lördag, juli 31, 2010

Jag har dansat med frontkillen för faen

Det tog ungefär en natt att fylla hemmet med uppackad bråte och tvätt. Så här ligger jag, mitt i skräphögen, och dricker kaffe, äter skorpor, läser brev och njuter av livet.

Verkligheten var inte så hemsk. Ganska bekväm faktiskt. Och jag tittar på klipp och minns några av höjdpunkterna, till exempel den här: Was there, saw it, fell in love. Och har dessutom dansat med Martynas, hunken längst fram i mitten SOM DANSAR HELT SJUKT BRA! Lindy hop, that is. Det kostade fem spänn, men var kanske mina fem mest välinvesterade spänn under det här året.



Tyvärr är inte naken-shim shamen som följde på detta nummer med. Vilken höjdare! Chris, konfrencier, drog av sig kläderna och blottade en hårig kropp med fantastiska manboobs och bjöd på sig själv till hundra procent. Gjorde till och med lite shimmy så tuttarna svajjade. Humor! Med på slutet är också killen jag sminkade till zombieclown på cirkusfesten (brillor, fnissig, höger i bild), och Robert (lite rundare, mörk, ser typ sydamerikansk ut, längst fram) som förgyllde min middag (klockan två på natten = middagstid i Herräng) med att "sjunga" (vråla och dansa) Paranoid med Black Sabbath på karaoke-happeningen i baren.

Ibland lägger man (läs jag) större fokus på skiten i livet än skojet. Just denna kväll fick (tog?) jag bara tre danser och hängde läpp över det. Men glömde att jag fick dj'a i två timmar på dansbanan, så jävla roligt, nakenshimshamen, karaoken, hänget med alla trevliga människor och 200 intjänade spänn i fickan.

Nu är jag hemma. Nu har jag landat och kommit ihåg mig själv igen. Vänder blicken mot skojet, vänder ryggen åt skiten. Ikväll består skojet av att lira skivor på The circus is coming to town. Yey!



fredag, juli 30, 2010

Roadtripstankar

Sitter, tyst och dyster, i en bil på väg hem. Köper en dagstidning, och återvänder sakta till verkligheten. Och kommer att tänka på en massa saker jag inte vet hur jag ska vrida eller vända.

Att resa bort är en flykt. Att resa bort på dansläger är att byta universum ett tag. Jag har befunnit mig i en annan galax, där helt andra saker är viktiga än de som är viktiga. På riktigt, och egentligen.

Jag har glömt så mycket. I olika grader av viktighet.

Har glömt att jag brukar träna box på onsdagar.
Att jag har börjat skriva igen.
Att jag inte har något jobb.
Att mamma bär sorg och sitter på öa och väntar på att jag ska komma hem.

Och annat, privat, som är för privat för att fläka ut här, hur gärna jag än vill. Åh herre min gud, så skönt det har varit med en periods glömska. Men i bilen, på väg hem, dräller tankarna ner över mig igen. En tung, våt filt, en kluddig gröt av tankar, känslor, hopp och depp. Saker som måste tas tag i.

Eller så är det bara vädret.


torsdag, juli 29, 2010

Näst sista natten...

Här i Gud så packat det var i Folkets hus igår. Med rätta. Tuba Skinny spelade. Jezuz. Galet bra. Galet trångt. Galet. (Kolla på hela klippet, tvättbrädekillen kör ett solo på slutet, obetalbart!)



Igår gick jag dit med fokus att inte dansa utan istället bara socializa och glida runt, vilket resulterade i att jag en timme senare var genomsvettig efter konstant dansande. Så jäkla skönt, lite upprättelse kändes det som. Tills jag bjöd upp en kille som skyllde på att han var för mätt för att dansa, men nästa låt gick upp och dansade med en tjej från sin kurs.

Anfäkta och anamma vad svårt det är att inte ta illa vid sig av sånt. Men fuck him, någon sa "was he french? The french always makes me feel like shit" och ja, han var faktiskt french. De har väl kanske annan danskultur där än vad vi snällsvenskar har.

Idag väcktes jag av dunder och brak, åskeliåsk och vräkregn. Nojjade lite för att blixten skulle slå ner i tältet ett tag, kändes som om åskan gick precis rakt över. Tassade så bort till toan/duschen, bara för att upptäcka att den svämmat över. Najs.

Bah. Jag längtar hem till bekvämligheten! Hem till hårfärg, tops, skrubbvantar och nagelsax (som jag inte packade ner för jag skulle ju inte vara här så länge). Hem till torrt hem att hänga handduken i. Den har varit lätt fuktig i en vecka nu. Najs.

Imorrn åker vi. Hejdå Herräng. Hej bekvämlighet, hej förare som vill dansa med en för att de vet vad man går för. Och hej räkningar, jobbsökande, träning, matlagning... Dags att återgå till verkligheten.



onsdag, juli 28, 2010

Jag kan dansa, jag är inte rädd?

Ibland tvekar jag på om jag ska lägga upp vissa inlägg eller inte. Ibland blir den här bloggen väldigt utelämnande, både på gott och ont. Idag, kära vänner, drar jag ner dragkedjan över bröstet och plockar ut en bit av innanmätet, och borde kanske välja att inte låta vem som helst i hela världen läsa detta. Men... bloggen har en märklig förmåga att lufta själen för mig. Och om jag inte lägger upp det så stannar det kvar i mig. Så det här måste ut. Och bort. För så känns det. Jag skriver det i bloggen, orden kommer ut i luften, löses upp och försvinner. Och med det försvinner även klumpen i mig.

Zip. Blixtlås.

...................


Ok. Jag är trött nu. Utsliten. Vågar nästan säga att... det räcker nu. Jag skulle kunna tänka mig att åka hem nu. Ja. Jag har fått nog.

Igår dansade jag totalt sju danser, mest pga av min egen låga självkänsla. Jag vågar inte bjuda upp längre. Alla är så jävla bra, och jag gör den ena missen efter den andra. Det faktum att de missar jag gör är minimala, och att jag inte ens hade märkt dem för ett år sedan, de tankarna far mig förbi. Fast sätter sig tankarna på att jag är kass, ful, knäpp, udda, eller vad det nu kan vara för anledning till att ingen vill dansa med mig. Så jag står och tittar på när Marcus blir uppbjuden av den ena proffsdansaren efter den andra. Han betar av Jo och Ursi, och en hel drös med galet duktiga tjejer, och jag imponeras av deras fotarbete och balans och känner mig lite som elefanten i glasbutiken. Och vem vill dansa med en elefant? Ingen.

Fast det där ingen är ju också en sanning med modifikation. Igår blev jag ju faktiskt uppbjuden av en främling. En korean. Som var skitbra. Tack koreanen! Och jag fick ett par riktigt goa bluesdanser med Linus, en härlig dansare från Stockholm. Och blev uppbjuden på en bra bluesdans av en trevlig, försynt och blyg norrman som gått och blängt på mig i tre veckor. Hallego.

Nä. Jag är inte kass, ful eller knäpp. Kanske lite udda, men det har jag bara mig själv att skylla för att jag är. Det är bara inne i mitt huvud det är så. Det sitter en bajs-Åsa där inne som ropar dumma saker till mig. Jag är dålig på att ropa tillbaka ibland. Och resultatet blir att jag blir skitblyg, tittar i golvet och är omöjlig att få kontakt med. Och vem orkar boxa sig igenom ett sånt skal?

Dock, ej att förglömma. Stunder av icke-dans äro stunder av bonding med andra människor. Igår bondade jag med flickorna i Hop Shopen, och extra mycket med Sandra som är hopshopboss i år. Bondade och vinade med Stina, bondade med Katerina från Tjeckien, bondade med Karen Ann från Australien, fick en lång, trevlig pratstund över en brownie med Balboa-Tobias osv osv osv. Så det var trevligt, även om jag cyklar hem kl fyra på morgonen med lite lätt ont i själen.

Jag själv är min värsta fiende.

Överväger även idag att stanna hemma från dansen, och istället fokusera på att titta på kurser hela dagen imorrn. Gå upp tidigt. Men... det är min näst sista Herrängkväll, och ett ypperligt läge för lite självterapi i form av ögonkontakt, våga prata med folk, vara tillgänglig. Så vi får se om sinnet vinner över den utslitna kroppen eller ej. Nu är det hur som helst dags att tvaga den slitna kroppen i sumpigt vatten som man ej får dricka.


........................


Men jag längtar hem.



tisdag, juli 27, 2010

Sämre danskväll

Överväger i ett svagt ögonblick att inte gå och dansa ikväll. Det är så knäckande för självkänslan att inte bli uppbjuden och att få nobben av flera killar på en och samma kväll. Jag förstår dem, de sliter som djur med alla följare som köar för att få dansa med dem, men tre nej på en kväll biter sig fast... och det faktum att jag igår dansade som en kratta hjälper till.

Nej, inte hela kvällen. En av de första danserna jag fick var med Peter från Skåne som kom igår. Jubel och fröjd vad han är kul att dansa med! (Och nu insåg jag att jag ju MÅSTE gå och dansa ikväll så jag får dansa med honom!) Och hans kommentar och gest efteråt suddar bort lite av den låga självkänslan. "Yes! Faaan vad gött!" Han hade nog velat dansa fler än två låtar, men blyg och självkänsloklen som jag är tackade jag för dansen.

Sen finns det ju andra toppar att glädja själen med. Att se Dawn Hampton, gammal danslegend, dansa slowdrag iklädd guldtights och blingbasker tillsammans med en ung karl som köpt dansen av henne för över tusen spänn var en riktig höjdare (även om jag dansade som en kratta). Och tre köpta taxidanser (pengarna går till välgörenhet) med ledare var också en höjdare. Hänga med Stina backstage och hälsa på viktiga personer och bli bjuden på spritfest med henne och Lennart (mr Herräng) på torsdag om det nu blir något, ja det vet jag inte vad jag ska säga om, men det lär bli en spännande upplevelse om det nu blir av. Och ett försiktigt solojam i ett hörn med Anne var också en höjdare. Fan vad folk jammar lite här. Mera jam! Christian, kom hit!

Fast... jag börjar längta hem lite. Lite. Men inte mycket. Men det kommer bli skönt att komma hem till WCJ-dansgolvet och känna sig lite bättre igen. Få sova i en ren, skön, torr säng. Duscha i vatten som luktar... vatten. Ha en hyfsat myggbettsfri kropp.

Men, nu är det dags att krama ur de sista dropparna av det här Herrängåret. Har tre kvällar på mig. Och ikväll är det slowdrag, dvs bluesnight, typ den enda dansen det känns som om mina utslitna fötter och ben klarar av just nu. Om jag inte får nobben...




måndag, juli 26, 2010

Herräng dag... öööhhh... tappat räkningen

Jag är så långt ifrån verkligheten som man kan komma just nu känns det som. Förtränger böcker som skall in till bibblan, strulande a-kassa, vardagsliv, till förmån för den känslomässiga berg och dalbana som Herräng är.

Helgen har varit aningen melankolisk. Ellen och Marcus är fortfarande i Stockholm, och jag har endast haft mig själv och Ingrid som sällskap. Inget dåligt sällskap dock, roligt att lära känna Ingrid lite djupare, hon är finfin hon, och själv är jag inte så illa pinkad heller. Men, det är som sagt lite smådystert att fika själv på natten. Ibland lyckas man ju blanda sig in i något samtal med sporadiska Kanadensare, ryssar, fransmän eller Örebroare, men ofta sitter jag själv. Men, nu har jag harvat mig igenom melankolin och kommit ut på andra sidan, och vadan detta? Jo, gårkvällens danskväll!

Mina vänner... igår blev JAG UPPBJUDEN av en man som koreograferat världseliten, till exempel... Michael Jacksons Smooth criminal-video. Fatta! I am one handshake from Majkul! Så yedra coolt! Måhända blev jag kändiskoreografens nya favvo, för en timme senare bjöd han upp mig igen. Egokick! (Jag förtränger ihärdigt möjligheten att han faktiskt glömt att han redan dansat med mig. Jag är grym.)


The Michael-koreograf himself, Mr Chester Whitmore. Kul kille. Galen. Hyperaktiv. Och grym på solojazz och stepp. Och kampsport. Och trummor.

Därefter var det taxidans. Fyra grymma förare från Litauen sålde danser för fem spänn styck till förmån för ett barnhem i Indien tror jag det var. What the hey, köpte en av dem var. Shit man, vilka danser! Yey! Litauen kicks ass! Bjöd därefter upp hej vilt, dansade med grymma koreaner, kanadensare, amerikaner, fransmän... och en och annan svenne. Tjoahadelittanlejj! Och den stylade stockholmaren som jag vid enstaka tillfällen trakasserar med uppbjudningar ville dansa tre. Yeeeey!

Dansade från 23-04 (med kort avbrott för ensamfika) då jag gav upp och stapplade hem på slitna ben. Hade nog kunnat bita mig kvar, men självkänslan tog underhanden. Följarna här är så sjukt grymma, här är jag en medelmåtta. En ganska bra medelmåtta, men ändock, medelmåtta. Men, en glad medelmåtta!

Och nu ska medelmåttan hålla sina tummar och cykla till Folkets hus för att kolla om hon blir en av de lyckliga som får dj'a ikväll. Cross your fingers!



söndag, juli 25, 2010

Börja på ny kula

Tredje veckan, och man får starta på ny kula igen. Skaffa nya vänner, skaffa nytt dansharem. Varje gång jag går till toaletten känns en liten tomhet, för där i det röda huset (inte i toaletten. Bredvid.) bodde Ann och en massa annat trevligt folk hela förra veckan, så så fort det var toabesök kunde man prata lite skit och socializa om man ville. Nu bor det främlingar där, och än så länge har jag varken fått tillfälle eller haft lust till att börja prata med dem och lära känna.

Under lördagen åkte lekkompisen Fredrik hem, och med sig tog han Ellen och Marcus som tar två dagars Herrängpaus i Stockholm. Ensamma kvar blir jag och Ingrid, som leker föräldrafritt och flyttar in i mammas och pappas husvagn. Skönt. Bekvämt. Och lite tomt. Lite ensamt. Ingrid sover bort hela lördagen, och jag går och dansar. Ensam. Hittar enstaka flyktigt bekanta, byter några ord, äter ensam... Jag är bra på att vara själv. Det är tur. Men lite tomt är det. Speciellt det här att behöva börja om från scratch varenda vecka. Varje lördag kommer tomrummet efter vänner och förare, och jakten på att fylla upp det börjar.

Blickar ut över dansgolvet och ser endast ett fåtal förare jag dansat med hittills. Resten har åkt hem. Blir uppbjuden av en inte särdeles erfaren förare, dansar en halvtafflig dans och fokuserar på att öva balans för att få ut något av den. Det får jag. Trevligt. Tack efter en dans. Stå. Titta. Hmm. Den ser duktig ut, han... vågar jag inte bjuda upp. Chansar och går fram till ett wild card, en helt oprövad snubbe som ser ut som om han precis har landat.

Och... yeah. Hell yeah! Vilken kickstart! Och han vill dansa två! Och nästa snubbe är lika go att dansa med, och vill dansa två! Och sen flyter det bara på. Härligt!

Det här med att bjuda upp är dock alltid svårt, och i Herräng svårare än någonsin. Det står tjocka rader av följare som inte får dansa, och duktiga förare blir haffade av nästa följare innan de ens hinner av golvet. Man måste vara som en iller, ligga i, vässa armbågarna och glömma att man kanske inte är den bästa dansaren i rummet. Ta för sig. Och oftast pallar man med det, i alla fall stundtals, och har man väl kommit upp på golvet är det lätt att hålla sig kvar där. Men att slå sig in är en konst. Speciellt om man inte går kurs och lär känna folk den vägen.

Så nu, govänner, skall jag gå och vässa mina armbågar och smörja mitt munläder. Dags att skaffa nya vänner och danspartners.


lördag, juli 24, 2010

Jag kan baka, jag är inte rädd!

Eftersom Magnus åkte hem i torsdags stannar jag alltså i Herräng en tredje vecka. Kan lika gärna arbetslösa här som hemma. Här kan jag, visade det sig igår, till och med tjäna en hacka då och då. Gjorde ansiktsmålningar för nästan tusen spänn igår, tack och hej rakt ner i fickan. Tjofaderittan. Nu ser jag dock inga fler möjligheter till oanade inkomster den kommande veckan, så i morse (kl 12, galet tidigt in Herräng-time) styrde jag kosan mot café- och barvolontärmötet. Hade inte föranmält intresse, men tänkte kolla om det behövdes någon. Och, tjofaderittan, kan du baka? Ja jag bakar bra som fan! (Detta faktum var till och med ett internskämt i min ungdom. I låga stunder, stunder av jag kan ingenting brukade jag alltid dra till med "jag kan baka!") och vipselivips så vart jag kakbakare of the week.

Som kakbakare verkar man ha briljanta arbetstider in Herrängtime sett. 16:15-21:15, vilket betyder att man slutar strax efter att mötet börjat så man hinner se det mesta av det. Tjo! Sen kan man dansa heeeela natten och sova hela morgonen innan man börjar jobba igen. Dessutom får man frukost, lunch, middag och en fika, ungefär precis det man äter under en Herräng-dag, samt gratis inträde till danskvällarna. Tjo! Jag lever alltså billigare här än hemma, och har galet roligt under tiden, kan det bli bättre? Nej, det kan icke.

Och här en kuriÅsabild, jag och Ellen tar en köpp mitt i hårfixande och stör oss på att hon har teskeden i koppen. Men vi är fina : ) Jag bär dagen till ära en finfin klänning jag hittade på loppisen utanför Kuggens, den lokala matbutiken som har ingenting att sälja. 20 spänn för en finfin klänning, funkar!





fredag, juli 23, 2010

Idag är en dag av saknad och längtan

Idag kom svalkan till Herräng. Frös när jag gick och la mig, svettades inte när jag vaknade halv tolv (!) i mysoverall och sovsäck. Sovit 8,5 timmar, helt otroligt. När gjorde jag det senast? Drack mig full igår av misstag vilket fick ett halvträligt resultat: jag kunde inte dansa. Dansade jättedåligt. Vågade bara dansa med två kompisar, sen gick jag hem. Dumt, sabbade en troligen mycket bra danskväll, men å andra sidan har jag ju sovit som en gris hela natten utan att vakna en enda gång. Yey för det!

Morgonen börjar i saknadens tecken. I rummet mittemot ligger ingen snarkande smurf. Lite tomt. Fast som det ser ut nu kommer det komma en Ingrid och ta över rummet framöver. Kan man hoppas i alla fall. Loggar in på facebook och ser att Kate nu är framme i Australien. Kate skulle kommit hit imorgon, men fick ändrade planer pga dödsfall i familjen och fick åka hem. Jättetråkigt. Och tomt. Saknar Kate. Hon gratulerar Christian på facebook, och då börjar jag sakna Christian och hans sjuka humor. Saknar Marina och Albaskrutt. Fast det gör jag ju jämt å andra sidan så fort de inte är på max 10 minuters avstånd.

Ja, kära läsare, jag får faktiskt gråt i ögonen nu när jag tänker på alla därhemma. Men man kan ju inte sitta på en camping in the middle of fucking nowhere och gråta efter sina kompisar när man har hundratals kompisar just här, just nu. Men en gråt skulle sitta fint. Känslorna åker lite berg- och dalbana när man utsätter sig för såna extremsituationer som Herräng är. Oftast är det positiva, euforiska känslor, men blandat med dem extrem trötthet, obekvämt leverne, ben överfulla av extrema myggbett, frustration över sin egen dansförmåga, sömnbrist sömnbrist sömnbrist...

Så jag sitter här och saknar er, älskade vänner. Och precis när jag gör det, så ringer Marina och berättar att hon fått ett guldjobb som kommer putta igång hennes karriär på allvar. Vilken timing. Det finns telefoner. Det finns chatter. Det finns statusuppdateringar. Och känslor av längtan och saknad är ju egentligen känslan av kärlek. Man saknar för att man älskar. Och kärlek är ju en positiv känsla. Gråt av saknad är kärleksgråt.

Och här... finns det dans och musik, det jag tycker mest om att göra i hela världen just nu. Ett väldigt, väldigt trevligt sätt att fördriva arbetslösheten på. Jag tackar och tar emot den härliga tid jag har och får nu, jag tackar och tar emot guldtillfällena, tillfällena då det glimtar till och Herräng är som bäst. Vännerna därhemma finns kvar även om en vecka när jag kommer hem. Och DÅ... ska vi kramas och leka!


torsdag, juli 22, 2010

Hurra jag har roligt igen!

Nu har jag varit här i 1,5 vecka. Denna veckan började rätt segt, många sega kvällar och jag var så evinnerligt trött hela tiden. Igår lackade jag ur totalt när värmen hindrade mig från att sova ut den enda morgonen under hela veckan som det inte är kurs (läs skithög musik) i danstältet här bredvid. Vred och vresig undrade jag vad fan jag håller på med egentligen. Ska man plåga sig såhär för att kanske få kul nån kväll?

Och sen gav jag upp och lät Herräng ta över mig. Hamnade i Folkets hus till sent, bommarna fälldes ner, vilket betyder att man om man går ut och inte går kurs får betala 200 kronor för att komma in igen. Men jag var ju inne... Ringde Ann och bad henne packa ner deo, smink och lite kläder så jag kunde stanna kvar där inne istället och spara 200 spänn. Fixt och klart, käkade, hängde med Ellen, kollade på mötet och började dansa tidigt...

... och hade asroligt. Vacklade hem vid fyrasnåret på morgonen och hade haft riktigt många roliga danser, fikat, skrattat med Ellen, pratat med folk jag inte känner, sett en pensionerad svart show-dam gästuppträda med Carling family (sjukt bra!) och HELT kommit in i Herräng-mode igen.

Några tumregler för mig själv den kommande veckan (för det blir en till, M gav upp åt andra hållet och åkte hem så nu kan jag inte ta mig hem på lördag men skit samma, Herräng, ät upp mig!):

1) Sov inte. Alls. Sömn gör mig bara tröttare. Gick upp för att gå på toa i morse, hade bara sovit 5 timmar, möttes av M som droppade att han skulle åka hem, vaknade till liv och inser nu att det blir ingen mer sömn idag. Lika bra det. Tjo vad roligt allt är!

2) Låt inte låga, trötta människors energi påverka mig. Var hellre själv än umgås med negativ energi.

3) Sug åt mig av glada, övertrötta människors energi. Just nu suger jag åt mig av Fredriks helt galna övertrötthet. Killen skrev på min facebook kl halv sex i morse "Åsa, är du vaken, skall vi leka?". Killen som skulle upp och gå kurs fyra timmar senare. Jag fnissar ihjäl mig. Mötte honom precis, han med ukulelen under armen, fnissandes åt att han försovit sig och missat första lektionen, jag med en spontaninköpt klänning för 20 spänn. Hade inte alls planerat att gå på loppis, men så kan det gå när lärare dubbelbokar lektioner och det inte finns några billiga bord i Hallstavik. (Vi har suttit sönder vårt. Det tog en vecka. Hejja.)

4) Drick kaffe och ät kaka på natten även om jag inte är sugen. Då orkar jag ett par timmar till.

5) Aktivera mig i tokiga events. Igår gjorde jag till exempel audition för att vara konfrencier för kvällens cabaret. Gick sådär, jag fick det inte, men det var jävligt kul, fånigt, pinsamt och underbart att stå på en skitliten öppen sen inför 15 pers och göra improviserad audition.

Det är sorgligt och tråkigt när människor åker hem. Så supertråkigt när Christian åkte i lördags, supertråkigt när Ingrid och Bette åkte igår, superdupertråkigt när M åkte i morse. (Och här är en dementi på sin plats känner jag. Vi är inte ett par. Många tycks tro det efter alla kommentarer jag får.) Extra tråkigt för att han inte haft roligt senaste tiden. Tänker lite på det och fascineras av min egen förmåga att anpassa mig och ha roligt. Sån var jag inte förr. Gnällig, neggo, allt skulle vara på ett visst sätt annars fick det vara. Hejdå med den Åsan. Hej hon som goes with the flow och får ut sjukt mycket av det. Hon har funnits i mitt liv ett bra tag nu. I like her. A lot. I actually think I love her.

Me. That is. With all my flaws.

Och ja nu har jag tappat tråden. Men det är just det som är grejen. Jag har egentligen en massa saker jag borde göra just nu, men jag skiter i det för jag fick infallet att skriva av mig, och nu kom jag på att jag lika gärna kan göra mig iordning nu för kvällen så slipper jag harva hit sen. Eller...? Jag vette fan. Jag vet inte ens vad jag ska göra om tio minuter.

And I love it.

Och här följer en liten bild av vad en positiv inställning can do to you. Ellen i fredags. Hon sover mellan 3-5 timmar per natt, fötterna är som fotbollar av myggbett och elände. Hon påverkas av det på följande sätt:


Ellen, detta är ditt bästa du. Love it. Glöm inte henne när det motar.



lördag, juli 17, 2010

Mamma Mu's lekkompis

Första Herrängveckan för mig är till ända. Vi städar vårt aprikosfärgade hus och säger hejdå till de fyra som inte stannar lite längre. Bland annat min nya lekkompis, Christian.

Seriöst. Vad. Jag. Har. Skrattat. Åt. Christians. Skämt. Denna. Veckan.

Idag till exempel gick jag upp, först av alla i huset, gick ner i duschen och... började fnissa. Åt Christians skämt. Jag äro förvisso lättroad, men ändå. Jag äro förvisso övertrött efter max 6 timmars sömn per natt i en veckas tid (inatt sov jag till exempel 3,5 timme), men ändå.

Igår var det temafest (tema Bollywood) med tillhörande maskerad, as every friday, och fyra av oss gjorde bejublad succé som en skock heliga kor med latexhandske-juver. Själv hade jag raggat tag på en koskälla som hängde runt halsen på mig och beredde församlingen stort nöje då jag dansade. Även juvret voro underhållande. Men allra mest underhållande var det när Christian förde mig så jag hamnade i framåtlutad ställning, och hoppade ner vid sidan och började mjölka mig.

Oh my God, jag bröt ihop och fick typ skrattkramp.

Men så åkte ju Christian idag. Tråkelitråk. Vem ska jag nu leka med? Men, woop woop, vem kommer då om inte Fredrik! Nu har vi inte börjat leka än, han har precis anlänt, lagt några öl på kylning, plockat fram ukulelen och är nu och käkar. Men, I have high hopes for this vecka, helt klart, även om det blir svårt att toppa förra veckan.


... och fy fan vad trött jag är. Har lyckats skramla ihop till kanske fem timmars sömn nu. Och imorrn blir det inte sovmorgon, för då ska vi åka till Åland minsann. Upp i ottan. Galningar.



torsdag, juli 15, 2010

Kan det bli bättre än såhär?

Går hem tidigt från dansen, redan kvart över två. Inte för att det är tråkigt, utan för att det är...

perfekt.

Vandrar med väskan på höften, vaggar mig fram genom den ljumma sommarnatten som just inatt är perfekt lagom ljum. Sneglar upp mot den ljusnande himlen och ser nattens första stjärna lysa. Av gammal vana börjar jag fundera på över vad jag ska önska mig, ett barndomstics som sitter i. Ser du stjärnan i det blå? Ja det gör jag, och tänker och tänker på vad jag ska önska mig. Och inser att...

jag önskar mig ingenting. För just nu, just här, har jag allt jag vill ha i hela världen. Just nu, just här, är allting perfekt.

Blir nästan kristen.

En otrolig känsla. Jag önskar mig ingenting, för jag har allt jag vill ha. Vet inte om jag någonsin har känt så. Nog har jag varit nöjd och lycklig, men det finns ju alltid något man vill ha och behöver.

Men nej. Kunde livet vara såhär alltid skulle det vara perfekt.

Så, vad är det som finns här egentligen, som gör livet så perfekt, just nu, just här?

Tja... efter nattens underbara fantasmagoriska bluesupplevelser vaknar jag tidigt trots idoga försök att sova länge. Går upp, frukostar med galet trevliga människor och går sedan till Folkets hus för att försöka leta upp min försvunna väska med plånbok och mobil i. Yeah right, någon har ju snott den tänker en vanlig människa. En lindyhopare i Herräng tänker klart den ligger nånstans, det är ju ingen som tar något här. Och, mycket riktigt. I lost and foundlådan ligger den, bland svettiga skjortor, sovsäckar och mycket annat. Pengar kvar, mobil kvar, allt kvar. Släntrar så in i Hopshopen och hittar allt jag panikslaget letade efter i Hallstavik vid måndagens besök. Strumpor, myggmedel, ilägg till skorna. Och en skitbra skiva. Inser att det är en timme kvar innan kursen börjar, så jag hinner hem och slänga i mig lunch innan jag går till dagens FANTASTISKA kurser.

I pausen tar jag en glass med supertrevliga människor. På vägen tillbaks till lektion möter vi Bugg-Bertil och hans anhang från "Mission impossible" som skall gå och ge tjejerna som går afrokurs fotmassage, för att de härdat ut så bra under veckan. Händer bara i Herräng. Fem snubbar klämmer frivilligt på 20 tjejers fötter. Därefter upptäcker jag dessutom till min glädje att jag fått ett dj-pass i balboarummet. Tjo!

Hem, middag med sjukt trevliga människor, och en kommer och lämnar en påse ren tvätt till mig som han fixat. Tack snälla Johan! Fiffar mig, blir assnygg om jag får säga't schälv och det får jag, självkärlek är den bästa kärleken, får en whiskey av Matilda som hon snor av SnällJohan, går till Folkets hus och hinner med en dans med en sjukt trevlig ung gosse som går samma grupp som mig. (Vore jag 15 år yngre och han hade annan frilla hade jag nog varit tvungen att göra ett besök i hångeltältet. För ja, det finns ett sånt. I Herräng finns en massa skoj.)

Kör mitt dj-set och fina vännerna och sambosarna för veckan kommer och support-dansar. Setet går finfint, och jag njuter maximalt när jag står och ser hur de fantastiskt duktiga dansarna tolkar de låtar jag spelar. När setet är slut vandrar jag upp en våning och får två fantastiska danser med två fantastiska Stockholmare. En av dem hade jag en fantasmagorisk dans med i Como. Och nu fick jag en till, tjo!

Hasar runt lite hitan och ditan, hasar in i balboarummet, blir uppbjuden av den trevliga unga gossen aka dans-toyboyen igen. (Fan vad go han är!) Pratar om att jag verkligen skulle vilja bjuda upp Mickey, en av lärarna. Toyboyen peppar, och jag bjuder upp.

Jezuz. Need I say more. Fy helvete vad bra jag dansar. Tack vare honom. Vilket flyt! Vilken känsla! My God! Jag blir tamejfan euforisk bara jag tänker på det. Och efter dansen säger han "Thank you, that was really nice!" och jag har ingen aning om han bara är artig eller om han faktiskt tycker det var nice, men jag suger åt mig som en blodigel, och inser att jag måste sluta nu. Jag Kan Inte Dansa En Dans Till Efter Denna Orgastiska Dans. Jag måste gå hem med den här känslan i kroppen.

Så det gör jag.

Endorfin. Egokick. Och att få en riktigt riktigt bra dans är...

ja, nu säger jag det.

Som att bli rejält påsatt. På ett bra sätt.

Så jag antar att jag gick hem helt nyknullad. Och, ja, efter en sån påsättning så önskar man sig ju faktiskt ingenting i hela världen.

Livet är perfekt nu. Och jag vill stanna här för alltid.


onsdag, juli 14, 2010

Utomjordiska, älskade Herräng

Tisdagar = bluesnight i Herräng. Igår var det tisdag. Tjofaderittan, vi söp ner oss lite, grillade, gjorde oss vrålsnygga och dansade klämdans.

Fy fan. Vilka DANSER jag hade!!! Utomjordiska. Dansade i klackar hela kvällen och slet ut mina fötter totalt. Det skar i tårna inatt när jag skulle sova, benen krampar, idag har jag ingen känsel i tårna, men det var det värt!

