torsdag, december 31, 2009

Rostmästaren är i farten

Idag ska jag vara toastmaster på en kompis bröllop, och sent igår kväll ringde bruden för lite sista check och slutlig info. Detta är en borgerlig vigsel, och själva vigselakten kommer ske i en konferenslokal vilket gör att vi får göra lite annorlunda. Brudparet tågar ut, folk stannar kvar, brudparet kommer in igen, folk kastar ris. Viktig info som jag och T, den käre toastmasterkollegan icke får glömma att informera om.

Ozzy somnar. Och drömmer mardrömmar om att hon glömmer att säga en massa viktiga saker, vilket resulterar i att ingen gratulerar brudparet och ingen kastar ris. Ozzy vaknar. Och tror, på allvar, att bröllopet redan har varit. Ozzy ligger vaken en stund och vrider sig i ångest över att hon glömde informera gästerna om att stanna kvar i lokalen efter vigseln. Efter tio minuter kommer hon på att bröllopet är idag.

Lättnaden! Först ångesten! Sedan lättnaden! Och sen... nervositeten. Tänk om jag glömmer nåt viktigt? Tänk om jag blir fullare än gästerna? Tänk om jag...

har roligt. Det kommer bli så sjukt jävla roligt. Hurra!



tisdag, december 29, 2009

Lång jul

Ni som har haft tillräckligt tråkigt denna jul för att klicka in er på min blogg och läsa om hur långtråkigt jag har haft det vet hur stundtals långtråkigt jag har haft det. En sanning med modifikation kanske. Jag behöver verkligen varva ner mellan varven, och det är faktiskt sketagött att åka hem till spa mamma som "inte behöver hjälp med maten" och "jag tar disken, jag har inget annat att göra". (Well... jag har inte heller något annat att göra! Förutom viktiga saker som spela våldamma spel på datorn, titta på korkade tv-program och läsa en jättebra bok.)

Den ömma modern tittar på naturprogram medans jag försöker fota fotomodellsgranen -->

Igår gjorde jag så en statistisk undersökning huruvida det är skoj att åka hem över jul eller inte. Dvs jag frågade ytterligare två personer. Och svaret är ja. Det är skoj. Ett litet tag. Men just i år när julen var extra lång och extra insnöad var den... lång. Man kunde inte åka och hälsa på folk. (Inget besök till tanten i Munkedal denna julen alltså.) Man kunde inte gå en promenad utan risk för brutna ben, stukade fötter och annat. Man kunde... skotta. 75% av de tillfrågade i undersökningen angav sig ha skottat under julen, och angav detta som det enda tillfället som bjudit fysisk rekreation. I övrigt förefalla julskinkan, chokladasken och den goda boken ha dominerat.

Det är fan gött att vara hemma. Tack ömma moder för den här julen. Men hej kära hem!






lördag, december 26, 2009

Det blir roligare en bit ner shunnar

Herremingudihimmelensjävlahöjdervadgörmanpålandetnärdetärsnöstormochkolsvart?

Nu är det tredje gången jag försöker fortsätta detta blogginlägg. Första meningen är bra, fett bra. Rolig. Och sen... kom jag på att jag bloggade om tristess häromdagen. Så jag började om, och började skriva om att jag numera har... noll kompisar... kvar på öa. Och efter en stund insåg jag att jag bara skrev om hur långtråkigt jag hade igen. Ghah! Hur slappnar man av??

Funderade lite över vad jag gör när jag slackar i stan.

Tittar på skräp-tv.
Surfar. (Det går nuförtiden väldigt fort. Kollar fejjan, två bloggar och GP.)
Och... så... jobbar jag? För jag får faktiskt betalt (små summor men ändock) för att

fillijoxa med musik (leta låtar, räkna tempo, sortera i mappar, spela dem på dansgolv) och att
fillijoxa med marknadsföring av improvisationsteater

Shit Majbritt. Jag är verkligen kefft kass (ey shunnar, kan man säga kefft kass? Jag nu läser ett öga rött du vet och gör blandorden och baklängesspråkar, kefft kass blir som korv med bratwurst, två grejer på samgången) på att slappa. Oh, läser bok! Men kan bara motivera mig till att göra det om jag kommer ha nytta av det i framtiden, typ tänker värsta lärargrej typ kompis du kan läsa den öga rött av han Khemiri du vet värsta feta författaren skriver typ som du snackar, gitta till bibblan och låna den av gussen i disken!

Nyttoslappning. Slappa med funktion.


torsdag, december 24, 2009

De va e fali roli tömte de har på de her stert

Som uppväxt på en ö får man dialekten med sig i blodet. Länge trodde jag till exempel att sjön "Rös vaan" hette just "Rös vaan". Tills jag blev stor och förstod att den hette Rödsvattnet. Har man dialekten i blodet reflekterar man inte heller över att ens ömma moder pratar GROV dialekt. Detta förstod jag efter att ha bott hemifrån i sisådär tio år. Fortfarande tänker jag inte särskilt mycket på att hon säger fingrane istället för fingrarna, tära istället för tårna, plar istället för brukar, istärt istället för istället.

Men en gång om året tänker jag V.E.R.K.L.I.G.E.N på att mamma pratar GROV dialekt.

När tomten kommer.
Och mamma samtidigt är ute och matar fåglarna/nere hos morbror och önskar God Jul/grejar med maten i kylen/you name it.

"Finns (bohus-i majeur!) de nöre snälla barn her?! Öj öj öj je har fart så långe vej ifrå Nordpolen (oh, de pratar ö-dialekt på Nordpolen också, spännande!) så je e ekran trutter no. Skam wa de e swårt å lesa på paketera, her e så murt!"

Idag som grädde på moset frågade den ömma moderns gubbe om hon hade varit på Lövås (där han tidigare varit hos sin familj) ännu.

"Ja, de har je. De wa e fali dåli vej de hade app did!" (Gubben hade tidigare klagat på den dåliga vägen upp till Lövås.)

Den ömma modern skall ha all cred för att hon varje år ikläder sig tomterollen "eftersöm engen aan lär wul vela göre't". (Hu gör söm hu plar å göra.) Men hon får nog fila lite på dialekten. Femåringen tyckte att "tomtens röst var väldigt lik farmors". Detta trots att tomten hade en mycket hes, knarrig stämma som inte alls lät som farmors. De e no skamm inte så schwårt å förstå wum de e bagum skråbbeånsiktet om tömtane pradar såher.


onsdag, december 23, 2009

Jag kanske borde sticka. Något.

Längtade till öa som fan. Och är redan uttråkad. Men seriöst. DET FINNS INGET ATT GÖRA HÄR!!! BAH! Precis som gårkvällens inlägg om varde ljus och jag trivs bäst i tända landskap, så kommer dagens inlägg sjuda av stadsnostalgi. (Visst kan man vara nostalgisk om något man senast befann sig i igår?)

I stan kan jag gå och dansa. (Samtidigt?)
I stan kan jag gå och träna. (Samtidigt?)
I stan kan jag gå.
På öa kan jag fan inte gå. 1) Man blir överkörd av alla turistjävlar (är jag en turistjävel? Jag har inte bott här sen 1990.), 2) När Ozzy går vill hon gå TILL något. Inte bara gå för gåendets skull. Hon kan till exempel gå till några hållplatser längre bort, eller gå en runda så hon kommer hem igen. Hon kan inte gå till änds väg, vända och gå samma väg tillbaka. Då dör hon av tristess. Och ska man gå en runda på öa så... är man borta några timmar, helt klart. Och då pajjar höfterna. Igen.
I stan kan jag knalla till Marina och leka med henne, hennes gube eller deras dotter.
I stan kan jag åka till EllenPellen och fika bort några timmar.
På öa... tittar man på tv.
På öa... tittar man på naturprogram.
På öa... tittar man på nyhetsprogram.
På öa... tittar man på väderprognosen. Varje. Väderprognos.

En av de roligaste pysslorna man kan pyssla med härute vintertid är att rota igenom lådor med gamla ärvda prylar eller bortglömda skivor eller försöka fiska ut gamla damtidningar ur vindsisoleringen. Men nu är det för kallt för sånt. Förfryser tära (tårna på ö-mål) bara jag tänker tanken rota skrymslen.

Jag har hört att det finns något som heter koppla av och göra ingenting. Jag är fan helt värdelös på det. Shit vad det är tråkigt att koppla av och göra ingenting. Eller så är det bara stads-stress-mode som ska ur kroppen innan ö-lunk-mode enters the Ozzybody.

Shit man. Ich bin fröken lappsjuka. Gnäller efter ett drygt dygn i exil.


tisdag, december 22, 2009

Tänd ett ljus, och låt det brinna för fan!

Något av det första jag brukar lägga märke till när det snöar i stan är att det blir tyst. are. Stan bäddas in i ett ljuddämpande bommullsfnös.

När det snöar på landet... blir... det... tyssssssssssst! Shit man! Det är toktyst!

Ja, kära läsare, Ozzy befinner sig åter på spa Paradiset, aka öa. Paradiset är lite mindre paradislikt under vinterhalvåret dock.

Man tycker det är mörkt på vintern i stan. Då har man inte varit på öa.

Som uppvuxen på en öde ö förväntas man vänja sig vid mörkret, till och med gilla det. Inte jag. Har aldrig vant mig. Varje dag knatade jag en km till och från skolbussen, under vinterhalvåret i totalt mörker. Efter sisådär tvåhundra meter kunde man se ljusen från ett hus långt bort i fjärran, och min panikslagna andhämtning lugnades en aning. Efter sisådär tvånhundrafemti meter såg man inte ljuset längre. Panik. Efter sisådär femhundra meter såg man ett annat hus lysa i fjärran. Efter sjuhundra meter - icke. Men, då var hägringen nära. Backkrönet. Kom man väl fram till backkrönet så (lägg här in änglasång, trumpeter och tadaaa) sprutade grannens köksfönster ut kaskader av ljus. Hade man tur sprutade även barndomshemmet ut kaskader av ljus eftersom mamma var hemma. Hade man mindre tur var mamma på jobbet, och endast en utebelysning välkomnade. Men det var ändå ljus. Hade man total oflax hade mams glömt tända utebelysningen. Bajskårv.

Någon gång i barndomen var vi på bussresa i Dalarna och sov på hotell i Mora. Jag fascinerades totalt av ränderna som gatubelysningen och persiennerna skapade på väggen. Myspys! Jag njöt i fulla drag. Inget mörker! Tänka sig vad man lär sig i Dalarna. (Jag minns typ inget annat över huvud taget från den resan.)

Jag trivs bäst i tända landskap. Helt klart. Men på öa är det tamejfanken kolsvart. Men man står ut. På julen finns det ju faktiskt en julgran och lite annat smått och gott som lyser upp. Till exempel grannen, som mamma kallar "Las Vegas". En kvinna med pimp my trädgård with christmaslampor-dille. Så, när vi på kvällarna sitter och slöar i tv-soffan och jag plågas av oändliga räckor av nyhetssändningar och Kungafamiljen så slänger jag ett getöga då och då till Las Vegas och drömmer om tända landskap.

Men i år... finns... det... inga... lampor... i Las Vegas.

