Nej, inte hela kvällen. En av de första danserna jag fick var med Peter från Skåne som kom igår. Jubel och fröjd vad han är kul att dansa med! (Och nu insåg jag att jag ju MÅSTE gå och dansa ikväll så jag får dansa med honom!) Och hans kommentar och gest efteråt suddar bort lite av den låga självkänslan. "Yes! Faaan vad gött!" Han hade nog velat dansa fler än två låtar, men blyg och självkänsloklen som jag är tackade jag för dansen.
Sen finns det ju andra toppar att glädja själen med. Att se Dawn Hampton, gammal danslegend, dansa slowdrag iklädd guldtights och blingbasker tillsammans med en ung karl som köpt dansen av henne för över tusen spänn var en riktig höjdare (även om jag dansade som en kratta). Och tre köpta taxidanser (pengarna går till välgörenhet) med ledare var också en höjdare. Hänga med Stina backstage och hälsa på viktiga personer och bli bjuden på spritfest med henne och Lennart (mr Herräng) på torsdag om det nu blir något, ja det vet jag inte vad jag ska säga om, men det lär bli en spännande upplevelse om det nu blir av. Och ett försiktigt solojam i ett hörn med Anne var också en höjdare. Fan vad folk jammar lite här. Mera jam! Christian, kom hit!
Fast... jag börjar längta hem lite. Lite. Men inte mycket. Men det kommer bli skönt att komma hem till WCJ-dansgolvet och känna sig lite bättre igen. Få sova i en ren, skön, torr säng. Duscha i vatten som luktar... vatten. Ha en hyfsat myggbettsfri kropp.
Men, nu är det dags att krama ur de sista dropparna av det här Herrängåret. Har tre kvällar på mig. Och ikväll är det slowdrag, dvs bluesnight, typ den enda dansen det känns som om mina utslitna fötter och ben klarar av just nu. Om jag inte får nobben...
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar