Det var såhär det kändes ja...

Helg fullknökad med bluesdans. Trevligt. Och plågsamt. För efter några timmars "drop down, drop down!" så börjar det värka i höfterna. Och i diskbråcket. Och i knäna. Och överallt. Och jag börjar känna mig lite som för 1,5-2 år sedan, då min tillvaro mest bestod av sjukgymnastik, vetevärmare, citodon och spikmatta. Och depp. Och irri. Och ilska. Och små vredesutbrott på absolut ingenting, och gråt av absolut ingen anledning alls men än att...

kroppen kändes för jävlig. "Fy fan, höfter av plåt!" ylade Cicci och jag i skrattblandad gråt när vi skulle ta oss ur bilar, från picnicfiltar och andra ställningar där man fastnar och höfterna börjar bråka. Lätt att skämta om det. Men inte alltid. Och inte alltid var jag medveten hur otroligt mycket mitt humör och min sinnesstämning påverkades av smärtan. Trött jämt. Ont jämt. Spänd jämt.

Men på något sätt har det försvunnit, eller blivit mindre påtagligt. Och det senaste året har jag, trots smärre personliga bakslag, ändå mått bra och varit positiv, för mitt liv är ju fantastiskt, precis som titeln på den här bloggen säger. Och jag har inte haft ont. Nästan inte alls faktiskt.

Så dansar jag lite blues och drops down in my hip to switch balance. Igen och igen och igen och igen. Och det börjar så smått skära små knivar både här och där. Och när första kursdagen är slut känner jag mig helt mör, men tänker att det går snart över, lite vila bara. Och så blir det danskväll, och efter halva kvällen har jag så ont att jag faktiskt inte ens orkar göra det jag älskar allra mest just nu - dansa. Jag blir uppbjuden på löpande band - roligt och smickrande - men jag pallar inte, och nobbar på löpande band. För jag har för ont. I slutet av kvällen blir jag dock uppbjuden av en elevs farsa, som åkt 40 mil för att få dansa på Duke's place. Kan inte säga nej. Dansar. Och lider. Fast med ett leende på läpparna, för han har så roligt. Härligt. Och plågsamt. Och jag stapplar av dansgolvet.

På söndag ligger jag i sängen, får inget gjort, vill inte göra något. Drömmer om stenhård massage och akupunktur, men stapplar till slut iväg till blueskursen. Och tittar på, för det slängs tjejer hit och dit. Tjejer, som ska supporta hela sin kroppstyngd på höger höft, min värsta. När det är gjort dansar jag lite i alla fall, jag vill ju passa på att lära mig. Men det gör så satansinihelvetes ont.

Och kursen tar slut, och Fredrik kommer, och vi planerar kurs.

Och då kommer det. Utbrottet. Inte något vidare allvarligt egentligen, men han får sig en avhyvling för ett omedvetet beteende han har som stört mig ett tag. Ett beteende som jag tänkt att fan vad löjlig jag är som retar mig på detta. Men just den här plågade söndagen... brister det.

Som den fina människa han är kan han ta detta med lätthet, och jag säger mitt i utbrottet att "jag har inte sagt något för jag vet att det är helt fånigt att störa mig på det och det här lilla beteendet gör inte att jag gillar dig mindre för det". Tur det. Och efter en stund, när jag landat säger jag förlåt för mitt lilla utbrott, nu fick du ta skopan skit för min smärta, det var du inte värd. Och Fredrik säger att han varit med om mycket värre, han är ju sambo.

Han är fin han, Fredrik. Hurra för honom.

Men bu för smärtan. Jag hade glömt hur jag blir av ständigt ont.

Hur fan överlevde jag när det var som värst undrar jag. Jag minns att jag hade en gråt i halsen, konstant. Och en gång i veckan exploderade den där gråten och landade i knät hos hon som fick betalt för att ta hand om den. Och jag fick rita smärtan och mådde illa av min egen teckning, för den såg fruktansvärd ut. "Vill du behålla teckningen?" "Nä fan heller, släng den åt helvete." Det gjorde hon inte. Tyvärr. Men jag slängde smärtan åt helvete.

Och nu är jag livrädd för att den ska komma tillbaka igen med samma styrka. Men jag bestämmer att jag är frisk nu, och att det bästa sättet att bemästra den är att röra på sig.

Så ikväll drar jag på mig boxhandskarna och bankar skiten ur den. Och sen dansar jag med människor som gör mig glad.

That's medicin, I tell ya.

---