Ibland trillar det ner saker i ens knä utan att man är förberedd eller har tänkt nämnvärt på det på länge.
Som telefonsamtalet häromdagen till barndomens låtsassyster.
Och som kvällens samtal med mamma om hur pappas död påverkat mig i mitt liv.
Håhåjaja. Det fasade ögonblicket. Bara kom. Och var lätt som en plätt. Hon frågade av en slump, jag berättade, hon lyssnade, och, som man säger på öa, de wa de um ditta. Inget märkvärdigt. Inte jobbigt heller. Så nu kan jag släppa det och vandra vidare på min glimrande väg.
Fast, å andra sidan, om jag känner morsan rätt så kommer hon nu gå och värpa på detta samtal och kläcka den ena surprisen efter den andra den närmsta tiden. Som kanske "jo jag tänkte på att du inte har sett farsan i färg så mycket, vill du se en helkroppspappfigur i full skala på honom". Eller "Jag har en kasettinspelning där farsan pratar." Sånt är typiskt morsan. "De trodde wul inte je att i ville se!"
Hon är rolig morsan.
Bonnakvinna ut i fingerspetsarna.
Finlir är inte hennes grej.
Oftast.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar