tag:blogger.com,1999:blog-190048482024-03-07T22:28:09.250+01:00Mitt fantastiska livråbra shitKuriÅsahttp://www.blogger.com/profile/06770148118415508134noreply@blogger.comBlogger1381125tag:blogger.com,1999:blog-19004848.post-90681049551288144912012-12-26T16:22:00.001+01:002012-12-26T16:23:54.587+01:00Logga utJag åker tåg, och får äntligen tid att tänka. Så länge jag låter bli min iPhone. För på den finns ju en massa rolig distraktion. Spel, Facebook, diverse playkanaler...<br />
<br />
Spelar. Chattar. Tills jag blir åksjuk och lägger ner telefonen. Tänker på alla dessa människor i min omgivning, jag själv inkluderad, som tar fram telefonen vid minsta paus eller väntan. <br />
<br />
Bra tidsfördriv. Men NÄR ska vi hinna tänka egentligen?<br />
<br />
Mina bästa livsinsikter kommer när jag reser. Då sitter jag ofta och stirrar rakt ut på landskapet som susar förbi, och tankeverksamheten sätter igång. Underbart, skönt och utvecklande. <br />
<br />
Så snälla du. Sluta läsa nu. Lägg ifrån dig paddan, mobilen eller laptopen och titta ut på landskapet istället. Du blir både klokare och lyckligare av det, jag lovar. <br />
<br />
Skrev hon, och loggade ut. <br/><br/><div class="separator"style="clear: both; text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhbiNC1nilFZsOaeqNeSClmzLhGK_YOxnRWQcMJ6wMb3TyGUIRiKWDBg9L_mzbvqArKF4eQmbTQro6__iE_WAaagY8FiCzlwdk1-loiLnHOyNoNVojTF0drfLpcExLMadAxDH8Onw/s640/blogger-image-2003204720.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhbiNC1nilFZsOaeqNeSClmzLhGK_YOxnRWQcMJ6wMb3TyGUIRiKWDBg9L_mzbvqArKF4eQmbTQro6__iE_WAaagY8FiCzlwdk1-loiLnHOyNoNVojTF0drfLpcExLMadAxDH8Onw/s640/blogger-image-2003204720.jpg" /></a></div>KuriÅsahttp://www.blogger.com/profile/06770148118415508134noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-19004848.post-30244881402589494882012-09-26T09:15:00.001+02:002012-09-26T09:15:28.238+02:00Upptagen. Död.Jag sa "nä, nu vill jag nog börja jobba igen" sådär rakt ut i luften, till ingen speciell. Det tog en dag eller tre innan jag blev erbjuden heltid fram till jul. På ett jobb som är tyngre än svart materia stundtals. Andra stunder är det riktigt kul och lätt. Men mest svart materia. Så dagens bild nonchaleras, men de senaste dagarna har varit hej cementkeps och tankar som springer hit och dit. Så jag mår såhär. <div class="separator"style="clear: both; text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiL1rGIn6T2hSMRwQf5LjFGxWvR8zphLMtqJUdmCsPqjGE58n5l4TC39VUNC-w4sOPMSqaHLk0pc1VV-9N07cEmb7hj1MKS1x1f_S7nDKM-_qe6Rh1Sm20dEPxdZ1pGdhWlcFA4CA/s640/blogger-image-279388140.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiL1rGIn6T2hSMRwQf5LjFGxWvR8zphLMtqJUdmCsPqjGE58n5l4TC39VUNC-w4sOPMSqaHLk0pc1VV-9N07cEmb7hj1MKS1x1f_S7nDKM-_qe6Rh1Sm20dEPxdZ1pGdhWlcFA4CA/s640/blogger-image-279388140.jpg" /></a></div>KuriÅsahttp://www.blogger.com/profile/06770148118415508134noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-19004848.post-61264778031755040802012-09-23T20:39:00.001+02:002012-09-23T20:39:49.250+02:00KamouflagedojjorJag är på väg hem från en geggig bakluckeloppis och konstaterar att mina skor ser ut som blöt asfalt. Dessutom jublar jag lite eftersom jag nyss köpt en fantastisk 40-talsklänning för 25 spänn. Och gråter lite över de andra två ännu mer fantastiska men totalt rostfärgade och förstörda klänningar som samma kvinna sålde. <br />
<div class="separator"style="clear: both; text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgvCi9O_sUpWEtErKUVk-d7RbgQAZAyOjJes_iw5QTE-0jP1ioVvkIwb4DpKP1qBeEF4jIcO2tOyXEcofDqIepSfAPgMh7jB164mqe6pG2q6HDAI9bWMlzWFY76NtBTB_QWD-DVqA/s640/blogger-image-36790418.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgvCi9O_sUpWEtErKUVk-d7RbgQAZAyOjJes_iw5QTE-0jP1ioVvkIwb4DpKP1qBeEF4jIcO2tOyXEcofDqIepSfAPgMh7jB164mqe6pG2q6HDAI9bWMlzWFY76NtBTB_QWD-DVqA/s640/blogger-image-36790418.jpg" /></a></div>KuriÅsahttp://www.blogger.com/profile/06770148118415508134noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-19004848.post-44418854618973787542012-09-22T18:54:00.001+02:002012-09-22T18:54:01.018+02:00HejdåJag åker bil igen. Denna gång hem från världens bästa ö där den ömma modern försöker klara sig själv efter operationen. <br />
<div class="separator"style="clear: both; text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjhJYy6Iv548O9z4l9zvS434CvU_5GVQbYKP33r9CiACRqZKciNiRrCMvWJmaeFDbkZ6vUv8rIHO_DnKQKPN-osH0PN-RMQ9MMAsRRcnJQtRIfhfU9AbBWinokOsc9_hcqJCiuA4g/s640/blogger-image--607730931.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjhJYy6Iv548O9z4l9zvS434CvU_5GVQbYKP33r9CiACRqZKciNiRrCMvWJmaeFDbkZ6vUv8rIHO_DnKQKPN-osH0PN-RMQ9MMAsRRcnJQtRIfhfU9AbBWinokOsc9_hcqJCiuA4g/s640/blogger-image--607730931.jpg" /></a></div>KuriÅsahttp://www.blogger.com/profile/06770148118415508134noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-19004848.post-7581078493721172312012-09-21T22:05:00.001+02:002012-09-21T22:05:37.920+02:00HämtaJag är på väg till Spenshult för att hämta mamman som fått ett nytt knä och längtar hem. Det vräker ner mer än vad som syns på bilden. Orättvist. Och tråk-kört. <br />
<br />
<div class="separator"style="clear: both; text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEg3okbAuqbsVMRxZAerALvC7ffAD9f86fG3VIiUuUTEMQeDJtwJT-dplNWk6RTQasp3i9pi7exe5n7cmTjpV3c2wtCJ3H9rUVctEnSajLI_ihSOnv1i-cO0luM6jD1KJ1P2G95HZw/s640/blogger-image-2063462178.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEg3okbAuqbsVMRxZAerALvC7ffAD9f86fG3VIiUuUTEMQeDJtwJT-dplNWk6RTQasp3i9pi7exe5n7cmTjpV3c2wtCJ3H9rUVctEnSajLI_ihSOnv1i-cO0luM6jD1KJ1P2G95HZw/s640/blogger-image-2063462178.jpg" /></a></div>KuriÅsahttp://www.blogger.com/profile/06770148118415508134noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-19004848.post-86864799915161635862012-09-20T13:34:00.001+02:002012-09-20T13:34:24.864+02:00Kära vänner, jag har blivit med ajfån. Och därmed även tillgång till appar. Och därmed även snabb tillgång till blogspot. <br />
<br />
Hurra!<br />
<br />
Jag kan numera blogga kort och koncist! Och eftersom min käre vän Jakob inte längre fotar dagens bild (en hemsida jag gruvligen saknar), så snor jag härmed hans koncept rakt av. Fast jag hyllar honom och tackar för iden.(och undrar hur man får fram en accent på ajfån).<br />
<br />
Dagens bild!<br />
<br />
