inbjudande förslag på. (Jag är glad för deras skull att de har barnasinnet kvar, och tydligen är jag ashet med tanke på alla tätatäter de ville ha med mig.) De skulle ha läxförhör. På vad vet jag inte. Film alltså. Och tio minuter före utsatt tid reste sig alla och gick, för de "skulle med en buss". Tydligen gick bussen inifrån skolan, för det var där jag fann dem 20 minuter senare.
Jobbigt? Frustrerande? Irriterande? Nope. För de är för sköna. Allihop.
Men ack vad jag bedrog mig! Kvart över åtta ringde jobbet och frågade om jag ville vikariera i svenska och engelska idag. Och deltidsarbetande som jag är kände jag att jag inte kunde säga nej. Uppåhoppa and away!
Magistern jag vickade för hade lunginflammation och kunde inte prata. Ergo: "Vi vet inte alls vad du ska göra. Du får väl fråga eleverna eller sätta på en film eller nåt." Ok. Plockade ihop lite random filmer och harvade iväg. Första lektionen gjorde jag ett seriöst försök att bedriva den undervisning som var tänkt; göra klart powerpoint. Vilket i praktiken innebar att jag satt och vaktade ett gäng tonårskillar som facebookade, ända tills någon annan skulle ha datasalen och jag brände på en film istället. "Vi kan väl få gå nuuuu vi gör ju ingenting ändå!" hävdade grabbarna 45 minuter innan lektionen skulle sluta. Näj bestämde jag, och två snubbar smet iväg bakom ryggen på mig.
Lektion två hade jag elever jag kände sedan innan. Gött. "Vad gör ni?" "Vi ska läsa den här. Hemma." Jaha ja. Film alltså.
Lektion tre hade jag en hel jättedrös unga herrar som brann för att upplysa mig om sin penislängd (29 cm, inte illa), kasta papperstussar och skicka flygplan med inbjudande förslag på. (Jag är glad för deras skull att de har barnasinnet kvar, och tydligen är jag ashet med tanke på alla tätatäter de ville ha med mig.) De skulle ha läxförhör. På vad vet jag inte. Film alltså. Och tio minuter före utsatt tid reste sig alla och gick, för de "skulle med en buss". Tydligen gick bussen inifrån skolan, för det var där jag fann dem 20 minuter senare.
Jobbigt? Frustrerande? Irriterande? Nope. För de är för sköna. Allihop.
onsdag, september 15, 2010
Halvvägs in i vecka två
Sådärja. Då har man knäckt föräldramötes-mödisen.
Jag överlevde. Och lyckades nog till och med ge ett intryck att jag visste någonting om någonting även om jag bara jobbat en vecka. Jag lyckades bland annat rota fram ett telefonnummer som efterfrågades. Inte illa!
Sakta men säkert börjar jag, någonstans, långt långt bort i fjärran, ana en koll, som sakta sakta närma sig i snigelfart. Jag skymtar den, känner en svag doft av den. Den är inte inom räckhåll, men jag anar den.
Dock är jag helt död. Utpumpad. Working nine to nine tär på kroppen. Och att dessutom göra det med en förkylning rasandes i kroppen tär än mer.
Så imorrn ger jag mig själv sovmorgon. Så det så! (Och kanske, kanske, kanske, går jag till jobbet i victory rolls.)
Jag överlevde. Och lyckades nog till och med ge ett intryck att jag visste någonting om någonting även om jag bara jobbat en vecka. Jag lyckades bland annat rota fram ett telefonnummer som efterfrågades. Inte illa!
Sakta men säkert börjar jag, någonstans, långt långt bort i fjärran, ana en koll, som sakta sakta närma sig i snigelfart. Jag skymtar den, känner en svag doft av den. Den är inte inom räckhåll, men jag anar den.
Dock är jag helt död. Utpumpad. Working nine to nine tär på kroppen. Och att dessutom göra det med en förkylning rasandes i kroppen tär än mer.
Så imorrn ger jag mig själv sovmorgon. Så det så! (Och kanske, kanske, kanske, går jag till jobbet i victory rolls.)
