Det är, i sanning, en udda upplevelse att vara kollega med sina gamla lärare. Att plötsligt ha samma status som dem, diskutera elever med dem bakom stängda dörrar. Att möta gamla klassföreståndaren i korridoren, och han försöker kittla en så att man ska spilla ut kaffet. (Hmmm...) Att lära känna sina gamla lärare som människor, inte som de stereotyper vi gjorde dem till. Med smeknamn, med fantasifulla tolkningar om religiösa ståndpunkter, hur deras privatliv var, hur de var på fyllan...
Och vi häcklade de lärare, som tofflade omkring i innetofflor hela dagarna.
Nu. Har jag. Innetofflor.
Nu. Är det i mitt ansikte man skönjer den illa fördolda rodnaden och det tillbakahållna vredesutbrottet.
Nu. Är det jag som inte vet hur man sätter på filmen, som tappar saker, och som har konstiga kläder.
Och jag undrar, i sanning, vad eleverna har för fantasifulla tolkningar om mig. För jag ser ju inte alltid helt mainstream ut. Och jag beter mig inte helt mainstream heller. Men det är ett medvetet val. Eleverna behöver veta att man får vara precis hur fasen man vill, och att man dessutom ska vara stolt över det jaget.
Och nu styr jag mina Birkenstockade fötter mot dramasalen, för att beskåda ett antal elever spela katt. Bara palestinasjalen som saknas.
-----------------
Update: Och på vägen hem tvivlade hon på sitt yrkesval.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar