måndag, juli 05, 2010

Avgörande möten

Det finns ögonblick i ens liv som är avgörande, omvälvande.

För X antal år sedan hamnade jag med älskade vännen Matilda på en bar tillsammans med vännen Jenny, som berättade om en fantastisk bok hon hade läst, där man fick svaren på allt man någonsin funderat på.

Så jag läste den. Och begrundade. Och vips, var den svarta slöjan som skuggat mitt liv som bortblåst. Jag var inte längre rädd för döden. Jag visste plötsligt att jag själv väljer om mitt liv blir positivt eller negativt. Jag såg allt det vackra omkring mig som jag dragit till mig i mitt liv.

Det var kanske sisådär 8-10 år sedan. Och sedan dess har jag varit glad. Positiv. Mestadels.

För X antal år sedan gick jag till en turktant som läste min framtid i sumpen från kaffet jag precis druckit. Mumbojumbo, spå i kaffesump, fniss fniss, men en kul grej. Och, oavsett om det hon sa hade någon grund eller var absolut påhitt och trams, så var hon en människokännare som kunde läsa mig utan och innan. Upplevde jag det som. Och hon lärde mig att låta folks elaka kommentarer rinna av mig, som vatten, att jag skulle skriva mer, och att jag gick en lång, ljus framtid till mötes. Oavsett om det var sant eller inte, valde jag att tro på det. Och sedan dess, har jag känt mig som the kick ass queen of the world. Mestadels.

För X antal år sedan snubblade jag över en blogg, skriven av en människa som kändes som jag. Jag läste, och kommenterade. Och hon läste mig och kommenterade. Och det visade sig att vi hade orden och tankarna gemensamt. Och vips hade vi chattat, messat, träffats, skickat brev. Och av en händelse nämner hon den ena boken efter den andra, som fullkomligen revolterar mitt liv, sätter den sista pinnen i hålet, pushar mig över nirvana-kanten.

Vi pratar aldrig. Vi ses aldrig, förutom den enda gången med öl, kompisar och pojkvän.

Men vi skriver. Och telepaterar. Som fan. En cool, udda vänskap. Och jag inser att den där skugglika varelsen i periferin, i brevlådan, i kommentatorsbåset, har haft, och har, otrolig inverkan på mitt liv.

Tack för henne.

Tack Lena.

You kick ass. Kom ihåg det.



1 kommentar:

vandrarvild sa...

aj löv jo to. du är bäst, klokast och vackrast. Du är tokstark och jag är så glad att jag har dig som absent friend!!!kramkramkram