När blygseln tar över
Eftersom jag har närvaroplikt 14,4 h/vecka åker jag till jobbet massa timmar före min första lektion. Det är ju så mycket att sätta sig in i, tänker jag, så jag lär få fullt upp även om lektionen redan är färdigplanerad. Så jag sover 6,5 timme, släpar upp min förkylda kropp i ottan och tar mig till jobbet. En nätt resa på 1 timme och 15 minuter just idag. Just idag hade jag kunnat vänta några timmar till, eftersom jag ändå måste vara kvar på skolan till sena kvällen pga föräldramöte. Men som sagt, jag vill komma igång, sätta mig in i saker, så jag biter i det sura morgonäpplet och harvar mig hit.
Går till expeditionen för att få inloggning till dator och intranät. Hade inte det förra veckan, och blev aningen handikappad därav. Kalendarier, viktig information, allt finns på intranätet, och det känns som om det kommer ta en lååång stund att sätta sig in i det. Och, framförallt, det är på intranätet jag hittar den information jag behöver inför kvällens föräldramöte.
Och ja, min inloggning är fixad. Men inte aktiverad. Det måste nån snubbe göra, så det vore bra om jag väntade med att logga in tills personalansvarig kontaktar mig och säger ok, grönt ljus.
Så... vad gör jag då? Fixar ordinarie nyckel, kollar på bibblan att det finns litteratur att tillgå till eftermiddagens pass, läser igenom mappen med pappersinformation jag fått, fyller i det som ska fyllas i och... sen är klockan 10:15. Min första lektion börjar 12:25. Jaha... jag får väl... facebooka då... och blogga då...
Jag skulle kunna ta tillfället i akt och gå ner och socializa lite. Men... jag är blyg. "Du, blyg??!!" (citat danskollega). Ja. Jag är faktiskt blyg. Inte för att stå och prata inför stora folkmassor, apa mig, eller visa upp mig. Men jag är blyg för finliret. Speciellt i nya miljöer. "Hej jag heter Åsa och jag är ny här. Vad heter du och vad har du för ämnen?" (Även "Hej jag heter Åsa och jag tycker att du är het som fan" faller in under denna kategori för övrigt, kan vara bra att veta.) Sånt. Blyg. För alla känner ju alla här. Och jag känner... två. Av kanske en miljard kollegor, känns det som just nu. Och jag har kanske pratat med... 7 kollegor jag inte känner. Ok. Bara en knapp miljard kvar att lära känna.
Så jag pressar mig själv att sätta mig i personalrummet en stund. Tar en kaffekopp. Sätter mig i ett hörn. Och börjar frenetiskt bläddra i "viktiga papper". Och pratar inte med någon. Vågar inte. Till slut får jag spuck och går till min trygga hamn, kontoret, och gömmer mig.
Jag skulle vilja ha en jättestor skylt blinkande över huvudet där det stod "JAG ÄR NY, VILSEN OCH BLYG SOM FAN, TA HAND OM MIG, PRATA MED MIG!", så folk fattar, och inte tar mig för en dryg jävel som inte hälsar.
Jag har svart bälte i att ta hand om nykomlingar i miljöer där jag själv är trygg och känner många. Jag skulle behöva en mig själv just nu, någon Vet, Kan och Känner folk. Och jo, kollegorna i arbetsrummet hjälper, förklarar, visar. Men ändå...
Jag längtar tills jag är hemma här.
Går till expeditionen för att få inloggning till dator och intranät. Hade inte det förra veckan, och blev aningen handikappad därav. Kalendarier, viktig information, allt finns på intranätet, och det känns som om det kommer ta en lååång stund att sätta sig in i det. Och, framförallt, det är på intranätet jag hittar den information jag behöver inför kvällens föräldramöte.
Och ja, min inloggning är fixad. Men inte aktiverad. Det måste nån snubbe göra, så det vore bra om jag väntade med att logga in tills personalansvarig kontaktar mig och säger ok, grönt ljus.
Så... vad gör jag då? Fixar ordinarie nyckel, kollar på bibblan att det finns litteratur att tillgå till eftermiddagens pass, läser igenom mappen med pappersinformation jag fått, fyller i det som ska fyllas i och... sen är klockan 10:15. Min första lektion börjar 12:25. Jaha... jag får väl... facebooka då... och blogga då...