Vad har hänt? Har hon drabbats av ekonomisk kris och tittat på elräkningen? Har hon insett att det faktiskt är fult med blinkande renar, snögubbar och förtifjarton ljusslingor i olika färger? Har strömmen gått för tid och evighet? Och vad ska jag titta på nu???!!!

Det är mörkt. Oändligt mörkt. Och tyst. Knäpp. Tyst.


lördag, december 19, 2009

Skämmes!

I år är det fem år sedan man "firade" julen framför tv:n tittandes på en enorm våg som spolade bort halva Thailand. Och nu ska jag erkänna något jag skäms för.

Jag tyckte det var skitspännande.

Jag tyckte också att det var helt fruktansvärt.

Men, en del av mig tyckte det var skitspännande.

Samma sak med Twin Towers. Men shit! De rasar verkligen! Woooaaaa! Det är ju fan som en film!!! Hjälp! Hemskt!

Men spännande.

Under mitt relativt korta liv har jag fått vara med om ett antal katastrofer. Palme skjuts. Estonia. Twin Towers. Tsunamin. De kommer med jämna mellanrum. För att citera Skalle-Per: Titt som tätt, vart tionde år!

Fem år sedan Tsunamin, och jag börjar undra när det är dags för nästa katastrof och vad det kan vara och...

tycker det är lite spännande. Och skäms som en hund. För det är ju jättehemskt. Också.


fredag, december 18, 2009

Jag sänker förväntningarna. Not.

Jag älskar att ha fest! Hurra! Finns tusen anledningar till varför fest är bäst.

Man får en anledning att städa sitt hem sjukt noga typ garderober, under badkaret osv.
Man får pimpa sitt hem på tokiga sätt.
Man får träffa massa trevliga människor, alla på en gång.
Man kan bjuda in folk man gillar och hoppas på en puss eller fem. (Nä, jag grovhånglar inte offentligt, shame on you!)
Man slipper åka nånstans.
Man kan, literally, släpa sig i säng.

Imorrn har jag bjudit in diverse dansrelaterade kompisar till festfestfest hurra! (Ja du får komma om du hör av dig först. Men det börjar bli trångt!) Har lite svårt för den där viktiga faktorn dock... att inte ha för höga förväntningar. Man ska aldrig förvänta sig någonting, aldrig planera någonting. Gör man det så blir man alltid besviken, för det kan helt omöjligen bli precis som man tänkt sig, eftersom andra inte kan läsa ens tankar. Om man inte har sjukt låga förväntningar. Då kan det ju bara bli bättre. Ozzy är dock världsmästare i att tänka framåt, planera och förvänta. Eller, correction: Var. Höstens mentala träningspass går ut på att inte förvänta sig, bara vara, go with the flow. Och det har gått SJUKT BRA! För det mesta.

Fast nu började jag julfeststäda mitt hem i tisdags så smått... och igår gjorde jag tryffel. (Dagens tips: Gör inte tryffel tre dagar före festen. Det blir så lite kvar då. Speciellt om det var en jädrigt liten sats från början.) Darn! Jobbar nu stenhårt på att lower my expectations eller sänka mina förväntningar som det också heter. Först ut i projekt glömma festäää: Reality check i form av åka till presentaffär och köpa den glömda julklappen samt köpa vin till morgondagens fest. ATTANS! Där var festen igen.

Oh well, det kan fan inte bli tråkigt när det är dansfolk som kommer. Tjoo!



tisdag, december 08, 2009

Dagens tips?

Håhå, där ser man, Mitt Fantastiska Liv hafver plötsligen förvandlats till en tips-för-mitt-dagliga-liv-blogg! Häromdagen (skåda föregående inlägg) söktes tips om årets julspel (Tack Patrik för tipsen). Idag är dock Ozzy i behov av mycket allvarligare och viktigare tips. Nämligen...

VAD SKA JAG HA PÅ GLÖGGBUFFÉN??? (Det är tur att man har saker att fundera på. Jag skulle verkligen kunna leva som lyxhustru. Det finns ju jättemånga saker att fundera på och sysselsätta sig med. Eller... försöker jag bara fly hemtentan?)

Nästa lördag hafver difverse trefvliga dansmänniskor inbjudits till Ozzys hem (har du inte blivit inbjuden? Hör av dig så ska vi se om jag kan knö in dig) och hon vill bjuda på något gött. Lite småplock. Googlar glöggbuffé. Och hittar...

Grejer gjorda av djur. (Går bort. Fiskar och fåglar ok, men inte kossor eller grisar.)
Grejer som kostar skjortan. (Går bort. Fattig student.)
Grejer som skall serveras varma/ljumna/nybakade osv. (Går bort. Folk dräller ju in lite hur som helst.

Hittills består buffén av...

Pepparkakor och ädelost.

Spännande buffé.


söndag, december 06, 2009

Årets julspel är....?

Varje jul de senaste åren hafver tillbringats i den söta moderns hem, aka spökhuset. Varje jul de senaste åren hafver Ozzy införskaffat sig minst ett spel i kategorin "spel-jag-aldrig-spelat-eftersom-jag-skaffade-dator-sent-och-aldrig-haft-råd-med-en-konsoll". Årets julspel har därmed blivit en tradition, en institution, ett måste! Hittills hafver följande gamla godingar avverkats:

Heroes of might and magic
Diablo
Civilization
Sims
Sims city
Rise of nations
Rayman
Rollercoaster Tycoon

Förra årets julspel blev Tomb Raider, men det blev snabbt alldeles för läskigt så det har jag fortfarande inte spelat, men det står där i bokhyllan och häcklar mig. Lockar inte med något spelsug dock.

Jag gillar att tänka och klura. (Sims) Jag gillar att bygga saker och pynta. (Sims och Rollercoaster Tycoon). Jag gillar att samla på mig rikedomar. (Heroes och Civilization.) Jag gillar inte att skjuta monster, zombies, människor och annat. Så nu lyder frågan: Vilket blir årets julspel? Tips emottages tacksamt. Och säger du Duke Nukem så får du bånk. Jag vill inte skjuta.

Ett viktigt kriterium måste uppfyllas: Det ska finnas till PC. Jag är fortfarande för fattig för en spelkonsoll.



torsdag, december 03, 2009

Vad ska jag bli när jag blir stor?

Håhåjaja framtiden framtiden framtiden.

Ozzy i morgonposition, funderandes över framtiden --->

Den 15:e januari är jag färdigutbildad gymnasielärare i historia och svenska. Hmm. Och då ska jag börja jobba... som... improproducent verkar det som. Yey! Fem års utbildning, fem års studielån, för att bli... något helt annat!

Nu får vi ju se om jag verkligen BLIR improproducent eller om vi bara gör föreningen bankrutt och sen får lägga ner, men någon gång måste man ju satsa, eller?

Igår kväll satt jag och gruppens nye ordförande Jens och löneförhandlade. Vi började vid tiosnåret på kvällen. Bra tid att löneförhandla. Då är ju hjärncellerna som mest välfungerande. Not. Öööö... nu fattar jag inte. Ah, nu fattar jag! Jaha du menar så, nä då fattar jag inte alls. Igen. Ungefär så gick diskussionerna.

Framtiden ja. Det känns ju som att man har pluggat i fem år för att äntligen få börja tjäna lite pengar. Och så får man ett erbjudande där man kan ha ganska skoj och tjäna bra pengar i två månader och sen inte alls bra. Eller jättebra om kunderna bara väller in. Stressvarning? O ja. Ozzy stresstålig? O nej. Men jag har nog inget val. Jag har inga andra erbjudanden och lär inte få stämpla när jag är klar.

Så, 15 januari byter jag titel till impromagnat. Eller impromagnet. Välj schälv.





måndag, november 16, 2009

måndag, november 09, 2009

Jag samspelar i grupp

Ozzy går kurs i konflikthantering, sista kursen ever för henne på lärarprogrammet. Spännande. Man får lära sig intressanta saker om att samspela i grupp. Ozzy har som vanligt svårt att sitta still och undrar om hon har vuxendamp.

Ozzy får veta att hon tar examen 15 januari. Då är hon färdigutbildad gymnasielärare i historia och svenska. Ozzy skall då vara en förebild för ungdomar med ungdomsdamp.

Ozzy tar ett djupt andetag och tittar på bananen framför sig och skriver dagens visdomsord.



Andra skriver om: , ,

lördag, oktober 24, 2009

.. och i bokhyllan står farsans trynorgel

Sitter och rotar runt i min musiksamling. Hittar en Basie-mapp jag inte lyssnat igenom. Klickar på den, och den går igång. Och... döm om min förvåning när jag känner igen omslaget som ett av de som finns bland min salige fars gamla jazzskivor som jag nyligen fått överta av min käre bror! Ooo, det här måste lyssnas på noga. Lyss lyss... plockar fram vinyl(? är det vinyl? Den är jättetung ju. Bakelit?)-originalet och tar ut skivan...

och hittar ett helt fantastiskt urklipp i innerfodralet! "Högre fart på den nya poporkestern med ekomaskin och elektricitet". Där kan man läsa om Sture Kinells orkester från Karlskoga, ett band som "ska bli eldrivet".

"Siste träblåsaren i raden är artonårige Gunnar Lilja med altsax, piano, sångröst och munharmonika. Det sista är ingen vanlig trynorgel utan en apparat som låter ungefär som en blandning av hammondorgel och munspel. [...] Alltsedan starten har de sju hållit en jazzig stil med evergreens och liknande, som nog låter bra, men tyvärr inte är så där riktigt populär hos den rock- och twistfrälsta publiken. [...] Halvjazzen dör ut."

Underbart.

Åter till studierna.



fredag, oktober 16, 2009

Ozzy kvalitetstestar saker hon inte har råd med

Hej jag heter Ozzy och jag sitter just nu i förstaklasskupén på Intercitytåget mot Stockholm.

Men Ozzy, om du har råd med förstaklassbiljett på intercity, varför tar du i inte ekstvåtusen istället då? Nej, för min färd bär icke mot hufvudstaden, utan mot vårt fädernes borg, Västra Aros! Hufvudstaden är bara för kycklingar, Västerås är det nya svart.

Vad fan gör man i Västerås? Äter gurkor? Ack nej, man kultiverar sig medelst improvisationsteaterkurser! Jag skall alltså hålla en helgkurs i hur man berättar en improviserad historia på scen - aka storytelling. (Jag har för övrigt idag blivit kallad "drottningen av storytelling", tack för det Anton. Bättre smeknamn än "hon lärargrejen" som en elev kallade mig häromsistens. Hej elevgrejen, jag har ett namn faktiskt. It's Ozzy.

Hur som hafver, ska man hålla kurs i Västra Aros så pröjsar ATR för tågbiljett och hotell, men Ozzy får själv boka biljetten.

Hmmmmmmmm..... förstaklass kostar bara hundra spänn mer än andraklass.... det märker de inte va? Näpp! Moahahaha, jag köper förstaklass, och ser med glädje fram emot denna eminenta upplevelse. Som jag i och för sig har upplevt förut, men då i opröjsad form. Man får sitta i förstaklass så länge det finns platser lediga. På ekstvåtusen i alla fall. Men nu hafver jag alltså en pröjsad, fluffig fåtöljplats längst fram i tåget. Nej vänta nu... vilket håll åker vi åt... vi lär ju knappast bränna rätt igenom hela centralstationen först... jag sitter... SIST i tåget! What da fuck? Ska inte förstaklassarna få sitta längst fram, som ena riktiga borgarbrackor och päsa i sina fluff-fåtöljer? Näpp. De ska å andra sidan inte behöva slita sina skosulor i onödan, och behöver således inte vandra längs med hela tåget för att hitta sin vagn.