"Jag bajsar och bloggar samtidigt."<div class="separator"style="clear: both; text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgxlSdvN-Nhorv5gS0pF96tTnBj9zrGbQsJuJhglf9v7hIkhKk7q_KXCgqyJskoNr9clWkk8QqiV4yc4HPJlMhbX6etmJREZ3XTq6JCHg4nND2RW5VyF-A83EXlkfRuhX71MEuDJg/s640/blogger-image--1401288134.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgxlSdvN-Nhorv5gS0pF96tTnBj9zrGbQsJuJhglf9v7hIkhKk7q_KXCgqyJskoNr9clWkk8QqiV4yc4HPJlMhbX6etmJREZ3XTq6JCHg4nND2RW5VyF-A83EXlkfRuhX71MEuDJg/s640/blogger-image--1401288134.jpg" /></a></div>KuriÅsahttp://www.blogger.com/profile/06770148118415508134noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-19004848.post-65113351942329254812012-08-31T14:27:00.003+02:002012-08-31T14:33:23.209+02:00Det var så länge sen jag bloggade att jag inte känner igen mig när jag bloggar in. Ett inlägg i januari. Före det i september. Jag bloggar tydligen regelbundet. Titt som tätt, en gång i halvåret.<br />
<br />
Jag är just nu till arbetsmarknadens förfogande. Även om jag gömmer mig lite lätt. Sommarlov tar tid.<br />
<br />
Men nu, snart, börjar det klia i jobbfingret igen. Så jag spankulerade ut på stan och köpte mig en kalender. För att kunna hålla koll på allt som händer, alla resor jag ska på och alla kurser jag ska hålla och alla möten som inte får missas.
Jag ville ha en stor. Men plats för mycket viktigt. Och köpte... en lärarkalender.
En sån som riktiga lärare har. Där man kan skriva in sitt schema, provresultat, betyg, klasslistor och annat.<br />
<br />
Men... jag är ju inte lärare ju. Inte ens på pappret. För inte har jag fått nån legitimation inte. När jag ringer och vill få mina intyg är hon som har hand om det inte på plats. Hon är aldrig på plats. Oavsett om man ringer i mars, maj eller augusti.<br />
<br />
Fast å andra sidan så kanske det inte spelar nån roll. Min fd handledare Eva skickade in sin ansökan om lärarlegitimation för ett år sen och har fortfarande inte fått den. Hon har väl jobbat som lärare i sisådär tio år eller nåt.
Så varför bry sig. Än. Vänta tills det har lugnat sig. Och jag är ju lärare, rent hypotetiskt. Jag har mina fem år på högskolan, ämnesbehörighet och pedagogisk behörighet. Och har till och med jobbat som lärare i några år.<br />
<br />
Men just nu... är jag ju inte lärare. För jag jobbar ju inte.
Jag är livsfixare. Tar den här pausen i mitt liv och försöker använda den till att fixa saker. Gå ner de där uppgådda kilona. Förbereda sånt som ska läras ut i höst. Utveckla min dans. Vila. Tänka.<br />
<br />
Jag har hela dagarna till förfogande.
Ändå hinner jag ingenting.
Så, nu måste jag stressa ut i bamba och försöka laga den gamla trasiga vintagetrasan som legat sen jag dansade sönder den i våras. Ett projekt jag har försökt få till stånd i en vecka nu.
Det är svårt att strukturera sig när man har för mycket tid.
<br />
<hr />
<div class="post-footer">
Andra skriver om: <a href="http://bloggar.se/om/vardagsliv" rel="tag" target="_blank">vardagsliv</a>, <a href="http://bloggar.se/om/l%C3%A4rarlegitimation" rel="tag" target="_blank">lärarlegitimation</a>, <a href="http://bloggar.se/om/arbetsl%C3%B6s" rel="tag" target="_blank">arbetslös</a></div>
KuriÅsahttp://www.blogger.com/profile/06770148118415508134noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-19004848.post-24225197440336961022012-01-16T08:16:00.002+01:002012-01-16T08:38:56.057+01:00Hej på migHär sitter jag. På ett pendeltåg lite snett norrut. <br /><br />Fan va gött det är. När klockan ringde halv sex i morse ville jag dö. Men en vakningsprocedur, dusch, packning, färd till centralen, en latte och en äggmacka senare är det fan va gött det är. Såg fram emot att sova på tåget. Nu ser jag istället fram emot några timmars kontemplation och soft tågåkande, tittandes ut på det dimmiga Sverige som såsar förbi. (Ja, det såsar. Inget susande snabbtåg här inte. Dit jag ska hastar man inte.)<br /><br />Jag känner i hela kroppen hur jag är på g igen. Förra veckan vaknade jag till liv. Höll improkurs för en drös otroligt intresserade, kreativa och drivna individer. I en by av falu rödhus, café från sekelskiftet, antikaffärer, alla känner alla... allt och inget finns där.<br /><br />Och på vägen hem kom ångest och hälsade på. Fick veta mitt nya schema för våren, och att jag plötsligt ska undervisa i historia. Jag har aldrig undervisat i historia. Med undantag för några få vikarielektioner. Och jag har inte läst historia på sisådär fyra-fem år. Och sen kom magkatarren. <br /><br />Det är egentligen ett guldläge. En liten 50-poängskurs. En klass. En termin. Perfekt för att prova mina första små stapplande historiesteg. Perfekt. Precis som hela min lärarkarriär hittills varit. Allt som kommit till mig har varit precis det jag behövt och velat ha.<br /><br />Men samtidigt... så olägligt. Jag är bortrest. Jag hinner inte ens ordna läroböcker åt eleverna innan kursen börjar.<br /><br />Å andra sidan. <br /><br />Fuck böcker. <br /><br />På min första praktiskola fanns det i princip inte böcker över huvud taget. Vad ska man med böcker till när man har en fantastisk berättare tillgänglig?<br /><br />Men det var inte det som var poängen. Poängen var att det just nu är så jävla bra. Såhär ska det vara. Livet. Man glömmer gärna det när man har fullt upp med pengar och pojkvän.<br /><br />Jag ser med glädje fram emot de drivor av liknande uppdrag som kommer till mig, och inväntar med glädje min nästa tjänst, den som är helt perfekt för mig. Tjänsten som ger mig kraft, ork, välmående och glädje. Och jag tackar för den otroligt lärorika och utvecklande tid jag har just nu.<br /><br /><hr /><p class="post-footer">Andra skriver om: <a target="_blank" href="http://bloggar.se/om/vardagsliv" rel="tag">vardagsliv</a>, <a target="_blank" href="http://bloggar.se/om/karriär" rel="tag">karriär</a>, <a target="_blank" href="http://bloggar.se/om/attraktionslagen" rel="tag">attraktionslagen</a></p>KuriÅsahttp://www.blogger.com/profile/06770148118415508134noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-19004848.post-3162428580586246572011-09-30T10:44:00.002+02:002011-09-30T10:51:57.891+02:00På natten vandrar hjärnan sin tysta banJust nu har jag en massa olika spännande tankar i huvudet. Jag tror det beror på febern. Nästan som att vara påtänd? Kan jag tänka mig. Har aldrig provat påtändheten, men febern just nu känns som att jag är lite nån annanstans, eller som att hjärnan liksom växt och är större än själva huvudet.<br /><br />Nej, oroen er inte. Jag har en lådda Ipren jag knaprar på med jämna mellanrum för att hålla de värsta topparna stången. Termometern visade dessutom 37,0. Fast det kan bero på att jag tröttnade på att vänta. Den ska pipa när den är klar, men den piper ju aldrig. Kanske inte är helt frisk den heller?<br /><br />En spännande tankeupplevelse från det senaste dygnet är drömmen jag drömde tidigt i morse. Jag var i Herräng. Och blev ihop med en underbar kille på sisådär 10-12 år. Och jag var jättekluven. För han var ju så go och snäll och klok och fin, men han var ju så liten! Och jag hade så svårt att dumpa. Och samtidigt var jag ihop med Matsen. (Pojkvän IRL för er som missat detta.)Men honom hade jag inget dåligt samvete gentemot. Jag kände mig mest taskig som undvek den lille killen för att jag inte kunde med att göra slut.<br /><br />Varsågod, tolka. Själv skall jag återgå till att låta min febriga kropp fantisera ihop fantastiska texter om halsband från Efva Attling. (Herregud så tråkiga hennes smycken är. Enligt mig alltså.)<br /><br /><hr /><p class="post-footer">Andra skriver om: <a target="_blank" href="http://bloggar.se/om/vardagsliv" rel="tag">vardagsliv</a>, <a target="_blank" href="http://bloggar.se/om/humor" rel="tag">humor</a>, <a target="_blank" href="http://bloggar.se/om/feberdröm" rel="tag">feberdröm</a></p>KuriÅsahttp://www.blogger.com/profile/06770148118415508134noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-19004848.post-73738268659246135822011-09-07T10:13:00.002+02:002011-09-07T10:40:26.433+02:00Det fanns en tid när jag inte visste vad en dator var...Tittar på ett program on internets historia. Sjukt intressant! Och... jag minns allt. Jag är med om den stora revolutionen, den som omdanar världen. Lika stor som jordbruksrevolutionen och den industriella revolutionen. Världsomvälvande förvandlingar. Och jag är en liten klutt mitt i alltihopa. När jag blir gammal kommer jag kunna sitta i min gungstol och berätta för häpna barnaögon om tiden då jag faktiskt inte visste vad en dator var.<br /><br />"Jag var ungefär 13 år när jag första gången såg en dator. Det var på högstadiet, och vi fick under ett år någon timme i veckan lära oss att sätta på och stänga av en dator. Förmodligen gjorde vi mer med den, men jag minns inte. Minns bara att det var en stor stor spak man tryckte ner för att sätta på den. På gymnasiet använde vi också datorer. I ämnet maskinskrivning. Vi använde datorer för att lära oss korrekt fingersättning när vi skrev. That's it. Word hade jag dittills aldrig hört talas om, och trodde att datorn i princip var en teknisk skrivmaskin.<br /><br />Åren gick, jag tog studenten och såg inte datorn mer. Ingen hade dator. I.N.G.E.N. Som jag kände alltså. Jag jobbade några år, och började så småningom på folkhögskola. Där skulle vi göra programblad. I... datorn? Bilder var inte tal om, de klippte och klistrade vi fast för hand. Men texten gjorde vi. Och jag introducerades för MS Röj, och blev helt torsk. Så det var det jag gjorde i datasalen. Programblad och MS Röj.<br /><br />(På tv säger de nu att 1994 visste ingen vad internet var. Stämmer. I alla fall i mitt fall. Det var före programblad och MS Röj.)<br /><br />Sen gick åren igen, och jag hamnade så småningom i ett kollektiv där Filip hade dator. Egen dator. Skumt. Vad gör man på den? Skriver uppsatser tydligen, och jag introducerades i the magic world of word. Och flipperspel. Har fortfarande kvar min första uppsats skriven på dator. Året var 1998 tror jag. Skrämmande nyligen.<br /><br />Åren gick och jag hamnade i Frankrike och uppmuntrades att skaffa email för att behålla kontakten med folk. Så det gjorde jag. Kombinerat med ihärdig pappersbrevväxling med Alla Möjliga. Mamma, mormor, Marina. (Alla goda ting börjar på M?) Och jag upptäckte det humoristiska internet. "Ansiktsburk, ansiktsburk, han fick vad han ville för en haaaatt." Och plötsligt var internetcafé en del av vardagen, ett par gånger i veckan.<br /><br />Och jag kom hem, och Robert tvingade ut mig i nätdejtingvärlden. Och det var här nånstans jag började ana nätets storhet. Jag fick kontakt med okända människor, lärde känna nya människor genom datorn! Mycket märkligt. Och jag flyttade ihop med Marina och vi köpte En Egen Dator ihop. Vår första dator. Och vi chattade, surfade, spelade och skrev. Och vips var datorn en del av vardagen.<br /><br />(På tv säger de nu att nätanvändandet ökade med 2300 procent per år. Jag tror dem.)<br /><br />... och så en dag köpte jag kontaktlinser på nätet. Och så en dag gjorde jag alla mina bankärenden på nätet. Och så en dag fick jag ett jobb som jag utförde via nätet. Och så en dag var Facebook det främsta sättet jag höll kontakt med mina vänner. Och jag sa upp min fasta telefon, för vad ska jag med den till när jag har dator?"<br /><br />Kabooom. Explosion. Revolution. IT-revolutionen. Vi är mitt i den. Coolt. Hur långt kommer utvecklingen ta oss? Har vi nått kulmen? Eller kommer det hända saker vi inte ens kan föreställa oss nu? Vad skulle det vara i så fall? Maila över sig själv?<br /><br /><hr /><p class="post-footer">Andra skriver om: <a target="_blank" href="http://bloggar.se/om/IT-revolutionen" rel="tag">IT-revolutionen</a>, <a target="_blank" href="http://bloggar.se/om/dator" rel="tag">dator</a>, <a target="_blank" href="http://bloggar.se/om/surfa" rel="tag">surfa</a><a target="_blank" href="http://bloggar.se/om/vardagsliv" rel="tag">vardagsliv</a>, <a target="_blank" href="http://bloggar.se/om/humor" rel="tag">humor</a>, <a target="_blank" href="http://bloggar.se/om/internet" rel="tag">internet</a></p>KuriÅsahttp://www.blogger.com/profile/06770148118415508134noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-19004848.post-65187310568060543332011-08-31T14:36:00.003+02:002011-08-31T14:47:02.208+02:00Vådan av att få något gjortJag är ju numera deltidsarbetsfri. Den tid jag icke är arbetsfri spenderar jag med att skriva käcka små texter till Presentjakt (som jag just nu inte orkar länka till för jag har tillfällig html-afasi. Presentjakt.se heter den). Små käcka texter som jag får skriva precis när jag vill. Det vill säga...
<br />
<br />sent på dagen.
<br />
<br />Klockan äro nu 14:38, och jag har ännu inte påbörjat dagens arbete. För eftersom jag kan skriva när jag vill kan jag ju göra det "sen". Sen är ett jäkligt bra klockslag, mycket som händer då.
<br />
<br />Jag är ju dessutom numera med pojkvän som lider av ett svårt fall av road rage och hatar rusningstrafik. Och bor på andra sidan stan. The dilemma of most days är alltså huruvida PV (PojkVän) skall ta sig hit före eller efter rusningstrafiken, eftersom han slutar sitt dagliga värv precis före helvittastrafiken sätter igång.
<br />
<br />Ofta vill han komma före. Och det är ju trefvligt. Då får vi massa fler timmar att umgås och göra Absolut Ingenting Vettigt på. Så ibland så dräller han in här vid tresnåret.
<br />
<br />Hmm. Nu är klockan 14:42. Tur att vi spikade att han kommer efter trafiken idag, för det här luktar ju såskopp och "sen" lång väg. Först måste jag ju blogga, sen måste jag ju <a href="http://www.spela.se/spel_/Matcha-frukt.html">matcha frukt</a> för att få igång fingrarna. Eller nåt. Och så har jag ju den däringa drivan med disk som jag vill få undan innan PV anländer. (Fast hur får jag väck den med trashad tummetott?)
<br />
<br />Jag förstår inte hur jag lyckas. Jag har gjort Absolut Ingenting sen jag vaknade halv nio. (Ok, något har jag gjort. Diskat lite, fräschat upp mig, cyklat till bibblan och affären. Men ändå.) Arbetslösa är världsmästare i att få tiden att gå, helt klart.
<br />
<br />Und now; matcha frukt!
<br />
<br /><hr /><p class="post-footer">Andra skriver om: <a target="_blank" href="http://bloggar.se/om/vardagsliv" rel="tag">vardagsliv</a>, <a target="_blank" href="http://bloggar.se/om/humor" rel="tag">humor</a>, <a target="_blank" href="http://bloggar.se/om/slackerprosa" rel="tag">slackerprosa</a></p>KuriÅsahttp://www.blogger.com/profile/06770148118415508134noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-19004848.post-22256176916593902872011-08-31T14:36:00.000+02:002011-08-31T14:37:03.579+02:00Vådan av att få något gjort<hr /><p class="post-footer">Andra skriver om: <a target="_blank" href="http://bloggar.se/om/vardagsliv" rel="tag">vardagsliv</a>, <a target="_blank" href="http://bloggar.se/om/humor" rel="tag">humor</a>, <a target="_blank" href="http://bloggar.se/om/slackerprosa" rel="tag">slackerprosa</a></p>KuriÅsahttp://www.blogger.com/profile/06770148118415508134noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-19004848.post-60916493360402451302011-08-31T11:33:00.002+02:002011-08-31T11:47:40.971+02:00Känsliga läsare varnas, det vankas blood and goreLagar lite mat med den fantastiska julklapps-kökskniven. Det går fort. Bra kniv. "Shit vad bra den här kniven är" hinner jag tänka.
<br />
<br />Innan den landar i tummen och nästan kapar toppen av den.
<br />
<br />Tack skelett för att du finns, du hejdare av fantastiska köksknivar som vilja dela tummetott i två.
<br />
<br />Panik panik vad gör jag blodet sprutar KALLVATTENKRANEN! Spola spola nä det här förslår ju inte och är dessutom korkat för vatten är inte känt för sina fantastiska blodstoppande egenskaper, snarare för dess utdrygande dito. Klämma fast tummetott, hålla med papper. Och låta Å FY FAN JÄVLAR AJ AJ AJ VAD FAAAN GÖR JAG och inse att plåstrena nog är slut.
<br />
<br />Rota runt hela lägenheten, hitta tre plåster, klämma fast tummetott hårt som fan och... voila. Inget blod... det... håller..? Ja, det håller! Skitbra till och med, ett knappt dygn senare har jag inte bytt plåster än. Fast det börjar bli dags. Men jag lyckades i stridens hetta med hjälp av tre hittade plåster göra ett riktigt kick ass tummetottskydd.
<br />
<br />Tur att det var vänstern, tänker jag. Högern använder man ju hela tiden, i alla fall som högerhänt. Vänstern däremot skulle man ju nästan lika gärna kunna skrota, eller..?
<br />
<br />Ack nej. Det senaste dygnet har jag blivit plågsamt medveten om hur SJUKT OFTA man använder vänster tummetott.
<br />
<br />När man tar på sig bilbältet.
<br />När man drar upp sina strumpbyxor.
<br />När man stänger dragkedjor.
<br />När man öppnar tombolalotter.
<br />När man gör tjusiga frisyrer.
<br />När man kokar gröt.
<br />När man dricker kaffe.
<br />När man lite käckt kniper fast väskan över vänster axel med vänster hand AJ
<br />När man diskar.
<br />
<br />Eller så rationaliserar vi det hela och konstaterar att man använder vänster tummetott... HELA TIDEN! Överraskning! Jag vaknar på morgonen, och som vanligt på morgonen sträcker jag mig efter laptopen MED VÄNSTER HAND AJ sen går jag på toaletten och drar upp mysbyxorna efteråt MED BÅDA HÄNDERNA AJ sen kan jag inte tvätta händerna sen kan jag knappt bära kaffekoppen och jag ser det enorma diskberget som gårdagens tummetottsmatlaning genererat och undrar hur FAEN ska jag lyckas diska det där med den här skräptummen?
<br />
<br />Hade tänkt dra till gymmet och harva runt på crosstrainern nu. Nähä. Det lär dunka sönder tummetotten. Lugn och fin promenad istället. Utan väska på vänster axel note to self.
<br />
<br />Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig för idag. Framstupa sidoläge? Funkar det med pajjad tummetott?
<br />
<br />Och kanske våga lyfta på tabernaklet och si vad som döljer sig inunder. Hur djupt blev det egentligen? Har ingen aning, paniktejpade ju över skiten.
<br />
<br />Huvva.
<br />
<br /><hr /><p class="post-footer">Andra skriver om: <a target="_blank" href="http://bloggar.se/om/vardagsliv" rel="tag">vardagsliv</a>, <a target="_blank" href="http://bloggar.se/om/humor" rel="tag">humor</a>, <a target="_blank" href="http://bloggar.se/om/slackerprosa" rel="tag">slackerprosa</a></p>KuriÅsahttp://www.blogger.com/profile/06770148118415508134noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-19004848.post-6533684942547126272011-08-29T15:05:00.005+02:002011-08-29T15:32:30.923+02:00Köp den här så får jag kosingJag skriver igen.