Och precis när jag börjar tröttna, vid fyrasnåret, går jag förbi baren och trillar rakt in i världens ös, hela baren är fylld av folk som dansar och vrålar till tonerna av svennecovers. Vår älskade Henrik Johnson, trombonist i alla band i hela världen och sporadisk dansare i föreningen och hans polare öser loss så taket lyfter. Litterally. Och jag som tänkte gå hem. Not. Får världens nytändning och öser loss med lite lindy som avslutning innan jag tar en blues till och sen upptäcker att min väska med skor, myggstift, vattenflaska och... mobil och plånbok... är borta.

Men, i Herräng existerar ingen ondska, antingen är det min trötta hjärna som inte minns var jag lagt den, eller så har någon tagit fel och lämnar in den idag i receptionen. Det löööööser saj! Somnar vid halvsexsnåret med trasig kropp men hel i själen.

Sovmorgon idag, börjar inte förräns 15:20 men vaknar 11. Det gör inget. Här är så jävla kul så vem behöver sova?

En klok David sa på facebook att "glad dotter tröstar bäst, schas iväg och dansa med sig!".

Japp. Just nu är jag uppenbarligen the queen of tröst.


tisdag, juli 13, 2010

Hej Resorb

Inatt var första natten jag hade riktigt roligt sen jag kom. Även om det kom sega perioder hade jag några riktigt roliga danser och kände mig stundtals som créme de la créme på dansgolvet.

Lågperioderna kommer varenda kväll här. Eftersom en danskväll inte är en, två eller ens tre timmar. Här dansar man ett helt arbetspass, som jag tidigare nämnt. Igår anlände jag vid tolvsnåret. Och det var så löjligt jävla astokförbannatsketavarmt så jag nästan smällde av, och tänkte att detta blir en kort kväll med få danser.

Och sen vinglade jag hem vid fyrasnåret på morgonen helt genomblöt. (Ok, 4 timmar, inte rekord, men hyfsat långt i 30 graders värme.) Och då snackar vi GenomBlöt. Vi har haft 25-30 grader sen vi kom. Dygnet runt. Och dansar röven av oss, både dagtid och nattetid. Och dricker vatten, kastar oss i havet vid kursernas slut och häckar på undervåningen i huset för där har vi AC.

Jag. Bor på övervåningen. Där. Finns det ingen AC.

Jag. Fick idag lätt värmeslag. Googlar på värmeslag, första tecknen är yrsel, illamående, utmattning och huvudvärk. Och, I tell ya. Jag har nog fan aldrig känt mig så kraftlös. Vinglade hem, visste knappt var jag bodde. Fick en Resorb av Bette. Försökte sova (fast det fick jag inte för det var nån döing som envisades med att skaka min säng och min hand hela tiden), sen fick jag skjuts ner till havet och slängde mig i, iskallt hav. Låg i hur länge som helst.

Känns lite bättre nu. Vet inte om jag pallar att dansa ikväll dock. Och ikväll som det är slow drag-night, aka bluesnight, aka alla klär sig fina och pimpar sig järnet. Och jag som tänkte fixa alla tjejernas hår. Tji. Fick jag. Örker int.

Nu ska jag raka benen och grilla. Och ta ett glas vin och låtsas att jag är full-yr.

Pöss!


söndag, juli 11, 2010

Banal Balboa

Jo. Jag åkte i alla fall. Lite tungt. Men nu är jag här. Och försöker ha roligt, trots att mamma sitter ensam hemma med sorg.

Jobbigt. Men det går hyfsat. Ända till jag ringer mamma för att kolla läget. Vi pratar hur mycket hon sovit, har hon ätit, vilka har hälsat på, vilka har ringt, vad har hon gjort, och sen frågar jag "hur känns det då?" och då är det kört. "Det är tomt" säger hon. "Jag brukar ju alltid ha maten klar till fem, men vem bryr sig om ifall jag har maten klar nu?". Och jag får något tjockt i halsen.

Jag bryr mig mamma. Jag bryr mig om att du äter klockan fem.

Det är inte lätt att bli ensam efter ett liv som omhändertagare. För sån är hon. Pysslar om. Nej jag behöver inte hjälpa till med disken, jag ska vila när jag är hemma. Säger hon, fast jag torkar disken i alla fall. Och hon lagar maten. Alltid. Det är liksom hennes roll i livet enligt henne själv. "Jag står för marktjänsten". Och nu har hon ingen att serva. Så det är tomt.

Och det gör så ont i mig. Jag var så otroligt glad när hon träffade den här mannen, även om jag själv aldrig hade valt en sån man. Men han hade många fina kvaliteter, och han var jättebra för min mamma. Och jag visste, att hon inte längre satt ensam framför tv:n på vinterkvällarna. Men nu blir det ensamt igen.

Lägger på luren för det är dags att gå in till kvällens sista balboalektion. Och tappar lusten totalt. Fy fan, vad oviktigt, menlöst, intetsägande, patetiskt, onödigt, ointressant och värdelöst det känns att analysera sönder danssteg just nu. Hasplar ur mig snabbt som fan till M att jag skiter i sista lektionen, jag ska hem och grina.

Och så går jag hem och grinar en liten skvätt. Och Ingrid och Bette och Jenny kommer hem och pratar fint och klokt och jag grinar lite till och sen känns det lite bättre. Och så kommer Johan med chips och vin och det känns ändå bra. Fast det är bajs. Så är de här människarna så jävla fina så jag vill gifta mig med allihop.

Tack universum för dansen och allt den ger mig. Och tack för att det finns andra som tar hand om min mamma just nu.


fredag, juli 09, 2010

En olycka kommer sällan lägligt

Jag svänger och kränger stan runt, hämtar saker, köper saker, hinner till och med slänga in ett litet träningspass med Marina fast jag egentligen inte har tid. Massor att fixa inför imorgon då det är dags att åka till årets höjdpunkt, Herräng dance camp. Kastar mig hem från träningen, slänger in lunchen i micron, svarar i mobilen som envetet ringer.

Och det är mamma.
Som berättar att hennes gubbe gått bort.
Hennes, sen tre år tillbaka.
En liten förälskelse sådär på ålderns höst.
Som bara varade ett litet kort tag.
Tills idag klockan kvart över tolv, för att vara exakt. Sen fanns han inte mer. Vårherre valde att plocka hem honom dagen innan min dagen D.

Så lägligt.

Jag har packning upp över knäskålarna, ett hem i kaos, och imorgon 09:02 avgår tåget till bilen jag ska åka upp i, med tältet i som jag och M ska tälta i andra veckan. Uppe i Herräng väntar huset som jag redan pröjsat 1700 kronor för att bo i. Och kursen som jag redan pröjsat 2000 kronor för att få gå, och skall betala 1800 till på vid ankomst.

Nä. En olycka kommer sällan lägligt. Och mamman bedyrar att jag INTE behöver komma hem, hon klarar sig, hon har min morbror på andra sidan gatan och alla gubbens vänner runt omkring och gubbens barn kommer snart.

Jo. Men är de något att hänga i gran när det kommer till att ta hand om en sörjande mamma? En mamma som plötsligt blir ensam igen i det stora huset.

Jag bestämmer mig ändå för att åka, efter lång överläggning med mor. Jag tänker att när jag kommer hem spenderar jag några veckor hos henne istället. Men nu... är det nåt så djävulskt olägligt. Så jag bestämmer mig för att åka. Men jag gör det inte med glädje längre. Packningen lockar ännu mindre nu. Och... jag skäms. Jag borde verkligen åka hem och ta hand om min mor. Gubben och jag kom väl inte världsbäst överens, jag känner faktiskt ingen sorg. Men jag känner med min mor. Och jag borde åka och ta hand om henne.

Men det gör jag inte.

Jag är - idag - ett egoistiskt svin.


torsdag, juli 08, 2010

Min nya morgontidning

Läser på GP:s hemsida att 34 procent av amerikanska kvinnor mellan 18-34 år kollar facebook det första de gör på morgonen. Och jag? Guilty. (Betyder det att jag är mellan 18-34 år? Yey! Betyder det också att jag är amerikan? Darn.)

Det första jag oftast gör på morgonen är att släpa upp laptopen i sängen, sätta på den och kolla facebook. Lite snabbkolla sådär. Sen fixar jag frukost, sätter mig i sängen igen och kollar mer noggrant. Svarar på mail och kommentarer, kollar på bilder mm. Med den ljufva kaffekoppen.