Så, hur är då standarden här i förstaklass? Well... på medresenärerna är den nog ganska hög. Här dräller av buisnessboys i backslick och slingade kvinnor i guld och leopardmönstrat. Fåtöljerna är som sagt fluffiga, minst sagt. Toaletten... luktar... pess å pest å senapsgas! Men den är nog kanske en hel kvadratmeter större än vad fattiglapparna längst bak... förlåt... fram i tåget har. Och det fantastiska eluttaget som skall försörja den laptop som dessa bokstäver skrivs på sitter i...

...

röven på konduktören? Någon har helt klart snott dem, för det måste ju finnas eluttag i en tvåtusentalsförstaklasskupé, eller hur?

Ja.

Klart det finns.

Annars dör ju den här laptopen om 1,5 timme, och då kommer jag och alla backslickmän i fluff-fåtöljerna sakteliga döden dö. Vad skola vi göra utan vår uppkoppling? Ångest ångest äro vår arvedel!


söndag, oktober 11, 2009

Tröttja

Ååååhåhåhåhåååå vad jag vill skolka från praktiken!!! Jag har inte haft ett nine to five-jobb sen 1997 och nu minns jag varför.

Fifan för nine to five. Man örker ju int nånting alls! Klockan är nu tjugo över sju och jag fundilerar så smått på att gå och lägga mig. När gick jag och la mig halv åtta senast? När jag var... fyra bast kanske?

Människan är inte skapt för att gå upp 05:15. I alla fall inte Ozzy-människan.

En annan störande grej är att jag funderar på att gå och lägga mig för att jag är... uttråkad. Skulle kunna städa. Men... lill inte. Blä. Den här praktiken suger musten så otroligt fett ur mig. Lill ingenting.

Min handledare tar ju fan inte rast heller. Kastar i sig mat på 10 minuter. Så jag gömmer mig på kontoret för att få rast, men hon börjar diskutera planeringar, didaktiska frågeställningar och annat. Någon gång har jag sagt till henne "jag tänkte slösurfa och låta hjärnan ta rast en stund nu om det är ok". Vilket det är. För hon inser ju att hon inte tar rast. Och fortsätter jobba. Och har jättehöga krav på mig. Vilket hon iofs kanske borde ha, med tanke på att jag i princip är färdigutbildad nu och ska vara en jämlike.

My ass.

Jag kan ingenting. Jag har inte tusen övningar att dra ut ur röven. Jag är totalt omotiverad och tycker att hon kräver för mycket av eleverna, och lider med eleverna som har sin första lektion klockan åtta.

Jag kommer bli en filmvisar-fröken. Hjälp.


lördag, oktober 10, 2009

Här får ni ett skitlångt inlägg om mitt fantastiska slitiga liv just nu

Jag har fått skäll av Ellen för att jag bloggar för sällan. Skönt att vara saknad! Dock finns det en anledning till bloggfrånvaron, and it's called praktik. Eller VFU som det så fint heter nuförtiden. (VerksamhetsFörlagd Utbildning.) Fint att det finns ett fint namn. Praktik är tydligen fult. Sen får det inte heta handledare heller, utan lärarutbildare, som förkortas LLU:are. Var kommer mittenL:et ifrån? Jag är för övrigt inte praktikant, jag är lärarstudent. Fast alla skolor man är ute på hänger kvar i 80-talet och kallar oss för lärarkandidater. Så jag hasar omkring på min praktikplats (VFU-skola) i hasorna på min handledare (lärarutbildare) med en skylt på bröstet där det står lärarkandidat (lärarstudent). Gött.

När man är kandidat (student) ska man följa handledarens (LLU:arens) dag till punkt och pricka, vilket innebär att min väckarklocka ringer...

kvart....

över......

FEM!

tre dagar i veckan.

KVART ÖVER FEM!!! TRE DAGAR I VECKAN!!! VARAV TVÅ ÄR MÅNDAG OCH FREDAG!!! Kan det bli bättre? Ja.

Kvart över fem, vad är det för skola du är på egentligen? Jotack, det är en helt vanlig elitistisk skola där första lektionen börjar klockan åtta, vilket innebär att jag måste åka 07:09 för att vara på skolan 07:40 vilket innebär att jag måste gå 07:00 vilket innebär att jag måste kliva upp ur sängen 05:45 för att hinna vara vacker när jag åker till skolan, vilket jag oftast inte hinner eftersom jag är medvetslös när klockan ringer så tidigt. Jag... kan... inte... ta mig upp ur sängen. Så därför måste jag snooza ca 45 minuter. Yey. Och sen är jag som en zombie och allt går i ultrarapid och hela faderullan slutar alltid med att jag antingen går till skolan i slarvtruls och osminkad (men med sjukt snygga kläder) eller sminkar mig på bussen under trötta Göteborgares förvånade övervakning.

Väl på skolan är jag ganska pigg de första timmarna. När jag kommer dit har jag ju faktiskt varit nästan vaken i 2,5 timme. Tjofaderittan nu kör vi, vad bör en miljöbeskrivning innehålla? Skriv bra nu ongar annars får ni stryk av fröken. (Ja, jag säger sånt och hoppas att de fattar ironi, vilket jag själv proklamerar att de inte gör. Var inte ironisk! Det kan drabba dig själv!) Och eleverna skriver mindre bra och jag coachar. Skriveliskriv.

Och hallego. De kan ju inte. Och de sliter sitt hår. Och de FÖRSÖKER VERKLIGEN!!! Något jag inte är van vid. Har varit på elitskolor förut, men då hade jag såklart "skolans svåraste klass" och fick slita som ett djur för att få ordning på undervisningen. Men de här... hallego. I love them. Och lider med dem. Det är fan inte lätt att skriva skönlitterärt när man bara vill räkna matte hela tiden.

En elev som slitit som ett djur och skrivit en jättelång miljöbeskrivning som mest bestod av "det finns det och det och det och det och det och det och det och det där" sa med underbar öststatsbrytning; Det her er svårt freken. Dy är jettebrå på miljebeskrivning, du kommer på saker jettesnabbt jy, dy bara sejer rett yt saker, metaforer och såna saker.

Hallego. I love him. Och han sliter. Och kommer bara klara G. Kan man inte få ge betyg i go'het? Då får alla (utom en) mvg.


onsdag, september 23, 2009

Post hantverkar-traumatisk stress

Jag vill inleda detta inlägg med en öppen fråga.

Vad är anledningen till att hantverkare börjar jobba två timmar före alla andra? Vill inte de också ha sovmorgon? Eller är hantverkare ett släkte som njuter av att borra i folks öron när de sover som djupast? Ja. Så måste det vara. För vad är annars anledningen till att det när det är hantverkardags alltid borras som satan mellan kl sju och åtta, för att därefter följas av några timmars tystnad? Jag antar att hantverkarna då har sin siesta. När vanligt folk gått till jobbet. Ah, lugn och ro i huset, nu kan vi ta siesta i valfri säng. Vilken ska vi välja idag? Olssons har vattensäng, spexigt, det har jag inte sovit i sen 90-talet, den tar vi.

Suck.

Ja. De har varit här idag. De jävlarna. Och bytt ut mitt fina fina gamla bakelitelskåp mot ett fult vitt plåtskåp. De har dessutom lämnat ett stort hål i väggen efter sig. Vem ska fixa det tänkte de?

Sönderstressad som jag är för tillfället grät jag en skvätt blod när jag igår kväll rasade hem från impron en timme före utsatt sluttid av ren utmattning och insåg att min SOVMORGON skulle störas av dessa djäfvulens påfund. (Ok, jag mår lite dåligt när jag klankar ner på hantverkarna, min käre danspartner Mag är ju faktiskt snickare. Och väldigt trevlig och vill inte såra en levandes själ. Konstigt att han är hantverkare, hur gick det till?) Totalt uppgifven skrev jag en arg lapp och satte på dörren; RING INTE PÅ FÖRE KL 07:30!!! Lider av extrem sömnbrist. (Vilket såklart var en lögn, jag sov hela 7 timmar igår natt, men tanken av att bli väckt ur törnrosasömnen av en tobaksstinkande ölmagsfarbror kl sju kändes föga lockande.) Ehuru, lappen fungerade! Mot dörrplingeriet. Men borrandet?

Kl 07:30: Brrrrrrrrrrrrrrrrrrröööööööööööööööööööööööööööööööö.

Och vips hade Ozzy migrän. Thänk you very much tänker hon och sträcker sig efter lampknappen. Och... varde... inte... ljus.

Ja, normalintelligenta människor som inte hatar hantverkare kanske tar för självklart att strömmen stängs av när blåställen kommer, MEN DET STÅR FAN INTE PÅ LAPPEN OCH JAG ÄR UPPENBARLIGEN INTE NORMALINTELLIGENT JÄVLA SATANS BLÅSTÄLL HUR FAN SKA JAG KUNNA VÄRMA MITT KAFFE OCH KOKA MIN GRÖT JÄVLARIMIG VAD JAG HATAR ER så började min morgon. Under kortare perioder slutade dock bröööööandet, och jag insåg att jag faktiskt - än så länge - tills nästa gång blåställen kommer - har gasspis som faktiskt går att använda äfven utan elektricitet. Yeeey! Jag får frukost i alla fall! BRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖ jag kan inte tänka jag kan inte tänka jag ser ingenting för det finns inga lampor jag kan inte fixa håret fy fan ska jag sitta och äta i det här så fan heller visst är man värd en Brogyllenfrukost när dagen börjar såhär vedervärdigt eländigt (dagens i-landsproblem).

Ja. Man fick en Brogyllenfrukost. Eller i alla fall en macka därifrån. Och kaffe. Och juice. Lyxpyx. Och dagen flyter på relativt smärtfritt men jag är så trött så trött och längtar heeeeeeeeeeeem. Och kommer hem. Och tänder ljuset.

TJIIIIIIIIIIIIII! Inget ljus! Ingen ström! De har glömt sätta på strömmen! SATANS JÄVLA IDIOTER jag förstår varför de inte är ingenjörer tänker jag och försöker ihärdigt tänka på min snälle vän hantverkaren Mag som det goda exemplet av trevliga blåställ och försöker ihärdigt tala om för mig själv att de gör bara sitt jobb och det är mänskligt att fela och ringer hantverkarpuckot som förvirrat guidar mig genom elskåpets alla reglage och rattar.

Fattar ni... att... ALLA... reglage... var... AV! Och alla spakar! Och allt jävelskap i hela världens satans puckon hur fan kan de MISSA att sätta PÅ skiten de installerat????????????????????????

Och sen inser jag... att... det kanske var en hämd för min sura morgonlapp? Där fick jag. Tack så mycket, en liten käftsmäll kanske var precis vad jag behövde? Och en paket surnad mjölk i kylen och smält glass och tinade grönsaker i frysen.

Och så fick jag migrän igen. Hej.



torsdag, september 10, 2009

Ett halvfräscht inlägg om munhygien

Jaha, jag har tydligen blivit veckobloggare. Bloggar en gång i veckan. Så kan det gå när man har för mycket att stå. I.