Jag skulle kunna ta tillfället i akt och gå ner och socializa lite. Men... jag är blyg. "Du, blyg??!!" (citat danskollega). Ja. Jag är faktiskt blyg. Inte för att stå och prata inför stora folkmassor, apa mig, eller visa upp mig. Men jag är blyg för finliret. Speciellt i nya miljöer. "Hej jag heter Åsa och jag är ny här. Vad heter du och vad har du för ämnen?" (Även "Hej jag heter Åsa och jag tycker att du är het som fan" faller in under denna kategori för övrigt, kan vara bra att veta.) Sånt. Blyg. För alla känner ju alla här. Och jag känner... två. Av kanske en miljard kollegor, känns det som just nu. Och jag har kanske pratat med... 7 kollegor jag inte känner. Ok. Bara en knapp miljard kvar att lära känna.
Så jag pressar mig själv att sätta mig i personalrummet en stund. Tar en kaffekopp. Sätter mig i ett hörn. Och börjar frenetiskt bläddra i "viktiga papper". Och pratar inte med någon. Vågar inte. Till slut får jag spuck och går till min trygga hamn, kontoret, och gömmer mig.
Jag skulle vilja ha en jättestor skylt blinkande över huvudet där det stod "JAG ÄR NY, VILSEN OCH BLYG SOM FAN, TA HAND OM MIG, PRATA MED MIG!", så folk fattar, och inte tar mig för en dryg jävel som inte hälsar.
Jag har svart bälte i att ta hand om nykomlingar i miljöer där jag själv är trygg och känner många. Jag skulle behöva en mig själv just nu, någon Vet, Kan och Känner folk. Och jo, kollegorna i arbetsrummet hjälper, förklarar, visar. Men ändå...
Jag längtar tills jag är hemma här.
tisdag, september 14, 2010
Fröken Vik
Imorrn ska jag alltså rodda mitt livs första föräldramöte. Hej och hå, det blir la spännande. Minst sagt. Mest spännande blir att vara i skolan från sisådär nio på morgonen till nio på kvällen. Tackotack för att min kollega har bil så jag får skjuts hem. För jag ska ju vara där lika tidigt på morgonen på torsdag. Och tackotack för den lilla eftermiddagsluren jag fick idag. Är ju inte helt kurant, så eftermiddagslurar mottages tacksamt. Undrar om man kan sova på kontoret? Under drivorna av papper på ordinarie dramafrökens skrivbord?
Jag har dessutom fått mina första extra viktimmar. Jag ska ha svenska A med två olika klasser. Och jag ska vikariera för...
tadammm....
Elvis!
Åhå, tänka den Göteborgske läsaren, ska hon göra satsanalys på Hound Dog då ellerrrr? Eller måste hon undervisa i glammig sparkdräkt? Medan Åsa undrar hur många såna skämt Elvis fått höra i sitt liv. Och konstaterar att om hon vid sisådär 18 års ålder hade vetat att hon en dag skulle vikariera för Elvis hade hon nog dåndimpat. Och undrat hur f*n det gick till när Elvis blev lärare. Det trodde man inte riktigt då kan man säga, för att inte ha sagt för mycket.
Universums vägar äro outgrundliga.
Jag har dessutom fått mina första extra viktimmar. Jag ska ha svenska A med två olika klasser. Och jag ska vikariera för...
tadammm....
Elvis!
Åhå, tänka den Göteborgske läsaren, ska hon göra satsanalys på Hound Dog då ellerrrr? Eller måste hon undervisa i glammig sparkdräkt? Medan Åsa undrar hur många såna skämt Elvis fått höra i sitt liv. Och konstaterar att om hon vid sisådär 18 års ålder hade vetat att hon en dag skulle vikariera för Elvis hade hon nog dåndimpat. Och undrat hur f*n det gick till när Elvis blev lärare. Det trodde man inte riktigt då kan man säga, för att inte ha sagt för mycket.
Universums vägar äro outgrundliga.
Målgång
Fick lite lätt panik efter i onsdags när jag insåg att det lilla dramaprojektet jag tagit över är utformat som jag inte alls skulle utforma ett litet dramaprojekt. Och sedan dess har jag lätt ångestfyllt gått och funderat på hur skaam (orustmål för "fan") jag ska ro detta i land.
Men jag vet ju att det löser sig. Och idag är Dagen då det ska Planeras. Så jag funderar seriöst i tio minuter. Och vips har jag en plan. Och herregud, vad jag kan detta inser jag. I ett svagt ögonblick gick tankarna kring "men jag kan ju bara impro!". Fast jag i större delen av mitt liv sysslat med annan teater än just impro. De tankarna får komma på skam. Och tankarna om att detta är svårt och tungt kommer också att revideras så fort jag får båten flytande. På mitt sätt, med mina segel.
