Jag svänger och kränger stan runt, hämtar saker, köper saker, hinner till och med slänga in ett litet träningspass med Marina fast jag egentligen inte har tid. Massor att fixa inför imorgon då det är dags att åka till årets höjdpunkt, Herräng dance camp. Kastar mig hem från träningen, slänger in lunchen i micron, svarar i mobilen som envetet ringer.
Och det är mamma.
Som berättar att hennes gubbe gått bort.
Hennes, sen tre år tillbaka.
En liten förälskelse sådär på ålderns höst.
Som bara varade ett litet kort tag.
Tills idag klockan kvart över tolv, för att vara exakt. Sen fanns han inte mer. Vårherre valde att plocka hem honom dagen innan min dagen D.
Så lägligt.
Jag har packning upp över knäskålarna, ett hem i kaos, och imorgon 09:02 avgår tåget till bilen jag ska åka upp i, med tältet i som jag och M ska tälta i andra veckan. Uppe i Herräng väntar huset som jag redan pröjsat 1700 kronor för att bo i. Och kursen som jag redan pröjsat 2000 kronor för att få gå, och skall betala 1800 till på vid ankomst.
Nä. En olycka kommer sällan lägligt. Och mamman bedyrar att jag INTE behöver komma hem, hon klarar sig, hon har min morbror på andra sidan gatan och alla gubbens vänner runt omkring och gubbens barn kommer snart.
Jo. Men är de något att hänga i gran när det kommer till att ta hand om en sörjande mamma? En mamma som plötsligt blir ensam igen i det stora huset.
Jag bestämmer mig ändå för att åka, efter lång överläggning med mor. Jag tänker att när jag kommer hem spenderar jag några veckor hos henne istället. Men nu... är det nåt så djävulskt olägligt. Så jag bestämmer mig för att åka. Men jag gör det inte med glädje längre. Packningen lockar ännu mindre nu. Och... jag skäms. Jag borde verkligen åka hem och ta hand om min mor. Gubben och jag kom väl inte världsbäst överens, jag känner faktiskt ingen sorg. Men jag känner med min mor. Och jag borde åka och ta hand om henne.
Men det gör jag inte.
Jag är - idag - ett egoistiskt svin.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
3 kommentarer:
Livet är aldrig lägligt. Skrämmande ofta är det utstuderat olägligt. Och det kan man inte göra ett skit åt.
Man kan, dock, åka hem till en mor. Som redan vet, att dottern bryr sig, finns där, spenderat massor med tid innan, älskar. Men, det vet hon redan.
Vad hon förmodligen inte vill, är att samma dotter ska försaka någonting som betyder mycket för henne, vara kluven i ett stöttande som redan ÄR betygat.
Du är ingen egoistisk dotter, inte någonstans.
Åk, ha så roligt du kan. Din mor finns där, och i grunden så är man alltid ensam i sorgen, oavsett vem som finns nära. Man behandlar bortgång, saknad, egoismen i sorgen vad-ska-det-bli-av-mig ensam.
När du kommer hem kommer moren ha landat, och DÅ kommer hon behöva dig nära, att tala med, studsa mot mm.
Kram Åsa, och hälsa moren om hon fortfarande minns;)
Huvudet på spiken Kim. Jag tänker lite så också. Jag behöver vara själv för att kunna släppa loss all gråt ordentligt. Det som är jobbigt är att inte vara där och se till att hon får mat i sig, får tvättat osv.
Åker. Och ska försöka ha roligt. Får se hur det går. Och ja, hon minns nog :)
De andra tar första passet med stöttning. Sen avlöser du. Sen avlöser kanske någon annan.
Kim skrev bra.
Ha't så ininorden kul!
Skicka en kommentar