Trogna läsare vetom att jag för sisådär ett år sedan hade hål i tänderna. Hål djupare än Marianergraven. (Stort M?) Fick släpa mig till tandläkaren som gladeligen skinnade mig på sisådär... oj jag har förträngt siffran. Minns inte om det var tre lax eller sex laxar i en laxask. Skulle tippa på det senare, för jag fick högkostnadsskydd och betalade bara hälften, men betalade ändå sketamycket.

Tandläkaren sa sisomså: Ajabaja! Do måste skelja mit flååår, do får lett håll. (Bah säger jag, jag får inte alls lätt hål. Du skulle bara veta när jag var hos tandläkaren senast, hade jag lätt fått hål hade jag inte haft några tänder kvar.) Han skrev ut en stooor flaska flour som Ozzy tog hem och sköljde med vareviga kväll. I... två veckor. Sen fasade hon ut lite. Inte fan kan man stå och floura vareviga kväll heller, har väl viktigare saker för mig!

Tandhygienisten (som INTE är samma sak som tandläkare, de gör helt olika saker, alltid lär man sig något nytt) sa sisomså: Men assååå.. duvv måste juvv anvenda tandtråede! Duvv borstar juvv varje kvell eller huvr? Aaa och vahettere mellan tännndenna, de e juvv samma sak där liksom, duvv måste annvenda tanntrååd varje kvell. Åsså kan duvv köpa den här skitbilliga borsten å borsta bakom liksom. Vilket Ozzy gjorde. Tandborsten äro använd. En gång. Tandtråden var Ozzy mycket flitig med i säkert ett halvår, sen fasades det ut och blir nuförtiden nån gång när det känns som om det behövs, vilket ibland blir ofta, ibland inte alls.

Skämmes!

Vet ni vad som händer om man inte tandtrådar och sen går till hygienisten? (Förutom att man får lägga sig över hennes knän och få dask på stjärten?) (Oh, nu kommer jag få massa läsare eftersom jag skriver om smisk på stjärten.)(Smisk smisk.) Jo, hygienisten petar med en petmoj i tandköttet så blo'n sprutar och säger "men duvv har juvv inte tandtrådat, kolla vilka ficker du har!".

Skämmes!

Hygienisten frågade om jag ville boka tid om ett år av mig själv eller om hon skulle ringa. Och slarver som jag är så sa jag ring mig för annars kommer det dröja ett millennium innan jag kommer tillbaks. Och... nu har hon jagat mig i två veckor. Och jag har vägrat svara. MEN... idag lämnar hon det förlösande meddelandet "om du kommer innan 25:e september gäller ditt högkostnadsskydd fortfarande och då betalar du bara halva priiis". Jajadådådådådå! Bokar tid. Och inser att

NU JÄVLAR ÄR DET DAGS ATT FLOSSA OCH FLOURA! Får flossa och floura som fan så kanske jag hinner ikapp alla slarvdagar.

Så nu hinner jag inte blogga mer. Måste gurgla.


torsdag, september 03, 2009

Jag KAN koppla av!

För en herrans massa år sedan sprang jag in i den berömda väggen. Detta var långt före ordet "utbränd" blivit ett allmänt vedertaget begrepp, så sjukskrivning var det inte tal om. Istället ägnade jag min tid åt att rasa ihop när jag kom hem innanför dörren, skälla på allt och alla, göra tusen saker varje kväll för det blir nog lugnare bara "det här" blir gjort och ligga vaken på nätterna och vrida mig.

Hur jag kom ur detta minns jag inte, men när folk började prata om att vara utbränd förstod jag att det var just detta jag varit, och läste på. Sedan dess har Ozzylivet ständigt gått ut på att försöka inte ta på sig för mycket (trots att allt är så jävla kul!) varvat med att ta på sig för mycket (för allt är så jävla kul!) och säga nej till allt för att man inte kan säga nej (för allt är så jävla kul!).

Det senaste året har dock bjudit förändring. Tror jag. Om jag märker att jag blir irrationellt irriterad på någon inser jag att hoppla, riskzon, hem och slacka! Direkt alltså. Säga nej. Även till roliga saker. Den största insikten (shit man, jag är verkligen gammal och klok) är att... sluta plugga. Nej, jag har inte slutat PLUGGA. Men jag har slutat plugga. Ni fattar? Nä.

Ozzy - högskolestudent - fas 1 aka följströmmenfasen: Jag gör som alla andra. Skiter i de böcker som andra säger är dåliga, för det är fräckt att skita i skolan. Denna fas höll i sig i ungefär en termin, och var nog snarare ett utfall av att böckerna denna kurs var evinnerligen tråkiga och ointressanta. Och att det var kul att dricka öl med nya kompisar.

Ozzy - högskolestudent - fas 2 aka jag-älskar-svenska-fasen: Jag älskar svenska, älskar att skriva. Såklart. Varför skulle jag annars ha en blogg? Jag älskar grammatik, jag älskar litteratur, jag var i himmelriket och drog hem Vg på i princip allt. Ansträngningsnivån (hur fan stavar man till ansträngning undrar svenskfröken) var extrem. Ambitionsnivån ännu högre. Pluggade som en tok, spelade impro som en tok, och... ja. Hej lilla vägg. Inte en vägg den här gången, högre mur kanske. Men ändå. Avslappning var det inte tal om, men jag fick ta ett halvårs break från impron för att klara studierna.

Ozzy - högskolestudent - fas 3 aka diskbråcksfasen: Hur lär man sig historia? Det går ju inte! Man måste lära sig allt som hänt i hela världen någonsin! Det går ju inte! Det går dessutom ännu sämre om man får diskbråck och inte kan sitta. Denna fas gick mest ut på att ha ont blandat med tvångspluggande de stunder det inte gjorde ont eller var piss piss piss piss-tråkigt. Denna fas är precis lämnad, och har nu gett plats åt...

Ozzy - högskolestudent - fas 4 aka slackerfasen: Det är ju sjuuuukt gott om tid att läsa! Och texterna är ju sjuuukt lätta! (Jämför såklart med McKay hela världshistorien på 1200 sidor på amerikanska.) Och jag har lärt mig att föreläsningar på pedagogen kan vara intressanta och roliga, men inte så roliga att man går in i väggen för dem. Så, idag skolkade Ozzy första föreläsningen och bjöd sig själv på frukost på sängen istället, några timmar i skolan gick som en dans (förutom saaatans ont i ryggen), och hamnade nu på Forum (aka dansen) med en köpp kaff i handen. Skulle kunna plugga... Men... näh. Jag slackar istället. Jag slackar! Och hinner med det! Fifan va gött! Finns massa saker jag skulle kunna ha dåligt samvete för att jag inte gör just nu. Men... det skiter väl jag i?

Jaa det gör jag. Fläskar på Una Mae Carlisle (senaste fantastiska jazzfyndet) på Spotify och... slösurfar... aaaahhh... sörplar kaff... ahhh... virar in benen i fleecefilten och sjunker ner i soffan... aaaahhhh...

Jag är bra på att ta hand om mig själv. Jag älskar mig själv. Hejja.


tisdag, september 01, 2009

Snart sluvt ju!

Nu har jag gått omkring i snart två veckor och haft dåligt samvete över min stackars bortglömda blogg. Gått och väntat på inspiration. Den förefaller icke infinna sig när man hafver tid att skriva. Snarare när man inte alls har tid att skriva säger inspirationen "hallå, jag finns!" och Ozzy tvångsloggar in på bloggen för att skriva av sig.

Vad det nu är hon ska skriva av sig. Idag är det nog skola som är det stora ämnet, för idag börjar jag MIN ALLRA SISTA TERMIN AV TIO (!) på lärarprogrammet. Sen är jag färdigutbildad gymnasielärare i svenska och historia. Sic!

Första dagen av alla dagar av alla tio terminer minns jag otroligt väl. Minns vad jag hade på mig. Minns att jag skakade av nervositet hela dagen och hetsdrack 7elevenjättekaffe hela dagen. Minns att jag inte vågade prata med någon. Minns att jag var jätte i tid. Var jättenyfiken på mina nya klasskamrater. Som jag sen blev jättebesviken på för de var ju så... vanliga. Och sen lärde jag känna dem och förstod att de var helt... ovanliga. Och helt fantastiska. Och en av dem är nu förlovad med min bästa vän. Och nu messade han och undrade om jag ska cykla till skolan, för nu ska vi gå i samma klass och han bor tre minuters cykelväg bort. Darn. Jag som tänkte slacker-åka vagn.

Nu har det gått nio terminer, och jag bloggar trots att jag borde skynda mig för Gorane väntar med cykeln. Snart i alla fall. Hetsar inte direkt till skolan. Vet att jag förmodligen kommer hata halva klassen och älska andra halvan. Vet att jag kommer skolka 70% av föreläsningarna. Äh va fan jag hinner ju inte med detta jag får skriva poetiskt om skolan en annan dag. Nu ska jag packa matsäck.


onsdag, augusti 19, 2009

Ozzy - den dikotomiska kvinnan

Äntligen äntligen äntligen får jag tid att landa hemma. Börjar styra upp livet igen, städar efter alla väsk- ur och i- packningar, börjar lagra upp matlådor för vintern, tvättar, styr upp hemmet helt enkelt. Och fundilerar på det däringa att gbgimpro frågade om jag ville vara deras (våran?) officiella producent med högre arvode osv, och inser att om jag gör det (vilket jag kommer göra) så kommer mitt liv i mycket större utsträckning utspela sig hemmavid.

Åååååhhh! Hemma! Jag älskar hemma!

Vilket är ytterst motsägelsefullt, med tanke på att jag spenderar sisådär 6-7 kvällar i veckan någon annanstans än hemma.

Och sen kom jag inte längre i den tankebanan nähä där sir man köp min bok istället jag är pank


lördag, augusti 15, 2009

Pengar vs ledighet

För kanske första gången i sommar känns det som om jag är ledig. Oh, the irony, med tanke på att skolan börjar om knappt två veckor och jag har sjuuukt mycket att fixa innan dess.

Men idag.

Inga tider att passa. Ålandstoken och hennes älskade Boogieman och hennes älskade hunn kommer ut till ön för att få si hur paradiset ser ut i oväder, och jag ska väl slänga ihop något att stoppa i deras magar. Men det gör jag sääään! Istället dricker jag kaffi, luktar på mors nybakade bullar, lyssnar på melodikrysset, slöläser bloggar och känner mig...

ledig.

Ah.

Ledig med stor L.

Fan att jag glömde Tomb Raider aka årets "testa gamla klassiker-spel"-variant i stan. Hur ska jag nu fördriva min lediga tid?

Den fantastiska ledighetskänslan infann sig av en enda orsak. Jag jobbade sista dagen på sommarjobbet igår, och har väl kanske bestämt mig för att inte ta några extradagar där. Fattiglapp som jag är så har jag så otroligt svårt att tacka nej till jobb. Men när jag inser att jag faktiskt har två betalda improuppdrag kvar innan augusti är slut, och dessutom får producentarvode för ett feeeeett uppdrag jag sålde igår så tänker jag att... kanske jag är värd lite vila?

Ja. Det är jag.

Vila.

Ah.