Så sitter jag lite och finurlar över min egen förträfflighet, när det slår mig.
Att för ett halvår sedan ungefär satte jag ihop en visionstavla med allt jag vill ha i livet. Och där... finns en bild på en dramalektion, som symboliserar att jag vill ha ett jobb som dramalärare.
Det har jag nu.
Och en massa andra bilder på tavlan... har jag också. Nu. Hade inte då, när jag gjorde tavlan.
Coolt. Jag älskar min egen religion; det jag vill ha, det får jag. Bara jag vet VAD jag vill ha. Konkret. Och fantastiskt.
Men jag vet ju att det löser sig. Och idag är Dagen då det ska Planeras. Så jag funderar seriöst i tio minuter. Och vips har jag en plan. Och herregud, vad jag kan detta inser jag. I ett svagt ögonblick gick tankarna kring "men jag kan ju bara impro!". Fast jag i större delen av mitt liv sysslat med annan teater än just impro. De tankarna får komma på skam. Och tankarna om att detta är svårt och tungt kommer också att revideras så fort jag får båten flytande. På mitt sätt, med mina segel.
Så sitter jag lite och finurlar över min egen förträfflighet, när det slår mig.
Att för ett halvår sedan ungefär satte jag ihop en visionstavla med allt jag vill ha i livet. Och där... finns en bild på en dramalektion, som symboliserar att jag vill ha ett jobb som dramalärare.
Det har jag nu.
Och en massa andra bilder på tavlan... har jag också. Nu. Hade inte då, när jag gjorde tavlan.
Coolt. Jag älskar min egen religion; det jag vill ha, det får jag. Bara jag vet VAD jag vill ha. Konkret. Och fantastiskt.
måndag, september 13, 2010
Att vräka ur sig eller inte, det är frågan
Den här bloggen är min ventil.
I mitt huvud är den här bloggen ett papper, på vilket jag kan pysa ut allt som väller över inuti mig. Saker som ältas, saker som älskas, saker som ändras. Pyser ut här med jämna mellanrum. Och det inspirerar och fascinerar mig att människor läser här och blir gripna, roade och inspirerade. Samtidigt som jag inte kan skriva vad som helst, för en stor del av min umgängeskrets läser här regelbundet.
Idag. Skulle jag vilja explodera mitt inre här, över mitt själsliga ventilpapper.
Meeeeeen. Det går inte. Idag heller. Så jag får väl nöja mig med att säga att jag kokar över. Typ.
Kanske är läge att plocka fram de gamla analoga dagböckerna igen...
I mitt huvud är den här bloggen ett papper, på vilket jag kan pysa ut allt som väller över inuti mig. Saker som ältas, saker som älskas, saker som ändras. Pyser ut här med jämna mellanrum. Och det inspirerar och fascinerar mig att människor läser här och blir gripna, roade och inspirerade. Samtidigt som jag inte kan skriva vad som helst, för en stor del av min umgängeskrets läser här regelbundet.
Idag. Skulle jag vilja explodera mitt inre här, över mitt själsliga ventilpapper.
Meeeeeen. Det går inte. Idag heller. Så jag får väl nöja mig med att säga att jag kokar över. Typ.
Kanske är läge att plocka fram de gamla analoga dagböckerna igen...
Mina tankar sakta återvända
Hej. Mina tankar är tillbaka. De har varit borta sen förra tisdagen då jag fick samtalet om att börja jobba. Idag har jag äntligen sovit ikapp någorlunda, fått gjort Viktiga Saker, och inser att jag faktiskt har några timmar att göra precis vad jag vill på. Så då kan jag äntligen börja tänka igen. Hej mig själv, kul att se mig igen.
................
Halva jag vill skriva riktigt privat shit idag i bloggen. Men, allt lämpar sig inte för offentlig text. Jag brukar vara extremt öppen här, men bara så länge det inte skadar mig själv eller någon annan. Och just nu är det jag vill skriva om för privat och för laddat för x antal läsare av den här bloggen. Fast framförallt för mig själv. Jag hatar att visa mig sårbar. Så jag skiter i det.
