Kan det bli bättre än såhär?

Går hem tidigt från dansen, redan kvart över två. Inte för att det är tråkigt, utan för att det är...

perfekt.

Vandrar med väskan på höften, vaggar mig fram genom den ljumma sommarnatten som just inatt är perfekt lagom ljum. Sneglar upp mot den ljusnande himlen och ser nattens första stjärna lysa. Av gammal vana börjar jag fundera på över vad jag ska önska mig, ett barndomstics som sitter i. Ser du stjärnan i det blå? Ja det gör jag, och tänker och tänker på vad jag ska önska mig. Och inser att...

jag önskar mig ingenting. För just nu, just här, har jag allt jag vill ha i hela världen. Just nu, just här, är allting perfekt.

Blir nästan kristen.

En otrolig känsla. Jag önskar mig ingenting, för jag har allt jag vill ha. Vet inte om jag någonsin har känt så. Nog har jag varit nöjd och lycklig, men det finns ju alltid något man vill ha och behöver.

Men nej. Kunde livet vara såhär alltid skulle det vara perfekt.

Så, vad är det som finns här egentligen, som gör livet så perfekt, just nu, just här?

Tja... efter nattens underbara fantasmagoriska bluesupplevelser vaknar jag tidigt trots idoga försök att sova länge. Går upp, frukostar med galet trevliga människor och går sedan till Folkets hus för att försöka leta upp min försvunna väska med plånbok och mobil i. Yeah right, någon har ju snott den tänker en vanlig människa. En lindyhopare i Herräng tänker klart den ligger nånstans, det är ju ingen som tar något här. Och, mycket riktigt. I lost and foundlådan ligger den, bland svettiga skjortor, sovsäckar och mycket annat. Pengar kvar, mobil kvar, allt kvar. Släntrar så in i Hopshopen och hittar allt jag panikslaget letade efter i Hallstavik vid måndagens besök. Strumpor, myggmedel, ilägg till skorna. Och en skitbra skiva. Inser att det är en timme kvar innan kursen börjar, så jag hinner hem och slänga i mig lunch innan jag går till dagens FANTASTISKA kurser.

I pausen tar jag en glass med supertrevliga människor. På vägen tillbaks till lektion möter vi Bugg-Bertil och hans anhang från "Mission impossible" som skall gå och ge tjejerna som går afrokurs fotmassage, för att de härdat ut så bra under veckan. Händer bara i Herräng. Fem snubbar klämmer frivilligt på 20 tjejers fötter. Därefter upptäcker jag dessutom till min glädje att jag fått ett dj-pass i balboarummet. Tjo!

Hem, middag med sjukt trevliga människor, och en kommer och lämnar en påse ren tvätt till mig som han fixat. Tack snälla Johan! Fiffar mig, blir assnygg om jag får säga't schälv och det får jag, självkärlek är den bästa kärleken, får en whiskey av Matilda som hon snor av SnällJohan, går till Folkets hus och hinner med en dans med en sjukt trevlig ung gosse som går samma grupp som mig. (Vore jag 15 år yngre och han hade annan frilla hade jag nog varit tvungen att göra ett besök i hångeltältet. För ja, det finns ett sånt. I Herräng finns en massa skoj.)

Kör mitt dj-set och fina vännerna och sambosarna för veckan kommer och support-dansar. Setet går finfint, och jag njuter maximalt när jag står och ser hur de fantastiskt duktiga dansarna tolkar de låtar jag spelar. När setet är slut vandrar jag upp en våning och får två fantastiska danser med två fantastiska Stockholmare. En av dem hade jag en fantasmagorisk dans med i Como. Och nu fick jag en till, tjo!

Hasar runt lite hitan och ditan, hasar in i balboarummet, blir uppbjuden av den trevliga unga gossen aka dans-toyboyen igen. (Fan vad go han är!) Pratar om att jag verkligen skulle vilja bjuda upp Mickey, en av lärarna. Toyboyen peppar, och jag bjuder upp.

Jezuz. Need I say more. Fy helvete vad bra jag dansar. Tack vare honom. Vilket flyt! Vilken känsla! My God! Jag blir tamejfan euforisk bara jag tänker på det. Och efter dansen säger han "Thank you, that was really nice!" och jag har ingen aning om han bara är artig eller om han faktiskt tycker det var nice, men jag suger åt mig som en blodigel, och inser att jag måste sluta nu. Jag Kan Inte Dansa En Dans Till Efter Denna Orgastiska Dans. Jag måste gå hem med den här känslan i kroppen.

Så det gör jag.

Endorfin. Egokick. Och att få en riktigt riktigt bra dans är...

ja, nu säger jag det.

Som att bli rejält påsatt. På ett bra sätt.

Så jag antar att jag gick hem helt nyknullad. Och, ja, efter en sån påsättning så önskar man sig ju faktiskt ingenting i hela världen.

Livet är perfekt nu. Och jag vill stanna här för alltid.

---