<br />
<br />Inte fantastiska dikter
<br />Inte fantastiska böcker
<br />
<br />Jag skriver trams. Det har jag i och för sig alltid gjort. Mitt gamla jättedokument som så småningom blev <a href="https://www.vulkan.se/Presentation.aspx?itemid=17204">Fula gubbar i word</a> hette ju Trams. Och det nya lite mindre jättiga dokumentet heter Nytt Trams. Blir nog inget vettigt av det så småningom.
<br />
<br />Tramset jag skriver nu blir det dock andra potäter av! Det vill säga pengar som jag kan köpa potäter för.
<br />
<br />Japp. Jag är tillbaks på <a href="http://www.presentjakt.se">Presentjakt</a> och skriver säljande texter om olika presenter. Idag har jag tixempel skrivit lite om matlagningsset för barn i form av häxkittel med konstiga plastingredienser typ spindlar och ögon, kitschiga kökshanddukar och grytlappar, och tändstål. Allt mellan himmel och jord alltså, ska jag hitta på nåt finurligt, säljande och speciellt om.
<br />
<br />Svårt. Hyfsat roligt. Välbetalt. Och - bäst av allt - jag får jobba när jag själv vill. Vilket betyder att NU har jag jobbat klart för en stund tror jag minsann.
<br />
<br />Sådeså.
<br />
<br /><hr /><p class="post-footer">Andra skriver om: <a target="_blank" href="http://bloggar.se/om/vardagsliv" rel="tag">vardagsliv</a>, <a target="_blank" href="http://bloggar.se/om/humor" rel="tag">humor</a>, <a target="_blank" href="http://bloggar.se/om/slackerprosa" rel="tag">slackerprosa</a></p>KuriÅsahttp://www.blogger.com/profile/06770148118415508134noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-19004848.post-15866824385111117362011-08-25T15:43:00.005+02:002011-08-25T15:55:51.734+02:00Borde jag veta sånt här?Hej hopp jag är arbetsfri igen, så kanske kanske vaknar bloggen till liv igen, vi får si!
<br />
<br />Dagens fundering handlar om en grej jag precis såg på tv, i en av de fantastiska gåtfulla reklamfilmer vi dagligen gödslas av. En hudkräm som "reducerar hudens 10 ålderstecken".
<br />
<br />Hmm. 10 ålderstecken alltså. Så, hur bevandrad i åldrandet är jag egentligen, åldersnojjig som jag är?
<br />
<br />Hudens 10 ålderstecken:
<br />
<br />1: Rynkor.
<br />2: Pigmentsfläckar.
<br />3: Slapp hud (fast det är väl detsamma som rynkor?)
<br />4: .... ööö grövre porer kanske?
<br />5: ........ ööö .... kärringvårtor med hårstrån i? Finns det en kräm som reducerar sånt??!!
<br />
<br />Vettifan, men i min värld är nästa ålderstecken typ likstelhet. 10 ålderstecken?? Hallå?
<br />
<br /><div><div style="text-align: center;">
<br /></div><div>
<br /></div>Folk har verkligen viktiga saker att oroa sig för...</div><div>
<br />
<br /></div><div><img src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEisxPAjbIi2Ng9IH4WnC7UZ65UG18W4U_3Q7VYXWb4Sz1KcmJ_yJfwq-xB2sg-1K5RrsU-IYqC8fE1t_xehtJ9lf9_qyj4W44BK4JQ924F4MwSaD8NWi-PMYYaErSMWe7Cq6423PQ/s320/20110721738.JPG" border="0" alt="" id="BLOGGER_PHOTO_ID_5644791262800741090" style="display: block; margin-top: 0px; margin-right: auto; margin-bottom: 10px; margin-left: auto; text-align: center; cursor: pointer; width: 180px; height: 320px; " /><i>Om jag blundar riktigt hårt så kanske alla mina ålderstecken syns?</i></div><div><i>
<br /></i><hr /><p class="post-footer">Andra skriver om: <a target="_blank" href="http://bloggar.se/om/vardagsliv" rel="tag">vardagsliv</a>, <a target="_blank" href="http://bloggar.se/om/humor" rel="tag">humor</a>, <a target="_blank" href="http://bloggar.se/om/slackerprosa" rel="tag">slackerprosa</a></p></div>KuriÅsahttp://www.blogger.com/profile/06770148118415508134noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-19004848.post-54043461183990206332011-06-22T12:03:00.002+02:002011-06-22T12:15:39.351+02:00Things To DoJag har hört att det bästa man kan göra när man har asmycket att göra är att göra något viktigt. Typ blogga. Så, att döma av inläggstätheten den här våren så har jag typ inte haft något att göra alls.<br /><br />Felfelfelfelfel!<br /><br />Men skit i det. Hej blogg. Jag ska åka åt Häcklefjäll (aka Herräng dance camp) i 7 veckor. <br /><br />Att fixa:<br />Ny internetbanksdigipass, den dör snart.<br />Packa kappsäckar.<br />Laga x antal klänningar som ska kappsäckas.<br />Sätta pris på ett hundratal vintageplagg.<br />Skicka viktiga papper.<br />Färga håret.<br />Städa hela hemmet uppifrån och ner eftersom annan människa ska bo här i x antal veckor. (Tjuvar göre sig således icke besvär, annan människa har huggtänder och stora muskler.)<br />Handla mat och dryck till midsommarfest.<br />Umgås med kärleken som nu blir gräsänkling i x veckor framåt.<br /><br />Jag åker på fredag morgon.<br /><br />Stress. Just nu har jag lov att vila, skrubbat köket uppifrån och ner och väntar på att det ska torka. Fast hej och hå. Dags att fortsätta. Ghah.<br /><br /><hr /><p class="post-footer">Andra skriver om: <a target="_blank" href="http://bloggar.se/om/vardagsliv" rel="tag">vardagsliv</a>, <a target="_blank" href="http://bloggar.se/om/humor" rel="tag">humor</a>, <a target="_blank" href="http://bloggar.se/om/slackerprosa" rel="tag">slackerprosa</a></p>KuriÅsahttp://www.blogger.com/profile/06770148118415508134noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-19004848.post-8364499305512221092011-06-14T22:26:00.003+02:002011-06-14T22:40:25.786+02:00Idag...... åkte jag till jobbet. Och jobbade. På ett konstigt sätt.<br /><br />Jag gjorde klart. Allt. I princip.<br /><br />Jag skrev ner allt som nästa lärare måste veta.<br />Jag lämnade Viktiga Dokument på olika människors skrivbord.<br />Jag låste in Viktiga Dokument i Det Stora Arkivet Med Betongport.<br />Jag slängde Oviktiga Dokument.<br />Jag slängde Viktiga Dokument.<br /><br />Får man verkligen slänga uppgifter, prov och annat som elever suttit och slitit blod svett och tårar med? Tänk om... de vill ha dem? Eller tänk om... de om några år vill överklaga sitt betyg?<br /><br />När jag tagit beslutet att de Viktiga Dokumenten förmodligen i resten av världen utom min egen räknas som Oviktiga Dokument, gick jag upp till dramasalen, mitt andra hem, mitt fågelbo, mitt rede. Packade ner snickarbyxorna, arbetskläderna som jag riktat ljus, målat och snickrat i det senaste året. Diskade muggen jag dagligen kaffat i sen i julas då brollfamiljen förärade mig den i julklapp. (Tack så mycket, den är awesome.) Plockade ihop den sista tvätten. (Ja, det finns tvättmaskin. Dramasalen är i sanning mitt rede, mitt bo.) Släcker och låser. Hejdå macken, vi ses inte imorrn...<br /><br />Skrivbordet är helt soprent. En låda med överblivet materiel - post its, gem, pennor, pärmar... Det är ditt om du vill ha det. Datorn som jag måste slita mig från imorgon. En religionsbok som jag inte vet var jag ska göra av. Och Ovikta Dokument jag bara inte kan drista mig till att slänga. Lämnar till nästa som får slänga det om det ska slängas.<br /><br />Baxar mig ut ur kontoret med väskan knökfull. Möter elev som hänger läpp över att vi bara ses imorrn och kanske aldrig mer. "Men då vill jag gärna ge dig en kram om jag får." Klart du får. Fan vad jag kommer sakna dig och de andra 27 i din klass. Min Första. Och jag kan inte låta bli att undra hur det kommer gå för er, och de andra sisådär 60 elever som jag engagerat mig.<br /><br />Jag var så tveklöst säker på att jag skulle bli kvar. Men så verkar det inte bli.<br />Skum känsla.<br /><br />Tur att jag vet att världen bara ger mig det som är bäst för mig just nu. Den blomstertid nu kommer.<br /><br /><hr /><p class="post-footer">Andra skriver om: <a target="_blank" href="http://bloggar.se/om/vardagsliv" rel="tag">vardagsliv</a>, <a target="_blank" href="http://bloggar.se/om/avslut" rel="tag">avslut</a>, <a target="_blank" href="http://bloggar.se/om/slackerprosa" rel="tag">slackerprosa</a></p>KuriÅsahttp://www.blogger.com/profile/06770148118415508134noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-19004848.post-65155709503597875432011-05-24T09:53:00.003+02:002011-05-29T21:21:47.387+02:00antiklimax no 1Extremt länge sedan jag bloggade nu. Den här hösten - för det känns som en höst, inte som en vår - har varit extrem på alla sätt. Sjuk sedan i februari, jobbat sönder mig, träffat människa som kastat omkull alla mina rutiner... Och över alltihopa hänger den kladdiga filten av en framtid som är, lindrigt sagt, oviss.<br /><br />Jag har ett jobb. Nu. Jag gillar't. Jag gillar mina elever. Jag gillar mina kollegor. Jag gillar min närmsta chef. Jag gillar att pendla hit. Nemas problemas.<br /><br />Men snart är det slut. Slut som fan. Inga ettor har sökt drama so far, så att vara två dramalärare är ett önsketänkande utan dess like. Och i höst kommer ordinarie lärare tillbaka. Och det finns inga andra tjänster, trots att jag har tre (!) ämnen OCH IKT-behörighet.<br /><br />Jag är nothing.<br /><br />Jag är ett pedagogiskt mirakel enligt mig själv. (Hybris? Jag? Neeee...) Men vad spelar det för roll?<br /><br /><hr /><p class="post-footer">Andra skriver om: <a target="_blank" href="http://bloggar.se/om/vardagsliv" rel="tag">vardagsliv</a>, <a target="_blank" href="http://bloggar.se/om/arbetslös" rel="tag">arbetslös</a>, <a target="_blank" href="http://bloggar.se/om/slackerprosa" rel="tag">slackerprosa</a></p>KuriÅsahttp://www.blogger.com/profile/06770148118415508134noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-19004848.post-57734444498922534732011-03-19T18:10:00.002+01:002011-03-19T18:19:48.862+01:00Vi blir mer och mer lika varandra?Tittar på ett program om hudfärg på Kunskapskanalen.<br /><br />Tänk... om x antal (hundra, tusen, miljoner?) år kommer mänskligheten förmodligen ha en och samma hudfärg. Tror jag. För vi reser mycket mer, vi bryr oss mycket mindre om personen vi hoppar i säng med är vitrosa, rödbrun eller kolsvart. <br /><br />Eller? Programmet på tv pratar om det faktum att hudfärg korrelerar med hur soligt det är. Ju längre norrut desto vitare, ju längre söderut desto svartare. Så om klimatet består, så kanske vi behöver vara svarta i afrika och vita i Sverige?<br /><br />Fast... för tusentals år sedan fanns inte solskyddsfaktor eller solarium. Påverkar det också?<br /><br />Evolution... så jäkla intressant. Kommer evolutionen flytta vårt klimakterie framåt? Vi måste ju göra karriär först! Kommer vi börja odla päls igen, vi envisas ju med att gå i kortkort kjol, små linnen och nylonstrumpor mitt i vintern? Och hur kommer evolutionen hantera vårt stressade levnadssätt? Stresshormoner är en försvarsmekanism som talar om för kroppen att det är dags för strid, eller dags för att fly. Behöver vi dessa hormoner i samma utsträckning längre, eller dödar de oss?<br /><br />Ge mig en tidsmaskin. Jag vill veta!<br /><br /><hr /><p class="post-footer">Andra skriver om: <a target="_blank" href="http://bloggar.se/om/vardagsliv" rel="tag">vardagsliv</a>, <a target="_blank" href="http://bloggar.se/om/evolution" rel="tag">evolution</a>, <a target="_blank" href="http://bloggar.se/om/slackerprosa" rel="tag">slackerprosa</a></p>KuriÅsahttp://www.blogger.com/profile/06770148118415508134noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-19004848.post-77020057034415652072011-03-08T13:10:00.004+01:002011-03-08T13:20:14.856+01:00"Kvinnliga" funderingar över en jobbsemlaDet är internationella kvinnodagen, och jag bestämmer att jag måste börja ta rast på jobbet. Oftast gör jag inte det. Slänger i mig maten på fem, har alltid något som jagar mig. Måste hitta rutiner för att inte ha allt i huvudet, inte alltid ha saker som jagar.<br /><br />Så jag går ner i personalrummet och plockar till mig dagens semla, fixar en kopp kaffe och går tillbaka till kontoret. För det sämsta stället att pausa på på en skola är personalrummet. Där är man tillgänglig för alla som "har tänkt på en sak" eller "måste fråga dig en sak". På kontoret däremot, får man ofta vara ifred. Så jag sätter mig här, med mitt kaffe och min semla, och funderar på det här med internationella kvinnodagen. I jobbmailen har skolans genusanställda skickat ut ett inspirationsmail om vilken kvinna man vill hylla idag.<br /><br />Hmmm... Världen dräller ju av människor som borde hyllas, både män, kvinnor och hermafroditer. Men om jag skulle lyfta fram någon... Finns ju tonvis. Mamma, som fostrat två barn trots att pappan till barnen dog när barnen var jättesmå. Elma som gör jättefina genusinsatser på skolan. Mina dramatjejer som är så goa och fina mot varandra. Marina som har vandrat vid min sida sen 1984. Jeanne D'arc. Men så fort man nämner någon exkluderar man ju alla andra. Så vem ska jag lyfta fram...?<br /><br />Just det ja.<br /><br />Mig själv.