Facebook har blivit vad dåtidens morgontidning en gång var. För mig. Och jag känner det intellektuella förfallet taga mig i besittning! Facebook istället för morgontidning?! Kan det vara bra för själen och hjärtat, att vara så ständigt i kontakt med vänner och bekanta, alltid vara tillgänglig? Nej.

Men samtidigt. Så är det via facebook jag får veta de allra viktigaste nyheterna. Jag skiter väl i alliansens bugdet. Men inte att Anna fyller år. Jag orkar inte tänka på ännu fler bomber i mellanöstern. Däremot följer jag med spänning, engagemang och tokmycket kärlek hur några vänners dotter får en bakterie i kroppen som nästan tar kol på henne. Följer föräldrarnas skutt mellan hopp och förtvivlan, och pustar ut när kungörelsen om barnets tillfrisknande basuneras ut. På facebook. För det är ju där de har alla sina vänner, den enklaste och smidigaste kanalen till faktainformation.

Bläddrar igenom GP:s hemsida på mindre än en minut. Och stannar på facebook i tjugo.

Facebook - 2000talets morgontidning.


onsdag, juli 07, 2010

Packa pappas kappsäck

Kappsäcken från Italien/öa ligger nu uppfläkt i soffan. Har plockat ur en del, men inser att en del ska jag packa ner imorrn igen. Ingen idé att packa upp alltså. Packa ner däremot, kan jag ju faktiskt börja med, trots att mitt rigida schema säger att jag inte ska börja förräns imorrn.

Och då kommer frågan.

Vilka finurliga grejor ska man packa ner? För är det något jag älskar, så är det situationen "faaan, nu skulle man haft en sax!" och vips, så har jag det! Finurliga saker som ingen annan tänkt på. Bandage. Plåster. Toapapper. Tvättlina. Schweizisk armékniv. Behöver jag inte ta med, för det har M en multifunkis bra som blev flitigt använd redan i Italien.

1 vecka i villa där det finns täcken och kuddar men inga lakan.
1 vecka i tält.
Och, om andan faller på mig, 1-2 veckor till i husvagn/tält/whatevva. Eller så har jag blivit fullmatad med swing och åker hem. Och då infinner sig de svåra, existentiella, men ack så roliga frågorna.

... ska jag ta med lakan OCH sovsäck? Overkill känns det som, men jag vill ju inte sova på sunkmadrass sådär bara.
... ska jag ta med öl och vin? Det finns inget systembolag i Herräng. Och har man en bag in box så kan man bjucka och grillningen blir så himla trevlig.
... om jag ska ta med vin, ska jag då köpa en bag in box? Jag har ju massa billiga flarror från Tyskland hemma. Svårfraktade dock. Tunga. Och vi har minimalt med plats.
... hur sjukt mycket kläder skall jag ta med? Dansa hela dagarna, dansa hela kvällarna. Det blir... en del svett.

Oh, på tal om det så ska jag köpa en rejäl vattenflaska.
Och ficklampa! Fan vad vi fick användning för den förra året.

Ditt hetaste tips till packlistan? (Förutom myggmedel.)


tisdag, juli 06, 2010

Andas in. Och andas ut igen. Och gör... ingenting.

Innan jag åkte till Italien såg jag till att ha det fint och hyfsat fräscht hemma. Hatar att komma hem till sunkhem. Kom hem, njöt av mitt städade hem och tillbringade sedan tre dagar med att stöka ner det igen.

Sen åkte jag.

Och nu kom jag hem. Till mitt sunkhem. Inte jättebedrövligt, men en del skitiga kläder på golvet blandat med rena, disk och kvarglömd spagetti i en kastrull som inte luktar tårta. Mugg med kaffe som förångats i värmen.

Mindre kaos.

Och efter en dag med barnsällskap - barn i 5-7årsåldern aka aktiva högljudda aktivera mig-åldern - är jag helt slut och vill bara ta det lite lugnt. I mitt sunkhem. Går inte. Det luktar sunk. Och stöket ger mig ingen som helst sinnesro. Och det faktum att jag har en lång lista på saker som ska göras innan jag åker igen på lördag morgon stressar mig lika mycket som sunkhemmet.

Köpa kablar och adaptrar.
Köpa cd-skivor.
Bränna cd-skivor.
Planera danskurs.
Boxas.
Träna annat.
Tvätta.
Stryka.
Packa.
Städa.
Hålla danskurs.
DJ'a.
Göra maskeradkostym.
Köpa ansiktsmålningsstuff.
Fixa arbetsgivarintyg.

Nä. Jag har inte ro att varva ner. Dåligt omen. Nu har jag ju varvat ner i hela tio minuter, genom att kolla facebook och blogga, dags att städa, greja och träna!

Det var så jag sprang in i den välkända väggen för några år sedan. Tänkte låta bli det. Men lite träning har ju aldrig skadat.


måndag, juli 05, 2010

The talk

Ibland trillar det ner saker i ens knä utan att man är förberedd eller har tänkt nämnvärt på det på länge.

Som telefonsamtalet häromdagen till barndomens låtsassyster.

Och som kvällens samtal med mamma om hur pappas död påverkat mig i mitt liv.

Håhåjaja. Det fasade ögonblicket. Bara kom. Och var lätt som en plätt. Hon frågade av en slump, jag berättade, hon lyssnade, och, som man säger på öa, de wa de um ditta. Inget märkvärdigt. Inte jobbigt heller. Så nu kan jag släppa det och vandra vidare på min glimrande väg.

Fast, å andra sidan, om jag känner morsan rätt så kommer hon nu gå och värpa på detta samtal och kläcka den ena surprisen efter den andra den närmsta tiden. Som kanske "jo jag tänkte på att du inte har sett farsan i färg så mycket, vill du se en helkroppspappfigur i full skala på honom". Eller "Jag har en kasettinspelning där farsan pratar." Sånt är typiskt morsan. "De trodde wul inte je att i ville se!"

Hon är rolig morsan.
Bonnakvinna ut i fingerspetsarna.
Finlir är inte hennes grej.
Oftast.


Jag tror det kallas semester

Det är sommar, och allting går i stå. Företagstelefonen ringer inte. Dansföreningens kassör svarar inte på mail, utskicken har tagit sommaruppehåll, måndagsdansen är inställd i fem veckor. När man ringer alla är de någon annanstans. Precis som jag. Någonstans med dålig uppkoppling, långt ute i ingenstans och gör allting och ingenting.

Jag sitter i ett hett sommarrum på andra våningen och hör flugan surra mot nätfönstret jag satt in för att inte kollapsa i värmen. Fågel kvittrar. Enstaka bil susar förbi. Och det händer... ingenting. Jag läser hundra sidor i en bok. Skriver två i en annan. Tänker rätt tankar, omformar tankegångarna i den riktning jag vill ha dem. Och väntar på att världen ska ta fart.

Jag var hemma i tre dagar innan jag åkte igen. Imorrn åker jag hem. Kommer vara hemma i tre dagar innan jag åker igen. Jag är på resande fot och börjar få skavsår. Det gör inget. Det är så jag har valt min sommar. Och jag njuter. Och längtar. Och fasar för dagen då jag kommer hem igen, för då är sommaren slut. Känns det som. Men kanske är det där den börjar?

Jag skall åka till långt ut i ingenstans, till en värld där allt, och inget, händer. Egentligen händer bara en enda sak. Man dansar. Man lär sig dansa, känner sig som en gudomlig dansare, hör låtar man aldrig hört, hör låtar man inte borde höra, hör låtar man hört tusende gånger, ser människor dansa som är sjukt bra på att dansa, inser att man inte kan dansa alls, man pratar dans, äter dans, sover dans. Nej fel. Sover inte. Alls. Och sover man så gör man trippelsteg i sömnen. Drömmer om den perfekta swing outen.

I Herräng händer allt och inget. Och där händer defenitivt mer än här. För här har allt gått i stå.


Avgörande möten

Det finns ögonblick i ens liv som är avgörande, omvälvande.

För X antal år sedan hamnade jag med älskade vännen Matilda på en bar tillsammans med vännen Jenny, som berättade om en fantastisk bok hon hade läst, där man fick svaren på allt man någonsin funderat på.

