Jag kan baka, jag är inte rädd!

Eftersom Magnus åkte hem i torsdags stannar jag alltså i Herräng en tredje vecka. Kan lika gärna arbetslösa här som hemma. Här kan jag, visade det sig igår, till och med tjäna en hacka då och då. Gjorde ansiktsmålningar för nästan tusen spänn igår, tack och hej rakt ner i fickan. Tjofaderittan. Nu ser jag dock inga fler möjligheter till oanade inkomster den kommande veckan, så i morse (kl 12, galet tidigt in Herräng-time) styrde jag kosan mot café- och barvolontärmötet. Hade inte föranmält intresse, men tänkte kolla om det behövdes någon. Och, tjofaderittan, kan du baka? Ja jag bakar bra som fan! (Detta faktum var till och med ett internskämt i min ungdom. I låga stunder, stunder av jag kan ingenting brukade jag alltid dra till med "jag kan baka!") och vipselivips så vart jag kakbakare of the week.

Som kakbakare verkar man ha briljanta arbetstider in Herrängtime sett. 16:15-21:15, vilket betyder att man slutar strax efter att mötet börjat så man hinner se det mesta av det. Tjo! Sen kan man dansa heeeela natten och sova hela morgonen innan man börjar jobba igen. Dessutom får man frukost, lunch, middag och en fika, ungefär precis det man äter under en Herräng-dag, samt gratis inträde till danskvällarna. Tjo! Jag lever alltså billigare här än hemma, och har galet roligt under tiden, kan det bli bättre? Nej, det kan icke.

Och här en kuriÅsabild, jag och Ellen tar en köpp mitt i hårfixande och stör oss på att hon har teskeden i koppen. Men vi är fina : ) Jag bär dagen till ära en finfin klänning jag hittade på loppisen utanför Kuggens, den lokala matbutiken som har ingenting att sälja. 20 spänn för en finfin klänning, funkar!

---