Ok då, jag har faktiskt en älskare.

Dansen börjar klockan åtta. Jag är där fem i. Tittar. På alla nya som lär sig. Det jag redan kan. Och börjar bli asbra på. (Precis som med allt annat, se föregående inlägg.) Och klockan åtta börjar det.

Jag blir uppbjuden av en i mitt dansharem (de jag oftast/alltid dansar med), blogstalkern Micke Madeye. Han har gipsad arm. "Ja men det är ju inte den armen jag för med, varför tror ni jag är här?!" säger han, och är ett praktexempel på hur jävla besatt och nördig man blir om man blir biten av swingflugan. (Själv dansade jag med bandagerad stukad fot genom att hoppa runt på ett ben i Stockamöllan för ett år sedan.) Tjofaderittan, danselidans, uppvärmd, dans-radarblicken landar på kick ass-Johan. Ja! Länge sedan! Swoosch säger det så har vi dansat tre danser, jag är on fire och hoppar på Christian, ännu en favvodansare! Dagen till ära har jag hetsat honom genom att utmana honom på fejjan att dansa röven av mig. Så... det gör han. Jag måste knäppa upp nedersta knapparna i klänningen för att kunna göra alla galna grejer hans förningar föreslår. Tjo faderittan danselidans, och vips har han dansat av mig röven, och jag blir uppbjuden av Vendela, kompis som bara dansat sen i januari men redan dansar med hela själen. Tjo faderittan och sen går allt av bara farten och jag dansar med den och den och dansar och dansar och sen säger dj-Daniel att det är sista låten för ikväll.

....

Hur fan gick det till? Sista låten? Det har ju bara gått en kvart!!!

Nää. Jag har dansat konstant i två timmar. Men, jag är ju bara uppvärmd!

Ja. Så kan det gå om man åker till Italien och dansar från tiosnåret till fyrasnåret. Man vänjer sig, långdans blir standard. Två timmars dans = uppvärmning. Galet. Och om en dryg vecka åker jag till Herräng och dansar... galet mycket mer än så. Kurs hela dagen, dans hela natten, sova göra vi när vi äro döda.

I Herräng har jag, helt ärligt, dansat bort en hel arbetsdag på enbart socialdans (ej kurs alltså). Åtta timmar i sträck. Minst. Med kortare avbrott för browniefika mitt i natten. Satanigatanvadroligt.

Längtar.

Och fasar för att någon gång uppleva det beryktade antiklimax-Herränget. Men. Jag. KuriÅsa. Har svart bälte i att leva. Jag. KuriÅsa. Kan ha roligt på en gråsten med en gråsten om jag vill. Jag är mitt bästa sällskap i världen. Näst bästa sällskapet? Galna dansare.

Herräng, snart kommer jag! På mer än ett sätt! hehehehehehehehe (förlåt kära pryda läsare, jag kunde inte låta bli. Men, som vi konstaterade på Italienresan. En riktigt bra dans är som ett halvt.)

---