Andra halvan av mig vill skriva om funktionshindrades rätt till egen vilja. What, vart kom det ifrån? Jo det kom från en tanke om en autistisk pojke som klöser ögonen ur sig själv. Kan det vara så att han kanske vill ta livet av sig, för att det längst inne i honom bor en själ som inte vill leva det liv han lever? En medveten själ? Men vi "normala" sätter istället på honom en tvångströja för att hindra att han skadar sig själv. Sen går vi "normala" hem och hoppar framför tåg, skär oss i armar, röker ihjäl oss, har oskyddat sex med främlingar, äter glutamat, och tittar på rika fruar på tv. (Ack nej, inga värderingar där alls...) Vi kan välja vad vi vill. Alla kan inte det.
Tredje halvan av mig själv vill skriva om hur svårt det är att älska sig och njuta av sitt liv när man är trött och sjuk. Men vad gör gnäll för världen?
Så istället kokar jag väl soppa på en fisk, tar lite nässpray och bäddar ner mig framför project runway.
...................
Och Saknar Er.
...................
................
Halva jag vill skriva riktigt privat shit idag i bloggen. Men, allt lämpar sig inte för offentlig text. Jag brukar vara extremt öppen här, men bara så länge det inte skadar mig själv eller någon annan. Och just nu är det jag vill skriva om för privat och för laddat för x antal läsare av den här bloggen. Fast framförallt för mig själv. Jag hatar att visa mig sårbar. Så jag skiter i det.
Andra halvan av mig vill skriva om funktionshindrades rätt till egen vilja. What, vart kom det ifrån? Jo det kom från en tanke om en autistisk pojke som klöser ögonen ur sig själv. Kan det vara så att han kanske vill ta livet av sig, för att det längst inne i honom bor en själ som inte vill leva det liv han lever? En medveten själ? Men vi "normala" sätter istället på honom en tvångströja för att hindra att han skadar sig själv. Sen går vi "normala" hem och hoppar framför tåg, skär oss i armar, röker ihjäl oss, har oskyddat sex med främlingar, äter glutamat, och tittar på rika fruar på tv. (Ack nej, inga värderingar där alls...) Vi kan välja vad vi vill. Alla kan inte det.
Tredje halvan av mig själv vill skriva om hur svårt det är att älska sig och njuta av sitt liv när man är trött och sjuk. Men vad gör gnäll för världen?
Så istället kokar jag väl soppa på en fisk, tar lite nässpray och bäddar ner mig framför project runway.
...................
Och Saknar Er.
...................
söndag, september 12, 2010
Hur man lagar en kulinarisk höjdpunkt
1) Öppna påsen.
2) Häll innehållet i stekpannan.
3) Stek.
4) Dekorera med en grön kvist. Förslagsvis av ört-typ.
2) Häll innehållet i stekpannan.
3) Stek.
4) Dekorera med en grön kvist. Förslagsvis av ört-typ.
Sumodräkt
Sov sisådär tio timmar och är åter på banan. Loggar in på presentjakt och börjar skriva lite texter. En av produkterna som ska promotas är den här piffiga sumodräkten. Och plötsligt börjar jag fundera över yrkesval.
Tänk dig, att du väljer att jobba som fotomodell. Och så får du i uppdrag att modella en sumodräkt.
Humor!
Å andra sidan... tänk dig att du väljer att jobba med skrivande. Och så får du i uppdrag att skriva något catchy om en sumodräkt.
Humor igen!
Jag tror i och för sig att flasköppnaren med orgasmljud tog priset. Men fan vad jag flabbade när jag skrev den texten.
Oh well. Liten reflektion bara. Över de outgrundliga kringelikrokar ens yrkesval och karriär kan leda en in på. Nu måste jag återgå till sumodräkten, bilbanan och den rosa rattmuffen som visar höger och vänster. (Svåra grejor! Vad skriver man om dem?!)
Tänk dig, att du väljer att jobba som fotomodell. Och så får du i uppdrag att modella en sumodräkt.
Humor!
Å andra sidan... tänk dig att du väljer att jobba med skrivande. Och så får du i uppdrag att skriva något catchy om en sumodräkt.
Humor igen!
Jag tror i och för sig att flasköppnaren med orgasmljud tog priset. Men fan vad jag flabbade när jag skrev den texten.
Oh well. Liten reflektion bara. Över de outgrundliga kringelikrokar ens yrkesval och karriär kan leda en in på. Nu måste jag återgå till sumodräkten, bilbanan och den rosa rattmuffen som visar höger och vänster. (Svåra grejor! Vad skriver man om dem?!)
lördag, september 11, 2010
Godnattsaga
Jag och trötthet går verkligen inte ihop.