Dagens smolk i bägaren dock: Jag glömde varma kläder i stan och har bara små fina kjolar och nylonstrumpor att värma mina stackers ben med. Hej filt.


torsdag, augusti 13, 2009

Busseti

För kanske tysende gången den här sommaren sätter jag mig i ett fordon för att färdas tio mil från ett paradis till ett annat (från stan till öa eller tvärtom), och suckar spontant att det var helvitta vilket åkande det var den här sommaren då, aldrig får man pusta ut, alltid ska man färdas. Men så plockar jag fram pressbyråbullen och pressbyråkaffet som får stilla den värsta hungern innan ankomstplats aka sommarjobbet äntras, och som grädde på moset knäpper jag på den lilla presenten jag fick för gårdagens radiopratande, en liten fickradio med hörlurar. Käckt. Länge sedan jag lyssnade på radio.

Ahhh.. plötsligt förvandlas det sega bussharvandet till en orgie i kontemplation och avkoppling! Radio, kaffe och bulle, behöver människan mer för att kunna koppla av? Hade glömt hur otroligt avkopplande det är att lyssna på människor som pratar om absolut ingenting och ibland någonting blandat med bra och mindre bra musik.

Någonstans i Kungälvstrakten börjar dock radioskuggan infinna sig, kaffet är nästan slut - och kallt - och bullen mättade inte mycket. Gnälleti! Kinketi! Så, för att återskapa ett visst mått av njutning plockas laptopen fram, för att dokumentera buss och radiotankarna. Vilket jag gör nu. och det är SUKT OBEKVÄMT!!! Bussbältet skär in i halsen, laptopen får inte riktigt plats, så jag får skriva och sedan korrekturläsa eftersom jag inte kan se vad det står på skärmen, i och med den konstiga vinklingen. Grrr. Suck.. Morr gnäfs gnäll. Nu får det snart vara slutåket. Blärk.

Och nu ska jag korrekturläsa vad jag skrivit medelst vinkling av dator. Hej hopp.


onsdag, augusti 12, 2009

Jag kular, å å

Inför kvällens happenings (tycka om nyheter i Radio Göteborg kl 17 samt öppet hus med Ozzy som dj på dansen från 18 och framåt) kör jag hardcore. Laddar med ölburksfrisyr (ölburk = the ultimate luggpapiljott!), val av kläder (varför har jag aldrig något att ta på mig???) och musiklyssning, och plötsligt slår det mig.

Vilket kul liv jag har. Jäkla kulare är vad jag är. Så som livet är nu skulle det alltid kunna få vara. Ledig till eftermiddagssnåret då det är dags att lalla iväg till nåt kul. (Gärna något kul man får betalt för!)

Visst måste kularna finnas? Vi kulare drar ju igång en massa människor och förgyller deras liv! Får dem att skratta, dansa och aktivera sig!

Jag måste nog lämna in en petition till regeringen. Inför stadsanställda kulare! Tiotusen spänn i månaden för att göra kul grejer som aktiverar andra. That's my shit!


tisdag, augusti 11, 2009

Min häst den har tre-kanter?

Händer inget på landet? Pfft bah! Inatt åskade det så att väggarna skakade, taklampan sa pinnnggg och blixten gick genom polarens vägg. MEN, den här gången tänker jag mig icke sväfva iväg i detta drama, utan istället förtälja om vardagsdramatiken:

Hästarna.

Klockan sex på morgonen. Ozzys väckarklocka hojtar att hon inte får sova längre, hon måste plåga sig iväg till tråktråkjobbet. Ozzy vägrar och ligger och drar sig. Och hör... kloppeti kloppeti kloppeti kloppeti kloppeti kloppeti kloppeti kloppeti (jag börjar kunna skriva kloppeti jäkligt snabbt nu) kloppeti kloppeti kloppeti

Själva ljudet kloppeti är inte så ovanligt ejenklien. Det ligger något slags ridskolevariant i närheten, och med jämna mellanrum kommer diverse småtjejer (var är småkillarna?) ridandes på hästar av olika färg och form på vägen. Men... klockan är sex. Orkar verkligen småtjejerna gå upp klockan SEX för att kloppetikloppa? Ok, hästtokiga tjejer gör vad som helst för sin häst, men klockan SEX på en söndag morgon? Jaja. Galna tjejer tänker Ozzy och hasar sig upp. Raggardusch, fläta håret, studsa in i bilen, rajsa iväg, svänga höger i korsningen...

går inte. För där står...

typ tyyyysen hästar. I en klump. (Tyyysen är en kraftig överdrift, det kan max ha varit åtta hästar. Men detta är ett skönlitterärt inlägg, och i skönlitteratur får man ljuga som en... häst?) Tysen hästar i klump. På vägen som går till höger, vägen som Ozzy ska åka på. Från andra hållet kommer annan bil med dito förvirrad förare, som undrar hur fankiken han/hon ska ta sig igenom den enorma flocken. Ozzy har brått och bestämmer sig för att det är dags för en sightseeing i Ellös city, dvs ta en omväg på ett par minuter. Ringer mor som hojtar hopplala hästtokerier vi måste ringa ägarna.

The drama. Hästar i klunga. Frågan lyder dock: Vad i helsefyr gjorde de i korsningen? För de stod verkligen i en klunga, såg ut som ett gäng rökande gangstas som planerade illdåd. Dessutom, idag när jag skulle ta bussen till stan fick jag stå en liten stund vid hållplatsen. Som ligger vid en av hästhagarna. Och där stod tre hästar. Och blängde illvilligt på mig. Och snackade med sina polare i hagen tvåhundra meter bort.

"Gnääähähähähägg?" (Häst i fjärran)
"Gnääähähägg!" (Häst vid hållplats)
Tystnad. Blängeri på Ozzy.
"gnä...ägg!" (Häst i fjärran)
Häst vid hållplats ser nu ut som om häst i fjärran är en jävla tjötröv som borde ägna sig åt gräsätning istället för gnäggeri, frustar, skakar på gangsta-luggen och börjar käka gräs.

Jag är helt fascinerad. Och undrar hur man stavar till fascinerad.


söndag, augusti 09, 2009

Hästarnas hemliga hästsammansvärjning. Eller inte.

På landet händer inte så mycket spännande. Sommarens mest spännande - och samtidigt mest tragiska - händelse är mammans knafsade benmuskel som läkaren hävdade var en sträckning. "Rör på dig så mycket som du kan, cykla gärna motionscykel", vilket modern gjorde. Sex veckor senare utan resultat går hon till annan fabbro doktor som konstaterar att en lårmuskel i princip är av, och att hon ska vila så mycket som möjligt. Dessutom "så kan det bli kroniskt, eftersom du gått med det så länge". BAH! Vanvård! Gläfs! Vaffan??!! SUCK den svenska vården grymt gnöff gnäll morr gläfs.

En annan inte så spännande sak är vännen som deppar. Ozzy åker med till fabbro doktorn som ger vännen antidepressiv medicin som äts i två veckor tills nästa fabbro doktor säger nej dom ska du nog sluta med vilket resulterar i förvirring och besök på psykakuten där fabbro doktor säger "ja... hmm... vad du ska göra? Du borde söka hjälp, till exempel på vårdcentralen". (Ja precis, där vi redan varit två gånger.) BAH! Vanvård! Gläfs! Vaffan??!! SUCK den svenska psykvården grymt gnöff gnäll morr gläfs.

Vård ska man alltså låta bli. Själv föregår jag med gott exempel och har skitit i att sjukgymnasticera (gymnastisera? gympisera? gymma? sjukgymma?) hela långa sommaren och dansat sönder kroppen istället. Perfekt. Och imorrn skall jag till sjukgymnasten och erkänna att jag skolkat från sjukgympastiken i 1,5 månad, och kommer få skämmes som en gris. Skämmes! Du är ju vuxen Ozzy, du ska ta ansvar för ditt liv! Varför gör du inte din sjukgympastik?!

För att... för att... för att den är tråkig? För att... för att... jag... inte... vill? FÖR ATT JAG ÄR LAT! tänker jag skamset innan jag inser att sommaren faktiskt varit ett enda jäkla slit med fulltid, deprimerade vänner och pajsade mamsben. (Och dans såklart, dans hinns alltid med på något konstigt vis.)

Fifan. Det är pinsamt att gå till tant sjukgymnast och erkänna att man inte gjort ett piss sen sist. Inte göra det man ska när man faktiskt får vård. Riktig vård. Fungerande vård. Fast hur länge fick jag inte bråka innan jag fick den? (kvarglömda akupunkturnålar, stearin i hela håret av värmedynor, ni minns?)

Fast det var ju inte den svenska vården det här inlägget skulle handla om, det skulle ju handla om hästarnas hemliga hästsammansvärjning! Men det får vi ta en annan dag.


onsdag, juli 29, 2009

Halvvägs

Idag skall Mitt fantastiska liv servera mig en ny erfarenhet, nämligen att få debattera ilsket och underhållande i radio. Hurra! Jag älskar radio! Och jag vill bli radiopratare när jag blir stor! (Ja, jag är 37 men man måste väl inte vara stor för det?)

Jag älskar att ta mig an nya karriärer. Varje gång jag inleder en ny karriär ser jag framför mig hur otroligt framgångsrik jag blir och hur väl jag kan mitt område/ämne. När jag började folkhögskola i teater såg jag framför mig hur jag kom in på scenskolan (det var för övrigt ingen tvekan om att jag skulle komma in, det var bara en fråga om när. Och sen kom jag inte in. Tjipp!). När jag var klar på teaterskolan och insåg att jag kanske inte skulle komma in på scenskolan såg jag framför mig hur jag fick fetaste jobbet som teaterpedagog (och så småningom började undervisa på scenskolan). Sen när jag inte fick jobb som det heller så startade jag frigrupp och såg framför mig Göteborgs bästa frigrupp som fick sjukt mycket bidrag. Som vi inte fick. (Fast nu går det ganska bra och jag får i alla fall en hel del projektuppdrag där.) Startade clowngrupp och såg framför mig hur jag jobbade med Teater Halland och så småningom (såklart) började undervisa i clown på scenskolan. (Jäla scenskolan, jag tycker ju inte ens om den, varför vill jag undervisa på den då? Kanske för att skaka vett i den skyddade verkstad den faktiskt är?) Det blev inte scenskolan, det blev Vuxenskolan. Men jävlar vad kul det var att undervisa, där också! Hurra!

Det verkar vara ett vinnande koncept i Ozzys liv: Se hägringen och kom halvvägs. Halvvägs äro min lott. Men jag älskar min lott! Jag gillar halvvägs!

Förriga veckan var jag som sagt på dansläger, och där kan man snacka halvvägs. Tre dansgolv, varav ett hade stämningen "här dansar proffsen, kom inte och tro att du kan nåt", och ett hade stämningen "här är vi ganska bra blandat med usla men vad gör det? Vi tokdansar, yey!". (Det tredje hade stämningen "här klämmer vi på varandra sen hittar vi ett skrymsle nånstans". Jag var inte skrymselsugen.) Ozzy valde såklart tokdansen. Folkligt, trevligt, alla får vara med, yey! Och i mitt stilla sinne tänker jag (och byter till jagform) att jag vill inte bli ett av proffsen som findansar och inte vill dansa med alla. Om man bara vill dansa med proffs så blir det ju ingen dans, för proffsen bor annanstans 95% av året. Då kan man ju sitta där med sin findans och muggla.