<br /><br />Länge leve mig, med alla mina fel och brister. Jag gör en massa fina saker för en massa människor. Ibland gör jag fel saker mot fel människor. Som alla människor. Men jag är villig att se dessa fel och göra någonting åt dem, även om det gör ont ibland att få höra sanningen om sig själv.<br /><br />I rock. <br /><br />Förresten... vad är en kvinna? Är man kvinna bara för att man har hål istället för pinne och större ballonger? Och - den kanske viktigaste frågan: spelar det någon roll?<br /><br /><hr /><p class="post-footer">Andra skriver om: <a target="_blank" href="http://bloggar.se/om/vardagsliv" rel="tag">vardagsliv</a>, <a target="_blank" href="http://bloggar.se/om/humor" rel="tag">humor</a>, <a target="_blank" href="http://bloggar.se/om/slackerprosa" rel="tag">slackerprosa</a></p>KuriÅsahttp://www.blogger.com/profile/06770148118415508134noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-19004848.post-35088956381004126672011-02-26T18:22:00.004+01:002011-02-26T18:35:38.974+01:00Vinterhopp 2011Vi åker till Oslo. Fyller två bilar med människor, musik, luftmadrasser, svenskt lösgodis och alldeles för många bibar rödtjut. Sex av oss dräller in i en trea på Akersbakken. Fyra i vardagsrummet och en extra i varje säng. <br /><br />Det är folk precis överallt. Hela tiden. Vi duschar och toalettar i skift. Vi sover inte så mycket, för det ska efterfestas och pratas till kl sex på morgonen och vips sover två andra tjejer över och knör in sig så vi blir ännu fler i lägenheten. Trångt.<br /><br />And I like it.<br /><br />Man vrider huvudet lite åt höger och ser någon ge någon en axelmassage. Man går ut i köket och vips har någon fixat frukost. Själv fixar man kaffe som vips finns för någon annan. <br /><br />Vi åker till Oslo. Staden jag inte varit i på 26 år, trots att den bara är några timmars bilfärd bort. Jag borde passa på att kolla så att den ser ut som den ska. Eller rättare sagt kolla hur den ser ut, för jag minns i princip ingenting från förra gången. Japp. Vi ska ut och titta på stan på lördag, nån gång efter lunch. Men vi skyndar långsamt. Vi pratar skit och kollar på youtubeklipp och spelar gittarr och pratar dans och bara lever tills vi inser att klockan är dags att handla mat och laga middag. Hela dagen passerar i ett trevligt halvsömnigt flumdum, och jag erbjuder mig att handla. Jag behöver luft och vill ju se hur stan ser ut. Dvs det närmsta kvarteret. Rema 1000 ligger runt hörnet. Så jag och Mia vankar i norsk kramsnö och handlar för jättemånga norska kronor.<br /><br />Vankar hem, lämpar av påsar som vips finns där för någon annan, som vips svänger ihop en tortillabuffé. Och vips har någon vem som helst vänt på Mariannes quornfilé som annars bränts vid. Marianne är annorstädes. Någonstans i de trånga kvadratmetrarna.<br /><br />Vi sätter på soft musik, och fortsätter vara.<br /><br />Ja. Människan är ett flockdjur. Eller som Mia så träffande uttryckte det. "Det är ju helt jättehärligt att vara i Oslo och hänga. För hade man hängt ensam hemma idag hade det ju inte alls varit lika härligt."<br /><br />Nä. Det är underbart att hänga med så enkla, trevliga, gästvänliga norrmän. Länge leve dem. Och länge leve vårt underbara weekendkollektiv. Varför tvinga sig ner på stan när det är här det verkliga livet händer?<br /><br /><hr /><p class="post-footer">Andra skriver om: <a target="_blank" href="http://bloggar.se/om/vardagsliv" rel="tag">vardagsliv</a>, <a target="_blank" href="http://bloggar.se/om/humor" rel="tag">humor</a>, <a target="_blank" href="http://bloggar.se/om/slackerprosa" rel="tag">slackerprosa</a></p>KuriÅsahttp://www.blogger.com/profile/06770148118415508134noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-19004848.post-31679652037392220902011-02-19T03:20:00.004+01:002011-02-19T08:14:13.459+01:00nu e ja gladare ijenDet här med gråt. Det är ju tabu. "Jag gråter inte offentligt." Kommer ni ihåg den japanska affärsmannen, som grät offentligt och bad om ursäkt för vad det nu var? Japansk fulgråt. Underbart.<br /><br />Själv gråter jag inte offentligt. Om det inte är begravning. Då tar jag tillfället i akt och bölar loss för kung och fosterland. Varför vet jag inte, men jag gör det.<br /><br />I många och långa tider grät jag inte över huvud taget. Gråt, det är för veklingar. Jag är stark. Jag är cool. Jag kan, jag vill, jag kom jag såg jag segrade. Men jag grät fan inte.<br /><br />Och sen. Lärde jag mig hur jävla enkelt gråt är. Gråt en skvätt, över vad fan som helst, och sen... är det ur världen! Jag fick inte drömjobbet... ångest ångest ångest. Och så... gråtgråt, nähä jag fick inte jobbet, FUCK DET! Då var det väl nåt annat jag skulle göra eller? Och det visar sig ju såklart alltid att ja såklart det var nåt annat, mycket bättre. <br /><br />Bunkra upp saker inom sig, inte känna efter, undertrycka känslor? Det är bajs. BAJS, I tell ya.<br /><br />Ut me't. Om du inte kan med att gråta offentligt så lås in dig då för helvete. Men känn känslorna som kommer. Vare sig det är glädjetårar eller sorgetårar. Men gråt dem. För när du väl gjort det, så är det klart och betart.<br /><br />Det är som med träning. Det är ju så jävla gött efteråt.<br /><br /><hr /><p class="post-footer">Andra skriver om: <a target="_blank" href="http://bloggar.se/om/fulgråt" rel="tag">fulgråt</a>, <a target="_blank" href="http://bloggar.se/om/hälsa" rel="tag">hälsa</a>, <a target="_blank" href="http://bloggar.se/om/slackerprosa" rel="tag">slackerprosa</a></p>KuriÅsahttp://www.blogger.com/profile/06770148118415508134noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-19004848.post-23422413542832317222011-02-18T12:51:00.002+01:002011-02-18T13:02:05.583+01:00Sisyfosarbete, på min ära.Jag lämnar filosoferandet och djupgrävandet för en rapport från verkligheten.<br /><br />Sportlov. Jag har mitt första sportlov i rollen som lärare. Så vad gör jag? Absolut ingenting. Och allting. Sover tills jag vaknar av mig själv. Slöglor på tramsiga tv-serier, skriver brev, slösurfar, tränar, dansar, njuter. Och... jobbar. Såklart.<br /><br />Och slits mellan det roliga jobbet och det... mindre roliga jobbet. Roliga jobbet: planera kommande dramalektioner och arbetsordning i uppförandet av pjäsen vi äntligen beslutat oss för. Kliar i fingrarna! Tråkiga jobbet... suck. Tungt. Övermäktigt.