Det däringa ältandet, det borde ta och flyga och fara sin kos.
Ältar en diskussion. Som var nödvändig. Men som inte togs så väl emot. Och, som så ofta, som nästan jämt faktiskt, så tänker jag att jag hade nog fel, det var nog dumt, jag skulle inte ha sagt nåt.
Men. När jag tänker efter och känner efter så... Jo. Det skulle jag visst. Jag sa hur jag känner. För det är faktiskt så jag känner. Och jag har rätt till mina känslor, och de kommer av en anledning som inte alltid ligger hos mig.
Då behöver man en vän som säger "bra gjort, du gjorde en god gärning idag". Och det har man. Så tack för dig, älskade vän.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
1 kommentar:
http://yellowtokyo.blogspot.com/2010/10/om-att-prata-med-varandra.html
Om jag inte får pratat med folk så går jag i stället och har ångest över att jag kanske har ångest i onödan!
Ibland hjälper det inte alltid att prata.
Ibland kan det bli värre om man pratar, men oftare än inte är ett ärligt, ödmjukt prat nyckeln till ett ångestfritt liv.... i min erfarenhet i alla fall.
Och sedan kan man i alla fall alltid klappa sig på axeln för att man åtminstone försökte. Tog tjuren vid hornen och sådär...
Skicka en kommentar