MEN det var ju inte det det här inlägget skulle handla om! Det skulle ju handla om halvvägs! Jag tänker idag alltså inleda min nya karriär som radiopratare, och ser framför mig hur jag blir panelhöna i Christers relationsrådet (världens bästa radioinslag). Men var är halvvägs då? Jobba i fiket på radion?

(Vilket påminner mig om att jag måste läsa på om dagens debattämne NUVV för jag hade inte hört talas om ett enda eftersom jag häckat i dansjungeln senaste veckan.)


tisdag, juli 28, 2009

Ozzy et la dolce vita

Jag har hört att sommarlovet är till för att vila ut sig på. Så bra tänker jag, och skaffar mig fem veckors heltidsjobb, åker på dansläger utan sömn i fem dagar och flänger fram och tillbaka mellan stan och öa.

Herregud. Dansläger utan sömn. It rocks. Rekordet slogs natten mellan fredag och lördag då jag sov trekvart och dansade åtta timmar. Yey!

Men sen tar det stopp och tröttjan härjar min kropp. (Ursäkta det oavsiktliga rimmet.) (Varför finns rim för övrigt? Obs: Inte min vän Rim, hon måste verkligen finnas. Men rim? Rim med stor R = nödvändigt, rim med litet r = överskattat.) Jaja svarar Ozzys själ, jag sover väl dårå! Så nu har jag sovit konstant sen i lördags klockan fyra. Typ. Med små avbrott för mat, dans och filmtittning. Idag tixempel sov jag till tolv (med små avbrott för tvättstugebesök) och har fortfarande inte gjort mer än ätit frukost MED TÅRTA TILL för det får jag för jag är vuxen och får bestämma själv och hävdar att tårtfrukost är det nya svart.

Så, här ligger jag nu, precis som igår, i sängen med laptopen i knät och flippar mellan musikmapp, facebook, bloggar och annat. Och... aaaaahhhh... avkoppling. För första gången sen ensamma stranden någon gång i sommarens barndom. Inga krav utöver att jag skall befinna mig på Forum kl åtta och spela skivor. Määään det är ju sex timmar kvar, jag hinner slacka ordentligt till dess. Kanske skulle sätta på lite mer kaffe?

Aaaaaahhhh



söndag, juli 19, 2009

Samvetenheten

Det har varit mycket snack om det dåliga samvetet de senaste dagarna. (De senaste dagarna har för övrigt varit ganska tumultartade, men pga sekretess kan Mitt fantastiska liv inte offentliggöra detta tumult förf.anm.) Det fantastiska livet har varit fullständigt fullknökat med dåliga samveten, folk får dåligt samvete för att de ber om saker av folk som har dåligt samvete för att de får saker, samtidigt får andra dåligt samvete för att de inte gjort vad några med dåligt samvete har bett dem om.

Och så vidare.

Därför vill Mitt fantastiska liv nu be det dåliga samvetet att fara och flyga en gång för alla.

Vem mår bra av dåligt samvete? Den som har dåligt samvete mår dåligt. Den som är orsaken till det dåliga samvetet får dåligt samvete. Exempelvis man får dåligt samvete för att man inte hälsar på gammal snäll släkting i Munkedal (jag) (är inte gammal släkting men har dåligt samvete) men släktingen vill väl inte att jag ska ha dåligt samvete så då får hon dåligt samvete för att jag har dåligt samvete för att jag inte hälsar på.

Hej livsgröt!

En vän gick i terapi och pratade om just detta. "Jag har så dåligt samvete för att jag inte träffar den och den och den och den." Terapeuten skrev en lista på alla som vännen hade dåligt samvete för. Därefter ströks alla som borde vännen ville träffa pga dåligt samvete. Kvar fanns de som vännen ville träffa. Två pers. Fan va gött! Då träffar man dem!

Själv sitter jag just nu och har dåligt samvete för att jag inte vill vara offentligt oväsen på scen på torsdag för att hjälpa en vän. Jag har, helt ärligt, hjälpt vän på sistone så att jag fyllt kvoten för ett bra tag framöver (Obs, kära vän, få inte dåligt samvete för detta!) och orkar inte hjälpa en vän till. Så jag tackade ja. Först. Sen fick jag dåligt samvete för att jag inte gjorde som jag ville, utan som mitt samvete ville. Så jag ringde och sa tack men nej tack. Och vännen fick en affärsmässig ton och jag fick för mig att jag var en bajskorv och fick dåligt samvete.

Och jävlar vad sur jag blir. Wa e detta för hyss? Wa e de no titt? Varför har jag dåligt samvete?? Lägg ner!! Ghah.

Jag måste, för övrigt, skaffa mig en kamera. Kanske man skulle bli snattare på äldre dar?


lördag, juli 18, 2009

Msn-humor

Jag befinner mig just nu på hemlig ort (samma hemliga ort som jag varit på hela sommaren förf.anm.) tillsammans med min käre vän Jakopp och vi gör som vanligt allt och ingenting. Just nu till exempel har vi hamnat i varsin säng i varsitt rum med en öppen dörr emellan. Härifrån kan jag se Jakobs ben om jag lyfter på huvudet lite. Men vi kan i alla fall prata med varandra.

Men istället loggar Jakob in på msn. Så vi chattar med varandra. Och jag tycker det är sanslös humor att ligga 5 meter ifrån varandra och chatta.

Ozzy säger:
åh hej jakob, länge sen
Jakob säger:
hej hej
Jakob säger:
ligger du bekvämt?
Ozzy säger:
ja
Ozzy säger:
gör du?
Jakob säger:
oja
Ozzy säger:
bra
Ozzy säger:
vi borde ses nån dag
Jakob säger:
ja det vore roligt
Jakob säger:
men jag orkar inte sätta mig upp igen just nu

Och så skrattar vi. I verkliga livet, inte i sajberspäjs. Och sen minns vi hur det var när vi bodde ihop i studenttrean för några år sedan. Då var det ju faktiskt en hel toalett mellan våra rum, och man var tvungen att ta den enorma hall-korridoren på sisådär tre meter för att ses. Så, istället hände det sig, titt som tätt, sisådär varendaste dag, att

Ozzy säger:
Har du tejp?
Jakob säger:
Ja, jag tror det.
Ozzy säger:
Kan inte du komma hit med den?

Msn-humor at its best. Länge leve lättjan.



torsdag, juli 16, 2009

Jag vill ha mer!

Men herregudihimlenshöjder.

Jag är nyfrälst.

Bloggare.

Stamläsare hveta att jag hafva bloggat i sisådär (och nu minns jag inte själv så nu måste jag kolla, skämmes) fyra (!!!) (nu blev jag förvånad, så enträgen jag är, FYRA??!!) år. Ups and downs hafver passerat, och just nu erfar Mitt fantastiska liv en tvättäkta boost. Yey. Partytajm. Bloggeti bloggeti.

Är det sådant ledighet gör med människan? Gifver inspiration? Ach nej, sanningen är ju att jag jobbar heltid på min lediga tid aka sommarlofvet. Man ska alltså jobba med något relativt tråkigt men samtidigt varierande för att få inspiration.

Man skola äfven placera sig själv på ett ställe på jorden där det finns i princip ingenting att göra när solen inte skiner, alternativt solen skiner stundtals kombinerat med snålblåst. Ett plus är dessutom om detta ställe endast har en tv-apparat, som varje kväll beskådas av två till åren komna, hvilket resulterar i ett utbud av varianten "Solens mat", "Lotta på Liseberg" (vi tittar INTE på allsång på Skansen för Anders Lundin är så fjantig) (anser de till åren komna alltså) (själv anser jag att han gjorde geniala barnprogram när det begav sig) och difverse naturprogram. Alltså, minimalt med tv-tittning i Ozzys fantastiska sommarliv. (Det är minimalt av den varan även annars, men då av mer tidsbristande och ointresserade skäl.)

Hvad göra man då när man är sysslolös i ingemansland (badjäfvel-land)? Jo, man söka med ljus och lykta efter kvalitativa bloggläsningsupplefvelser och hamnar (som vanligt) hos Lotten. Man upptäcker också att ÖversättarHelena har ägnat mindre tid åt översättning och mer tid åt bloggning (och operaoutfits-shoppning). Hurra! Bra skrifverier! Man upptäcker att äfven Lottens kära och nära skriver intressanta saker. I viss mån för sällan, men ändock. Man fortsätter således sin strosning i difverse kvalitativa bloggars länklistor och hittar än den ena efter än den andra fantastiskt kvalitativa bloggen. Därefter tittar man på sin egen länklista och inser att där är knalt med aktiva skribenter i den. En del som skriver alldeles för sällan. Andra skriver om för smala ämnen som jag själv inte är tillräckligt intresserad av.

Jag behöver helt enkelt lite fräscht blod i min länklista. Kvalitativa bloggar, var är ni?




onsdag, juli 15, 2009

På önskelistan: Handgym.

Uppdatering:

Kanske tio timmar hafver förflutit sedan klippningen avbröts och jag hafver svårt att greppa i saker, men framför allt svårt att hålla dem stilla. Exempelvis kravbrev är väldigt svåra att hålla i. De svajjar nåt ofantligt när jag försöker läsa dem.

Ja, jag är fattig. Ja, jag har fått inkassobrev. Inte ett utan TVÅ! På en vecka! Och ett av dem helt utan förvarnande påminnelse. Får man göra så nuförtin? (Stöd en fattig Ozzyperson - köp en bok!)

Nåja nåjaaaa (Knas, se föregående inlägg.) fingrarna funkar i alla fall till att stoppa saker i pajhålet med. (Nej inte bajhålet. Där vill jag inte ha saker.) Och att blogga med. Funkar lite sämre att spela tv-spel med. Speciellt barnspelet Nalle Puh som en boende ville att jag skulle spela ikväll. Ah, barnspel, piece of cake tänker Ozzy. Och klarar inte ens att starta spelet.

Nåja nåjaaaa det hör inte hit. Hit hör händer, träningsvärk och annat trams. Och det ämnet är uttömt för tillfället. Jag har dessutom en vän som pockar på uppmärksamhet just nu, så nu ska jag ta hand om honom en stund. Eller försöka i alla fall. Det är svårt att ta hand om vänner som befinner sig någon helt annanstans i världen än där man själv är.


Jag är en riktig klippare jag

Som flitig användare av tangentbord tänker man kanske att man har relativt god muskulatur i händerna. Speciellt om man som jag använder korrekt fingersättning, och därför använder handens alla fingrar. Utom möjligen vänster tumme märker jag nu när ja skriver. Hoppla, vilket inaktivt finger! Och precis när jag skrev det använde jag den för att göra ett mellanslag för högertummen var upptagen med andra viktiga saker. Där sir man!

Nåja nåjaaaa (citat från gammal sketch med han... Knas nånting, spelar pastor och trollar medelst knäcka ägg i andra gamla komikers hattar) hur som helst så var det idag dags för årets utmaning. Gårdagen innehåll årets höjdpunkt, och därför ansåg Mitt fantastiska liv det nu vara dags för årets utmaning, nämligen klippa mors häck. Alltså den som växer runt gräsmattan. Inte den som växer på baksidan av mors kropp. Den får hon klippa själv.

Nåja nåjaaa (Knas), Ozzy fattar modigt den batteridrivna häcksaxen och gifver sig på den ofantliga häcken som på grund av difverse skador på moderns kropp, arbetande dotter (Ozzy) (sommarjobbar på gruppbostad du vet) och ihärdigt regnande har skjutits upp och skjutits upp och skjutits upp igen. Däraf hafva det bildats enorma kvistar som spretar rätt ut (citat från programmet "Lekande lätt" med Kjell Lönnå. Barn ska förklara vad en ängel är, och säger på bred norrländska; "Stooora fuuula vingar, som spretar rätt ut, åsså har dom en rostfri ring över huvve".) (Kjell Lönnå by the way, vilken kille. Hur lyckas man bli programledare genom att vara körledare? Ah, Kjell, rikskändisen, körledaren? Hur går det ihop?)

Nåja nåjaaa Ozzy fattar häcksaxen och klipper. Och klipper. Och klipper. Och häcksaxen har såklart död mans grepp, dvs man måste trycka in tre knappar för att den ska funka, för att förhindra att man klipper sig själv i handen, benet eller klipper av sladden på den, som Ozzy gjorde med den förra häcksaxen.

Efter två timmars klippande inser Ozzy att... hon är grymt otränad... i händerna! Händerna är som medvetslös deg. Och hon har bara kommit halvvägs. På insidan häcken. Hon har alltså tre fjärdedelar kvar. Men inga muskler i händerna. Och hon måste nog strecha dem, för annars kommer hon ha träningsvärk imorrn.

Hur strechar man händerna? Och hur tränar man dem? Finns det handgym?


måndag, juli 13, 2009

Höjdpunktsrapport ur förvirrat perspektiv. Skriver jag i första, andra eller tredje person?

Här sitter jag på öa och laddar för årets ö-höjdpunkt. PRO's loppis i Ellösparken. Denna loppis hafver jag besökt sen urminnes tider, och den går alltid till på samma sätt.

1) Man tänkte vara där nio men är sommarslö och hasar in vid tiosnåret, då loppisen öppnar.

2) Eftersom man inte kom klockan nio får man stå i bilkö, för att sedan bli föst åt olika håll av pretentiösa farbröder i neongula västar och komradiosar som ropar viktiga saker såsom "de får plats nörra bilar teee.. treee bilar teee" (Orustdialekt förf.anm.) (Lägg märke till att förf.anm. är det nya svart. Jag försöker sälja bucker för att tjäna ihop till lite levebröd, vilket det är ont om just nu, jobbar därför hårt på att etablera mig själv som "författaren". Och imorrn kommer det bli ännu sämre med levebrödet, eftersom jag tänkte bränna nån hundring på värdelös begagnad skit.)

3) När man väl parkerat äntrar man loppisen sisådär kvart över tio för att upptäcka att surkärringarna (läs de rutinerade bonnkärringarna) varit där kl nio och köpt alla fina saker för att "en kan ha denne burken te målarpenslar eller nöt".

4) Man slåss med svettiga tanter och hysteriska badjävlar (jag är inte badjävel, jä e wurpen här! Jag är född här förf.anm.) för att försöka se alla fula menlösa pryttlar som finns kvar.

5) Man köper nån halvful pryttel för en tia "bara för att ha köpt nåt".

6) Man köper en alldeles för liten kaffe och en alldeles för stor tårtbit som man äter i sällskap av Cicci och hennes mor samtidigt som vi alla visar upp all menlös skit vi köpt för varandra. "Käck som strandväska!" "Extra glas, bra att ha när det är fest!" (Hur ofta har jag fest? Titt som tätt vart hundrade år.)

7) Cicci och mor tar en repa till, själv går jag till buckerna och tänker att bönner inte köper klassiker så där hittar jag nog något.

8) Bönnerna har köpt de riktiga godbitarna. Själv köper jag ett fult sletet exemplar av obskyr författare med sovjetiskt namn, som jag sedan aldrig läser.

9) Auktionen börjar. Ozzy har sett ut ett praktexemplar av ett sängbord - 50-tal, stenkakespelare eller liknande och tänker att det vill bönnerna inte ha.

10) Ozzy blir fett överbjuden av rika antikhandlare från stan och ser sina fina saker flyga sin kos.

11) Ozzy sörjer att hon inte har bil med släp så hon kan ta med sig alla fina funkisbokhyllor som ingen köper och som man får plocka gratis efteråt.

12) Antikhandlarna från stan lastar släpen med gratis bokhyllor.

13) Pank och med bilen full av menlös bröte vänder Ozzy hemåt, nöjd med dagens skräpinköp. Hon är ju trots allt positivistisk nuförtin.

I år blir det dock i viss mån annorlunda.

1) Ozzy har SJUKT ont om pengar.
2) Ozzy tänker vara där kl nio. Det var hon förra året och lyckades då lägga vantarna på en (helt meningslös) super 8-kamera för 50 spänn.
3) Ozzy har ett mål. Att köpa: Tidningsställ, tidningar och skivspelare. För vilka pengar vet hon dock inte. Morgondagen kommer alltså gå i prutandets anda.


Mitt fantastiskt positiva liv

Länge i mitt liv var jag fantastiskt negativ. Vänner gnällde på hur mycket jag gnällde. (Förf.anm: Var det inte vännerna som var gnälliga om de gnällde på att jag gnällde?) Så en dag träffade jag en klok tant och sen läste jag en klok bok, och sen var jag inte negativ längre.

Jag kan bli helt fascinerad ibland över hur positiv jag är. Den här morgonen till exempel, startade med att jag väcktes tidigare än jag tänkt eftersom jag var ledig, av ett sms från min kära vän Lindex som dokumenterat kaoset i sitt sommarhem - med tillhörande ljudeffekter. Man skulle kunna bli sur för att man blev väckt. Man skulle kunna få ont i öronen. Istället blir man dock jätteglad över att Lindex kommer ihåg en och tittar fascinerat på kaoset med morgongrusiga ögon.

Klockan är alltså nio, och jag börjar inte jobba förrän klockan tre. Man skulle kunna tänka men vaffan jag vill sova mer. Istället tänker man dock vad bra, då kanske jag hinner städa innan jag åker. Och nu är klockan plötsligt halv elva och jag inser att jag kanske inte hinner städa, i alla fall inte om jag ska fortsätta slösurfa hela morgonen. Men, så går det när man läser andra människors bloggar och får inspiration. Den måste ut. Så då får väl hemmet se ut som kaos ett tag till dårå, skit i dä!

Tänker jag och äter frukost. Och tappar den precis smörade mackan på tröjan. Med smöret mot tröjan. Och flabbar högt åt min egen klantighet.

Jag antar att det är en såndär glad dag, trots att regnet vräker ner igen och jag hade gått upp ett halvkilo när jag vägde mig i morse. Skit i dä, det löser jag sen. Och efter regn kommer sol och kanske jag borde bli allsångsprogramledare?


fredag, juli 10, 2009

Kväll på boendet

Varje gång jag läser Lottens blogg blir jag så jäkla inspirerad. Hurra! Bra blogg. Och varje gång jag läser Lottens blogg blir jag sur på mig själv för att jag inte bloggar oftare. För jag bloggar ju sketabra. När jag örker. Och NU örker jag! För nu sitter jag halvt ensammen på gruppbostaden och väntar på att klockan ska bli nio så jag kan gå min lilla runda. Rundan består ikväll av att gå sisådär 20 meter och klutta salva i en spexig rullstolsbunden kvinnas öga.

Kvinnan som precis ringde. För hon hade väl tråkigt.

Kvinnan: HAJ!
Ozzy: Haj du!
Kvinnan: ..... duuu vad roligt det var... vi var på Törpet (Torp, köpcenter förf.anm).
Ozzy: Ja just det ja, det var väl roligt.
Kvinnan:.... duuuu, jag köpte såndär... lång limpa... såndär...
Ozzy: Landgång?
Kvinnan: Såndär... lång... me ost...
Ozzy: Baguette?
Kvinnan: JA SÅN VA DE JA!!! Ååååå GLASS KÖPTE JÄ OCKSÅ!
Ozzy: (hinner inte säga något)
Kvinnan: Å DRICKA ME! KÖPTE HO! (Hennes kontaktperson förf.anm.)

Ja, sådär flyter samtalet på. Och jag blir alldeles varm inombords. Söta kvinnan. Hade tråkigt. Ringde och pratade om en lång limpa. Hallego.

Igår kom jag till jobbet i flätor, något jag inte har särdeles ofta. It doesn't go with my fräcka look. Men på landet är det sunk-Ozzy som gäller, vilket i enstaka fall innebär flätor. Vilket den lille förståndshandikappade transvestit/transexuelle wannabeen genast lade märke till.

"Ååå, har du flätor idag... vad fint... det vill jag mä ha." Då fick Ozzy nog. Och flätade hans hår. Och han blev jätteglad. Och fnissig. Men personalen skrattade åt honom. Och en annan frågade om han blivit flicka. Och då sa jag att det ser fan mer välvårdat ut med ett par fina flätor än stripigt långt hår som bara hänger. Och det höll de ju med om. Så, kanske jag har gjort ett litet myrsteg i rätt riktning. Men det är svårt att veta konsekvenserna detta får, för kanske får han en hang-up på mig som person till exempel, och jag försvinner ju om en månad, och då blir han olycklig igen. Känner redan att det finns viss risk att han är lite småförälskad i mig, fast det egentligen kanske enbart är glädjen av att få göra roliga saker och få ha flätor, eller att jag bär kläder som han egentligen skulle vilja ha. Det är inte lätt att vara förståndshandikappad och hålla ordning på vilken känsla som är vilken.

Hallego. De är för söta. När de är snälla och inte tjötar hål i huvudet eller bankar en på axeln med en kastrull eller kallar en för idiot eller kissar ner hela sängen.



tisdag, juli 07, 2009

Det blir en dag i sängen

För en vecka sen var jag i stan och hämtade post, dansade och lite annat. På vägen tillbaks till öa stannar jag i Bäckebol och tjackar två reaspel. Laddar upp inför regnperioden. Ser fram emot några innehäckardagar efter en dryg vecka på ensamma stranden.

Öa svarar med... sol. Sol sol och åter sol. Liiiiite ytterst lätt duggregn söndag kväll och en kort skur medan jag är inne på ICA med en boende på gruppbostaden. Jag vill ha inneliggardag med spel! Så frågan idag lyder: Ska jag offra spelet på en solig dag?

--------

Jag saknar mina vänner från stan. Träffar i princip inga kompisar här ute. Hängt lite med Cicci och träffat Lindex en gång. (Inte kompisar från stan iofs hej textbindning.) Resten av tiden spenderas i mitt eget sällskap. Ganska trevligt sällskap dock, och jag är bra på att underhålla mig själv. Jättebra faktiskt. Ibland undrar jag om jag är ohälsosamt bra på att underhålla mig själv, jag saknar sällan sällskap. MEN...

Nu har det gått flera veckor sen jag träffade alla som var här på midsommar till exempel. Några har jag sprungit på på dansen. Tant Johanna har jag inte sett sen i maj tror jag. TRÅK! Kakan skulle komma och hälsa på förra veckan men hann inte. Marina maskörar i Trollhättan. Men nu jävlar ska det tvångsfixas hit kompisar till helgen tror jag bestämt. Så, erbjudes: Rum med sällskap på vacker ö i väst! Välkommen!

---------

Nu måste jag skynda mig vara ledig med mitt spel en stund innan det är dags för piffning till kvällens evenemang: Åka Lane Loge med funktionshindrade och titta på Lasse Stefanz. Jag lärde mig för övrigt några intressanta fakta av Jan Banan satt i en gran - dans-och dj-kollega - igår. Lasse Stefanz heter Lasse Stefanz med z för att bokstaven S tog slut när folkparkerna skulle skylta deras namn. Därmed trenden z. Och jazz hette från början jass. Skoj.


lördag, juli 04, 2009

Jag måste skynda mig att koppla av!

Jag hoppas jag har lärt mig nu. Att alltid ha skrivblocket med mig. För om jag inte haft det, hade du, kära läsare, inte fått avnjuta följande solkrämsnedkletade blogginlägg, skrivet igår med de bortglömda skrivverktygen - papper och penna.

----------

Sista dagen jag får på ensamma stranden på ett tag. Imorrn (läs idag förf.anm.) jobb, söndag regn (och jobb förf.anm.) Vaknar halv tio av att gardinen fläktar ner ansiktsvattnet (jag köpt för att lösa upp all solkräm och allt salt som gör fejset till en praktfull blandning av uttorkning och fjortisacne) som dunsar i golvet. (Va fan jag ändrar ju i texten i efterhand, får man det? Ja det får man, jag är författaren, I got da powah över min egen skrivshit moahaha)

Bånk! Vad är klockan? Halv tio, perfa, måste skynda mig att paxa bästa strandplatsen av 2,5 (en stor plätt med lagom vind, en mindre plätt med lite buskskugga och mindre vind, och en stekande minimal plätt bestående av en blandning av sten, gräs, förhårdnad sand och torkad/ruttnad tång).

Rusar upp, kastar i mig morgongröten, hittar inte mina pinaler GGGRRRROARRR! Ränner runt och letar samtidigt som min kära mor kommer instapplandes stödd på en gåstav. Hon knafsade knät igår och kan knappt gå stackarn. Vill ha citodon av Ozzy som inte vet var hon har dem leta leta, leta pinaler, packa, be halta mamman smörja ryggen (halta mamman är för övrigt fortfarande skithalt och kan inte sova pga smärta men vägrar gå till doktorn förf.anm.) VAFAN är klockan kvart i elva! (Halv elva är magiska gränsen för att slippa sommargästerna (jag? förf.anm. jag är ju för fan wurpen och uppväxt här!) i affären, måste ha tidning och frukt, stressar till affären kl elva och ser till min fasa att parkeringen är full av folk. Dock verkar det som om alla precis kommit och precis börjat storhandla så jag svischar förbi och fram till kassan där det faktiskt går fort som fasen HURRA HURRA hetsa hetsa men kortet funkar inte stress stress jag har kontanter nähä nu funkar det HETS HETS ensamma strandens bästa plätt ryker för mitt inre till en gapig åttabarnsfamilj GRRROOOARRRR ut i bilen rallykörning, svänger vänster, ser stranden som... är... tom!

Tom...

Lugn...

Ro...

Fast först hetssmörjer jag in mig med solkräm och klottrar ner ett hetsinlägg till bloggen i skrivboken men nu ska jag sluta med det och börja vara

AAaaaahhhh.....

---------

Oh well... I efterhand är texter sällan lika bra som man upplevde dem då man skrev dem. Ett antal redigeringar gjordes. Såklart. (Inte bara de författaren anmärkt på förf.anm.) Men ändå. Ta med skrivboken Ozzy för fan. Nån gång kommer det nåt briljangkt.


måndag, juni 29, 2009

I morse gick jag upp till den lille (inte så jätteliten iofs, lång som en stång och muskulös som få) förståndshandikappade smygtransan med en kopp kaffe. Planen för dagen var att han och jag skulle ut på en liten utflykt. (Av sekretesskäl kan jag inte säga vad vi skulle göra, då blir det för lätt att räkna ut vem det är, i alla fall för de som bor runt omkring.) Så vi pratar om det en liten stund, och om diverse krämpor och annat, men så säger han plötsligt

"Ååååhh... vad du är fin Ozzy. Om jag skulle vara tjej, då skulle jag vara som dig."

Hjärtknip! Gulle! Hur lyckas folk jobba med funktionshindrade och inte bli personligt fästa vid dem? Det är ju trots allt en del av vårt jobb, att vi ska kunna vara objektiva och gå hem och släppa tankarna på jobbet. Men man blir ju tokfäst vid dem!

Å andra sidan så går samme lille förståndshandikappade smygtransa senare igång något vansinnigt när kvällspersonalen kommer, och tjötar hål i huvudet på mig och jag vill bara att han ska GÅ! Sluta tjöta! Ta det lugnt! Lunga ner dig! Då är man ju inte lika fäst. Eller när man får ta hand om mindre trevliga bisysslor såsom undersöka olika konstiga sår, städa upp bajs/kräks/matkladd eller åker på en tjottablängare. Det händer lyckligtvis inte speciellt frekvent på just det här boendet. Men ändå.

Att jobba i gruppboende är skumt på många sätt. Man är betald kompis, samtidigt som man är morsa, psykolog, sjuksköterska, bambatant, lokalvårdare, sömmerska, vaktmästare, kontorist, budfirma och personlig coach. Enformigt? Hell no. Mitt senaste arbetspass satt jag och slackade halva dan, idag rände jag runt som en skållad bäver hit och dit, och just nu är första gången jag sitter idag.

Men det är fan världens sommarknäck. Idag fick jag till exempel betalt för att bada, sola. Så, så länge de inte tjötar hål i huvudet på en, vill rymma eller bajsar ner hela sitt hem så är det världens bästa. Ibland är det världens sämsta, men det är ytterst ytterst sällan. Bäst vinner överlägset!


Habiliteringsassistent med god koordinationsförmåga och koll på rutiner eftersökes?

På grund av fantastiskt fummel med sommarschemat blir jag idag ensam personal på morgonen. Jag har å andra sidan bara två personer att ta hand om, så det ska väl gå bra. Och det går bra.

Tills klockan är halv åtta och bussen kommer om en halvtimma, och jag inser att båda två måste på toaletten. Samtidigt. Hmmm... Hystar in den första på muggen, som gärna får sitta 20 minuter så att chanserna för en större leverans ökar så att säga. Den andra ska dock gärna muggas direkt efter kaffet, för att undvika leverans i brallan. Men hon muggar hemma hos sig, fyra lägenheter bort. Hmm... rallymugg för boende nr 1, som inte levererat. Jaja. De sätter henne säkert på toa igen när hon kommer till jobbet. Säger till nummer två att nu går vi upp till dig. Nummer ett får vänta utanför medans vi gör vår buisness inne hos dig.

Nummer två blir rasande. "Jag vill inte ha henne hängandes i rompan!" Efter mycket fix och trix lyckas jag få henne att gå med på att lämna nummer ett (som inte får vara ensam i gemensamhetslägenheten) i korridoren utanför. Där finns inte så mycket hon kan dra i (hon älskar att dra i - och helst sönder - saker). Med lite skämt och spex går det bra. Lätt panikslagen föser jag in nummer två på muggen, tittar med jämna mellanrum ut och kontrollerar att inget hänt nummer ett. Inte så mycket kan hända, det är en tom låst korridor. Med... en brandsläckare i. Shit, bara hon inte börjar dra i brandsläckaren! Stress stress. Effektiviserar nummer två genom att köra tandborstning samtidigt som hon muggar. Förhoppningen är att hon kommer med en tyngre leverans, för om hon inte gör det är chansen ganska stor att den kommer i blöjan istället, och det är ju gött om man slipper joxa med sånt. Men... eftersom vi har bråttom hinner hon inte sitta ordentligt, och ingen leverans där heller. Attans.

Återigen frid och fröjd, ner till gemensamhetslägan för att pusta ut, men möts av busschauffören som ska hämta de två. In i bussen med nummer ett. I bussen sitter en boende från ett annat boende (hej boende). Hon sitter på nummer två's plats! Nummer två ballar ur totalt, börjar nästan gråta för att hon inte får sitta på sin plats. Panik panik. Trots att hon ibland sitter på en annan plats. Men ändå. Panik!

Den här dagen börjar helt enkelt inte bra för nummer två. Nummer ett är som vanligt nöjd och glad och älskar att åka buss. Men nummer två klarar inte av brott i rutinerna. Då kukar livet ur. Stackarn. Och jag börjar fundera över om det är vi som personal som skapar rutinerna som ställer till det? Som vikarie kan man ju inte alltid följa dem, för man kan dem inte, och då går det hur bra som helst. Ibland. Exempelvis jobbade jag för några år sedan på Kulturlabbet, center för funktionshindrade konstutövare. Då gick en av de handikappade och hämtade en stol till en annan, för det fanns ingen där det brukar stå en, vilket jag inte visste. Jag reagerade inte på det nämnvärt. Men det gjorde den ordinarie personalen. Han gör aldrig något för någon annan. Men nu gjorde han det, för rutinen bröts, och han gjorde därför ett framsteg och började tänka på andra än sig själv i viss mån.

Så, det kanske är bra trots allt att bryta lite rutiner, även med de som är beroende av dem?


söndag, juni 28, 2009

Det blir en dag på ensamma (?) stranden

Skyndar mig iväg till ensamma stranden för att haffa bästa platsen, utifall det skulle dyka upp andra människor som också vill vara ensamma på ensamma stranden. Tio över elva är jag där, och... lycka. Stranden är tom. Aaaaahhh... Sträcker ut mig på filten och göttar mig majeur. I... en timme. Sen kommer... halva öa? Halva öa tittar lystet på min stora plätt jag har för mig själv, och kan inte med att tränga sig på. Förrän jag hör... "Ozzy?"

Det är Ciccis lillebror, en i och för sig jättehärlig människa, men som dagen till ära har följe av fru, kompisar och... FYRA barn. En bäbis på en månad och tre större, ingen över fyra år dock skulle jag tippa på. "Kan vi slå oss ner här eller?"

Kan man säga nej? "Nej, jag tycker att era barn är störiga och jag vill ha den här stora plätten för mig själv. Ni får knö ihop er på en kvadratmeter grus därborta." Så jag knör mig lite så alla får plats, och avnjuter några timmar i Palles (Ciccis lillebrors) sällskap. Trevligt. Men... inte lugnt och avkopplande. Och bäbisen skriker (såklart, det är för varmt!) och bäbisens storebror blir sur för att han inte också får vara under paraplyerna så han tar tag i det ena (mitt svindyra älskade stormsäkra paraply) och knäcker det. Mitt paraply! Och bäbisen skriker! Och Palles fru skriker på Palle, som helst vill chilla i vattenbrynet, och Palle försöker vara pappa och det är kaos och de försöker lugna barnen med bullar men storebrollan är suvr nuvv!

Ok då, man ska inte klaga. Jag fick en lugn timme. Och en ganska trevlig timme. Och en... olidlig timme. Och sen gick jag. Två timmar före jag tänkt gå. Men, jag behövde väl ändå pissa.