<br /><br />Extraknäcker på särgymnasiet, där jag undevisar i boende & fritid, kommunikation och svenska. Kommunikation och svenska går lätt som en plätt. Eller i alla fall relativt lätt. Var och en kan jobba för sig själv och det är korta pass. Men måndagarna... Måndagarna, I tell ya. 2,5 timme boende och fritid. Tanken är att eleverna skall övas i eget boende. I en lektionssal där det inte finns tvättmaskin, kök, städgrejor... Ähum... De ska även få smakprov på vad man kan hitta på på fritiden i regionen. Fast... de har redan testat på det som finns i närheten. Och fritidsaktiviteter är ju inte igång på dagtid. Och för att ta sig till olika ställen måste man ha bil. Jag har inte bil.<br /><br />Sär-elever orkar inte lika mycket lika länge. Och 2,5 timma är otroligt långt även för en genomsnittlig gymnasieelev. <br /><br />Så jag sliter mitt hår. <br /><br />Detta äro mig övermäktigt.<br /><br />Kan man medge sig besegrad och ge upp? <br /><br /><hr /><p class="post-footer">Andra skriver om: <a target="_blank" href="http://bloggar.se/om/vardagsliv" rel="tag">vardagsliv</a>, <a target="_blank" href="http://bloggar.se/om/särskola" rel="tag">särskola</a>, <a target="_blank" href="http://bloggar.se/om/pedagogik" rel="tag">pedagogik</a></p>KuriÅsahttp://www.blogger.com/profile/06770148118415508134noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-19004848.post-18755734404177091562011-02-14T13:11:00.004+01:002011-02-14T13:27:17.903+01:00I genusdansens virvlar...Med värkande fötter efter helgens neverending dance event släpar jag mig till affären och hem igen. Men jag ler åt de värkande fötterna, för de är ett (mycket påtagligt) fysiskt minne av galet roliga timmar. I höga klackar på välbonade trägolv, i tjusiga klänningar, nyputsade skor med uppklädda danspartners.<br /><br />Och, som vanligt när jag tänker på absolut ingenting, så tänker jag på dans. Jag tänker på tyskan jag dansade med igår, hur olika vi var i vår frame, och jag tror att hon var skitduktig, men vår dans blev... skum. Och hon upprepade om och om igen "sorry, I'm so tense!". Det där med tension, det eviga åbäket.<br /><br />Så det grubblar jag på en stund. Och sen slår det mig att det inte ens slagit mig att det var en tjej jag dansade med. För i swingdansvärlden är det liksom helt självklart. Alla dansar med alla. <br /><br />Nej, inte alla. En del människor har fortfarande ett uns homofobi kvar i sig och vill bara dansa genusstereotypt. Några kan sträcka sig till att dansa med polare av samma kön. Men väldigt väldigt många ger blanka fan i vilket kön den man dansar med har. Och att byta roll och lära sig dansa both ways är en riktig kick - och utmaning.<br /><br />Om man blickar ut över ett swingdansgolv ser man kvinnor som för män, män som för kvinnor, kvinnor som för kvinnor, män som för män. Huller om buller. Ibland genusbråkar vi till det riktigt ordentligt och låter följaren föra fast hon/han dansar följarroll just då. Rörigt? Ja, men roligt! Och övar extremt bra upp lyhördheten hos båda dansarna i paret. <br /><br />Och visst blir det mycket roligare när alla får vara med och bestämma?<br /><br /><hr /><p class="post-footer">Andra skriver om: <a target="_blank" href="http://bloggar.se/om/genus" rel="tag">genus</a>, <a target="_blank" href="http://bloggar.se/om/lindy hop" rel="tag">lindy hop</a>, <a target="_blank" href="http://bloggar.se/om/swing" rel="tag">swing</a></p>KuriÅsahttp://www.blogger.com/profile/06770148118415508134noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-19004848.post-80876783916183972802011-02-12T12:24:00.004+01:002011-02-12T12:43:17.487+01:00Och människan bestämde, att dag skulle heta dag och natt skulle heta nattJag sitter och tittar på ett program om förändring av mänskliga beteendemönster. Experiment. Elchocker. Radering av mänskliga minnen och artificiellt skapande av nya. Herregud. Människan... kan.<br /><br />Det här med människans begränsningar.<br /><br />Den finns inte, ni vet det va?<br /><br />Det finns inga som helst gränser för vad vi kan skapa. Vi är Gud, kan man säga.<br /><br />Herregud! Vad säger hon?! Människan är Gud?! Hädare!<br /><br />Nej. Ickehädare. Sanningssägare. <br /><br />En gång i tiden skrattade man åt de som försökte skapa luftburna flygmaskiner. Något som idag är en självklarhet. Någon fick en fantasi om att människan skulle kunna flyga. Och så småningom blev det en självklarhet. <br /><br />När vi skapar, börjar det enligt mig alltid med en fantasi. En önskan, eller ett behov vi har. "Herregud, OM jag bara hade haft en telefon just nu och kunde ringa någon när jag sitter i bilen!" Och Gud (?) skapade mobiltelefonen, och han såg, att det var gott. Tror ni att Alexander Graham Bell trodde att det skulle gå att ringa utan telefonlinjen? Hur i hela h-vete går det till, att min röst transporteras genom luften till en annans mackapär??!! Spelar ingen roll. Jag behöver inte veta eller förstå. Jag behöver bara veta att det går. <br /><br />Och tänk. Vilka önskemål och behov människan har haft, som vi tillgodosett. Vi kan återuppväcka döda, ibland efter att de varit döda i 20 minuter. Tror vi att låt oss säga Karl XII hade kunnat föreställa sig det ens?<br /><br />Vi kan sätta oss i en mackapär, åka till månen och GÅ PÅ DEN! Tror vi att låt oss säga Aristoteles hade kunnat föreställa sig det ens?<br /><br />Vi önskar, vi har behov, således skapar vi. Vi skapar det som är totalt omöjligt. Vi klonar får. Vi odlar öron på möss. Vi skapar bäbisar i provrör. Vi är Gud. (Och han skapade människan till sin avbild?)<br /><br />Och tanken svindlar när man föreställer sig vilka saker vi idag inte tror är möjliga. We call it science fiction. <br /><br />Beem me up, Scotty. <br /><br />Yeah right...<br /><br />Ja. Right. För ni vet väl att man lyckats beema växter nu?<br /><br />Fan vad jag vill leva när beemingmaskinen är klar.<br /><br />Ack, du coola, coola människovarelse.<br /><br /><hr /><p class="post-footer">Andra skriver om: <a target="_blank" href="http://bloggar.se/om/vardagsliv" rel="tag">vardagsliv</a>, <a target="_blank" href="http://bloggar.se/om/framtid" rel="tag">framtid</a>, <a target="_blank" href="http://bloggar.se/om/slackerprosa" rel="tag">slackerprosa</a></p>KuriÅsahttp://www.blogger.com/profile/06770148118415508134noreply@blogger.com2