Så jag läste den. Och begrundade. Och vips, var den svarta slöjan som skuggat mitt liv som bortblåst. Jag var inte längre rädd för döden. Jag visste plötsligt att jag själv väljer om mitt liv blir positivt eller negativt. Jag såg allt det vackra omkring mig som jag dragit till mig i mitt liv.

Det var kanske sisådär 8-10 år sedan. Och sedan dess har jag varit glad. Positiv. Mestadels.

För X antal år sedan gick jag till en turktant som läste min framtid i sumpen från kaffet jag precis druckit. Mumbojumbo, spå i kaffesump, fniss fniss, men en kul grej. Och, oavsett om det hon sa hade någon grund eller var absolut påhitt och trams, så var hon en människokännare som kunde läsa mig utan och innan. Upplevde jag det som. Och hon lärde mig att låta folks elaka kommentarer rinna av mig, som vatten, att jag skulle skriva mer, och att jag gick en lång, ljus framtid till mötes. Oavsett om det var sant eller inte, valde jag att tro på det. Och sedan dess, har jag känt mig som the kick ass queen of the world. Mestadels.

För X antal år sedan snubblade jag över en blogg, skriven av en människa som kändes som jag. Jag läste, och kommenterade. Och hon läste mig och kommenterade. Och det visade sig att vi hade orden och tankarna gemensamt. Och vips hade vi chattat, messat, träffats, skickat brev. Och av en händelse nämner hon den ena boken efter den andra, som fullkomligen revolterar mitt liv, sätter den sista pinnen i hålet, pushar mig över nirvana-kanten.

Vi pratar aldrig. Vi ses aldrig, förutom den enda gången med öl, kompisar och pojkvän.

Men vi skriver. Och telepaterar. Som fan. En cool, udda vänskap. Och jag inser att den där skugglika varelsen i periferin, i brevlådan, i kommentatorsbåset, har haft, och har, otrolig inverkan på mitt liv.

Tack för henne.

Tack Lena.

You kick ass. Kom ihåg det.



söndag, juli 04, 2010

Tidstjuvar

Har jobbat lite med boken, the book idag. Tappade sugen efter ett tag, och för att orka plocka upp den igen plockade jag upp "Att skriva" av Stephen King, en gammal favvobok av en favvoförfattare. (Och jag insåg just att jag hittade den boken tack vare Lena. Tänk att en avlägsen bloggbekant - numera dock snarare filosofisk bollplanksvän - kan ha sån inverkan på ens liv.)

Folk som säger att Stephen King är skräp vet inte vad de pratar om. Bortse från bisarra monster, människor vars huvud är gjorda av datorer och aliens som bosätter sig i källaren. Läs miljöbeskrivningarna, personbeskrivningarna, dialogerna.

Jezuz.

That man can write, I tell ya.

Stephen skriver att om du vill bli författare skall du ägna din vakna tid åt följande: Skriva. Och Läsa. Glöm tv. TV är den ultimata tidstjuven.

TV glömde jag för länge sedan. Förutom enstaka nerladdade säsonger att avnjutas vid migrän- eller bakfylledagar tittar jag bara på tv i sömnmedelssyfte. Sätter på tv:n, lägger huvudet på kudden, fem minuter senare släpar sig min sömndruckna hand till fjärrisen och stänger av. Och jag sover.

Så nä, tv är inte en konkurrent längre.

Däremot.

Facebook.
Och andras bloggar.
Och den egna bloggen.
Jo, jag skriver ju faktiskt nu.
Men mästerverket "Byn där alla hängde sig" är fortfarande, liksom för fyra timmar sedan, bara 17 sidor lång. Inte mycket till mästerverk.

Dags att skrida till verket alltså. Mästerverket.



Jag går in i mitt skrivande nu

Kommatecknen. , . är min nya bästis. Man får en så skön, (ibland onödig och överdriven) andningspaus, i texten när man överdriver kommateringen.

Ja.
Det.
Och korta fraser.
Och ordet bajs när man minst anar det.


lördag, juli 03, 2010

Heta tankar i den tropiska natten

Det har varit en hackig dag som inte alls blev som jag planerat. Men ändå... fin.

Och det är stekhett nu.

Ligger med öppet fönster och öppen balkongdörr och väntar på tvärdraget som aldrig kommer. Het laptop i knät. Tänker tankar jag inte borde tänka. Förvirrar mig själv och rör ihop mina mål och viljor.

När man vet vad man vill, men det är "för svårt", är det svårt att veta vad man vill. Jag vet vad jag vill. Jag har alltid vetat vad jag vill. Men mina egna tankar om vad som är uppnåeligt och inte hindrar mig.

Man måste veta vad man vill. Om man blir stoppad av polisen och de frågar vart man är på väg så kan man inte säga "inte till Göteborg i alla fall!". Vart är jag på väg?

Inte finns inte. Inte säger bara vad du inte vill. Jag vill inte leva ensam. Nähä. Varsågod, du får en grobian att bo med. Varsågod, du fick ett husdjur. Varsågod, du fick en man som bajsar i hörnen att bo med. Nu är du inte ensam. Tack så mycket.

Vad vill du bli när du blir stor Åsa?

Jag vet inte vad jag inte vill bli. Men jag vet vad jag vill bli. Något som är svårt att säga högt, svårt att erkänna, svårt att tro på.

Jag. Vill bo i ett hus på landet, nära stan, i huset där jag har en egen skrivarlya och skriva böcker, artiklar, essäer, krönikor och annat bös för resten av min liv. Och jag vill tjäna sjukt mycket pengar på det.

Hur säger man till en mamma som frågar hur det går med jobbsökandet att "jotack, det går precis som jag vill, jag får inget jobb så jag kan fokusera på att bli författare och skribent istället". Hur säger man egentligen det till någon över huvud taget?

Jag vill skriva skojiga böcker. Och vackra böcker. Och jag vill kunna leva, mycket gott, på det.

Så då är det väl bara att börja.


Snart börjar filmen...

Under Italienresan började jag och M prata om avlidna föräldrar. Han liksom jag har växt upp utan sin ena förälder. Intressant att diskutera med någon som upplevt samma sak. Jag berättade om den där gången när jag någon gång i tonåren av en händelse fick se ett filmklipp där pappa bar runt på mig.

Det ögonblicket. Var en chock. Tumult. Kaos. Och som fjortonåring är man stenhård och vill inte visa känslor. Så jag satt och svalde gråten, men inuti mig var det kaos. Kaos. Kaos.

Min pappa. Bar runt på mig. Han har verkligen hållt mig i sin famn. Vilken märklig känsla. Jag har ju aldrig känt honom, hållt i honom. Såvitt jag minns. Jag var ju bara fyra månader när han dog. Det kändes helt surrealistiskt att se det på film. Och jag tänkte att "jag måste ha den här filmen". Men som stenhård fjortonåring vill man inte visa att något berör en, så jag sa inget.

Och så hamnar jag i en bil med en människa som har samma erfarenhet. Och jag säger till honom att han borde leta upp det klippet, men egentligen säger jag ju till mig själv att JAG måste leta upp det klippet. JAG måste se det igen. I ensamhet. Eller med familjen. Bah. Tårarna stiger i ögonen bara jag tänker på det.

Och så hamnar jag i ett kök med en mamma och en skål gröt och prat, och av en händelse nämner jag det där filmklippet, och mamma säger "men ring Camilla då, jag har hennes nummer". Camilla. Min barndoms låtsasstorasyster.

Camilla hade långt blont hår, var alltid knallbrun och hade en massa coola saker och hobbies. Jag ville vara som henne. Jag ärvde hennes kläder. Min mamma och hennes mamma åkte på resor med oss barn. Och hennes ljuvliga, hysteriska pappa visade filmklipp på Super 8. Oftast var det tecknat. "No börjar silmen, Ropin Dooo!(Robin Hood, förf.anm.)" ylade han med klingande finsk falsettröst.

Men en dag var det inte Ropin Doo som var filmens hjälte. Det var farsan. Och jag var helt oförberedd.

Nu är jag förberedd. Och filmen inom räckhåll. Jag snuddar vid den i tanken.

Tack, för molnen och blåsten, som fick mig att stanna inne och äta gröt med morsan istället för att åka till havet.


fredag, juli 02, 2010

Ok då, jag har faktiskt en älskare.