Jag blir ledsen. Irriterad. Besviken. Irriterad. Orolig. Arg. Håglös. Apatisk. Irriterad. Och uppgiven.
Just nu framför allt uppgiven. Vill ge upp. Finns ingen anledning att sträva. En klok människa (jag själv) konstaterade för ett tag sedan att en del av mig är som en snigel som strävar i uppförsbacke för att nå målet: det saftiga grässtrået. (Äter sniglar gräs?) Just nu känns det som om den där snigeln fastnat i snigelspåret och aldrig kommer att komma loss. Och grässtrået börjar vissna.
Jag har inte sovit än. Själen har inte tillåtit mig att vila. Så jag försöker i huvudet dela ut en virtuell bitchslap för att få ro. Men det går inte. Så jag spankar mig själv istället. Och sen bitchslapar jag mig för att jag spankat mig själv. För jag blir så jävla förbannad på mig själv när jag inte orkar älska mig själv.
Jag slår vad om att en god natts sömn är den perfekta medicinen mot alla i inledningen uppräknade åkommor. Så jag bånkar mig själv i huvudet med en kastrull så jag tuppar av. Ses imorrn.
Jag blir ledsen. Irriterad. Besviken. Irriterad. Orolig. Arg. Håglös. Apatisk. Irriterad. Och uppgiven.
Just nu framför allt uppgiven. Vill ge upp. Finns ingen anledning att sträva. En klok människa (jag själv) konstaterade för ett tag sedan att en del av mig är som en snigel som strävar i uppförsbacke för att nå målet: det saftiga grässtrået. (Äter sniglar gräs?) Just nu känns det som om den där snigeln fastnat i snigelspåret och aldrig kommer att komma loss. Och grässtrået börjar vissna.
Jag har inte sovit än. Själen har inte tillåtit mig att vila. Så jag försöker i huvudet dela ut en virtuell bitchslap för att få ro. Men det går inte. Så jag spankar mig själv istället. Och sen bitchslapar jag mig för att jag spankat mig själv. För jag blir så jävla förbannad på mig själv när jag inte orkar älska mig själv.
Jag slår vad om att en god natts sömn är den perfekta medicinen mot alla i inledningen uppräknade åkommor. Så jag bånkar mig själv i huvudet med en kastrull så jag tuppar av. Ses imorrn.
Total omställning av livet
Den inspirerande Curry-Åsa är inte så jäkla inspirerande just nu. Hon ä trött. Hon vill intaga horisontalläge i en vecka. DanspartnerFredrik häcklade mig i torsdags kväll. "Du har alltså förvärsarbetat i två dagar och längtar efter ledigt?" Han ä roli han Frädrik.
Men det är faktiskt sant. Efter två dagar på jobbet var jag inte så lite knäckt. Fast jag inser att det bara är att hacka i sig de första veckorna av "vad fan håller jag på med, hur gör man saker och ting, och var finns saker och ting?!". SEN... blir det bättre. Det är jag ganska jättesäker på.
Just nu skrämmer det mig mest.
Jag ska ha föräldramöte på onsdag.
TILLÅT MIG ASFLABBA! FÖRÄLDRAMÖTE?! Stackars föräldrar. Sist jag var på föräldramöte var någon gång på 80-talet, och då definitivt inte i rollen av klassföreståndare. Men, jag förlitar mig till kollegorna H och S som har gjort sånt här förut.
Men ändå... lite lätt livssvacka just nu, om jag ska vara ärlig. Av flera skäl än jobbet. Men det tar vi en annan gång.
Nu: sömn.
Men det är faktiskt sant. Efter två dagar på jobbet var jag inte så lite knäckt. Fast jag inser att det bara är att hacka i sig de första veckorna av "vad fan håller jag på med, hur gör man saker och ting, och var finns saker och ting?!". SEN... blir det bättre. Det är jag ganska jättesäker på.
Just nu skrämmer det mig mest.
Jag ska ha föräldramöte på onsdag.
TILLÅT MIG ASFLABBA! FÖRÄLDRAMÖTE?! Stackars föräldrar. Sist jag var på föräldramöte var någon gång på 80-talet, och då definitivt inte i rollen av klassföreståndare. Men, jag förlitar mig till kollegorna H och S som har gjort sånt här förut.
Men ändå... lite lätt livssvacka just nu, om jag ska vara ärlig. Av flera skäl än jobbet. Men det tar vi en annan gång.
Nu: sömn.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