Dansen börjar klockan åtta. Jag är där fem i. Tittar. På alla nya som lär sig. Det jag redan kan. Och börjar bli asbra på. (Precis som med allt annat, se föregående inlägg.) Och klockan åtta börjar det.

Jag blir uppbjuden av en i mitt dansharem (de jag oftast/alltid dansar med), blogstalkern Micke Madeye. Han har gipsad arm. "Ja men det är ju inte den armen jag för med, varför tror ni jag är här?!" säger han, och är ett praktexempel på hur jävla besatt och nördig man blir om man blir biten av swingflugan. (Själv dansade jag med bandagerad stukad fot genom att hoppa runt på ett ben i Stockamöllan för ett år sedan.) Tjofaderittan, danselidans, uppvärmd, dans-radarblicken landar på kick ass-Johan. Ja! Länge sedan! Swoosch säger det så har vi dansat tre danser, jag är on fire och hoppar på Christian, ännu en favvodansare! Dagen till ära har jag hetsat honom genom att utmana honom på fejjan att dansa röven av mig. Så... det gör han. Jag måste knäppa upp nedersta knapparna i klänningen för att kunna göra alla galna grejer hans förningar föreslår. Tjo faderittan danselidans, och vips har han dansat av mig röven, och jag blir uppbjuden av Vendela, kompis som bara dansat sen i januari men redan dansar med hela själen. Tjo faderittan och sen går allt av bara farten och jag dansar med den och den och dansar och dansar och sen säger dj-Daniel att det är sista låten för ikväll.

....

Hur fan gick det till? Sista låten? Det har ju bara gått en kvart!!!

Nää. Jag har dansat konstant i två timmar. Men, jag är ju bara uppvärmd!

Ja. Så kan det gå om man åker till Italien och dansar från tiosnåret till fyrasnåret. Man vänjer sig, långdans blir standard. Två timmars dans = uppvärmning. Galet. Och om en dryg vecka åker jag till Herräng och dansar... galet mycket mer än så. Kurs hela dagen, dans hela natten, sova göra vi när vi äro döda.

I Herräng har jag, helt ärligt, dansat bort en hel arbetsdag på enbart socialdans (ej kurs alltså). Åtta timmar i sträck. Minst. Med kortare avbrott för browniefika mitt i natten. Satanigatanvadroligt.

Längtar.

Och fasar för att någon gång uppleva det beryktade antiklimax-Herränget. Men. Jag. KuriÅsa. Har svart bälte i att leva. Jag. KuriÅsa. Kan ha roligt på en gråsten med en gråsten om jag vill. Jag är mitt bästa sällskap i världen. Näst bästa sällskapet? Galna dansare.

Herräng, snart kommer jag! På mer än ett sätt! hehehehehehehehe (förlåt kära pryda läsare, jag kunde inte låta bli. Men, som vi konstaterade på Italienresan. En riktigt bra dans är som ett halvt.)



torsdag, juli 01, 2010

Klubben för invärtes beundran

Igår fick jag ÄNTLIGEN boxas igen. Två veckor sen sist, eftersom förra veckan tillbringades i Tyskland och Italien. (Tjo för det!) Dagen till ära hade jag lite överskottskänslor som jag ville banka ur mig, så... JAG BANKADE SKITEN ur Marina, min älskade gamla vän som nu blivit min älskade nya sparringpartner efter att Jakopp tacklat av. (Hoppas du kommer tillbaks i framtiden Jakopp, du är så välkommen!) Och jävlar vad roligt och gött det är att banka skiten ur. Och... jag... börjar fan bli riktigt riktigt bra på box! Yey me! Varje pass så plockar instruktören upp en lite mer erfaren boxare som han visar på. Och... senaste tiden har det oftare och oftare blivit jag. Pepp! Och... igår var det typ... bara jag! Pepp! Peppelipepp pepp! Och instruktören går runt och peppar och vrålar och ryter "BRA ÅSA! KOM IGEN ÅSA!" och jag bankar sönder stackars Marina ännu mer. Och hon kontrar med "jävlar vad stark du är! jävlar vilka armar du har! fan vad snyggt det ser ut!" osv osv osv. (Lovebombing på hög nivå. Älskade livssyster, du är en av the worlds finest!) Och ja. Jag har fått in jäkligt bra teknik och... blivit rätt stark faktiskt... och... är rätt bra faktiskt.

Och på vägen hem funderar jag över det faktum att jag alltid blir så jäkla bra på allt jag företar mig. Min älskade Ålandstoksvän konstaterar det med täta mellanrum, och jag vispar bort konstaterandena med ett jaja pjaja det är väl för att jag har prestationsångest eller vill vara perfekt eller nåt.

Men... det är det faktiskt inte. Inte längre. Gamla Åsa nojjade livet ur sig för att allt skulle vara perfekt. Lägenheten måste vara spick and span när man fick besök, mat man bjöd på skulle smaka gourmetkrog, föreställningar man var med i skulle vara the ultimate upplevelse... Nya Åsa skiter faktiskt fullständigt i vad folk tycker och tänker om henne. Hon gör precis det hon vill, hur hon vill och när hon vill, och njuter av det FULLT UT oavsett vad omgivningen tänker om det. Kom på det under den fantastiska Comoresan när vi analyserade sönder min och Ellens gungbrädeflashmob och huruvida M skulle kunna tänka sig att göra en sån grej eller inte. Själv reflekterar jag aldrig över min leklusta och spontanitet, men i andras ögon är den kanske galen. Fast jag tror inte någon mår dåligt av den. Tvärtom. Och mår de dåligt av den så borde de kanske fundera på varför.

Men, åter till den röda tråden, det vill säga I KICK ASS!

För ett år sedan fick jag av en slump en dj-spelning på Tip the Velvet, vår lokala burlesqueklubb. Som vanligt insåg jag inte mina egna begränsningar, utan tackade glatt ja och tänkte att det fixar jag! Och sen... gick det sådär. Det gick. Folk dansade. Men det var på håret att musiken räckte, och hade jag inte haft Marcus med mig hade det gått åt fanders. Men... jag fick fler gig. Och fler. Och blev en regular. Och ett år senare, I KICK ASS! Efter mitt senaste tipgig som jag körde i princip själv (med pepp och assistans av kick ass Miss Mary) efterfrågades i fangruppen på fejjan efterfrågades en playlist för att vi spelar så jävla bra musik. Yey! Jag är en fantastisk burlesk-dj, och det tog bara ett drygt halvår att gå från skräp till guld.

Impron - var en förbannat bra improvisatör och en lika bra producent.
Dansen - blev ledare efter 2,5 års dansande.
Skolan - fick mvg i (nästan) allt, innan jag slappade till och fick g. Utan ansträngning dock. Skolan är lätt!

Und su veiter.

Och jag tror att nyckeln är att... det är lätt! Livet är så jäkla lätt! Att göra saker med kroppen är så himla lätt! Under Comoresan knäckte M kommentaren "livet är en kamp", och vi diskuterade huruvida livet är kämpigt eller inte. Och jag måste säga att... nä. Livet är inte alls en kamp i mina ögon. Inte för mig i alla fall. Det må ha varit det under gamla Åsa-eran för X antal år sedan, (8?) under prestationsångesteran, men nu? Nä.

Livet är lekande lätt. Och jag har svart bälte i att leva.

Och för dig som behöver lite livsinspiration kommer här ett klipp på när jag dansar under den Italienska himlen med en galen tysk som, citat "JUST LOVES TO DANCE WITH YOU (that would be me alltså, KuriÅsas anm.)" och "WOULD ABSOLUTELY LOOOVE TO HAVE ANOTHER DANCE WITH YOU, IT'S SOM MUCH FUN TO DANCE WITH YOU!". Kuriosa: Vännen Marcus som räddade mitt första tipgig dansar i grå väst, vit tröja och jeans med tjej med rött linne och blomma i håret. Jag dansar i mitten, har randig klänning som ser blå ut i klippet, mörk page med vit blomma i håret och en galen blåskjortad glasögonad tysk med hitlerkamning under armen. (Och där blev det ett jätteroligt syftningsfel. Har han en hitlerkamning under armen?)