Jag KAN koppla av!

För en herrans massa år sedan sprang jag in i den berömda väggen. Detta var långt före ordet "utbränd" blivit ett allmänt vedertaget begrepp, så sjukskrivning var det inte tal om. Istället ägnade jag min tid åt att rasa ihop när jag kom hem innanför dörren, skälla på allt och alla, göra tusen saker varje kväll för det blir nog lugnare bara "det här" blir gjort och ligga vaken på nätterna och vrida mig.

Hur jag kom ur detta minns jag inte, men när folk började prata om att vara utbränd förstod jag att det var just detta jag varit, och läste på. Sedan dess har Ozzylivet ständigt gått ut på att försöka inte ta på sig för mycket (trots att allt är så jävla kul!) varvat med att ta på sig för mycket (för allt är så jävla kul!) och säga nej till allt för att man inte kan säga nej (för allt är så jävla kul!).

Det senaste året har dock bjudit förändring. Tror jag. Om jag märker att jag blir irrationellt irriterad på någon inser jag att hoppla, riskzon, hem och slacka! Direkt alltså. Säga nej. Även till roliga saker. Den största insikten (shit man, jag är verkligen gammal och klok) är att... sluta plugga. Nej, jag har inte slutat PLUGGA. Men jag har slutat plugga. Ni fattar? Nä.

Ozzy - högskolestudent - fas 1 aka följströmmenfasen: Jag gör som alla andra. Skiter i de böcker som andra säger är dåliga, för det är fräckt att skita i skolan. Denna fas höll i sig i ungefär en termin, och var nog snarare ett utfall av att böckerna denna kurs var evinnerligen tråkiga och ointressanta. Och att det var kul att dricka öl med nya kompisar.

Ozzy - högskolestudent - fas 2 aka jag-älskar-svenska-fasen: Jag älskar svenska, älskar att skriva. Såklart. Varför skulle jag annars ha en blogg? Jag älskar grammatik, jag älskar litteratur, jag var i himmelriket och drog hem Vg på i princip allt. Ansträngningsnivån (hur fan stavar man till ansträngning undrar svenskfröken) var extrem. Ambitionsnivån ännu högre. Pluggade som en tok, spelade impro som en tok, och... ja. Hej lilla vägg. Inte en vägg den här gången, högre mur kanske. Men ändå. Avslappning var det inte tal om, men jag fick ta ett halvårs break från impron för att klara studierna.

Ozzy - högskolestudent - fas 3 aka diskbråcksfasen: Hur lär man sig historia? Det går ju inte! Man måste lära sig allt som hänt i hela världen någonsin! Det går ju inte! Det går dessutom ännu sämre om man får diskbråck och inte kan sitta. Denna fas gick mest ut på att ha ont blandat med tvångspluggande de stunder det inte gjorde ont eller var piss piss piss piss-tråkigt. Denna fas är precis lämnad, och har nu gett plats åt...

Ozzy - högskolestudent - fas 4 aka slackerfasen: Det är ju sjuuuukt gott om tid att läsa! Och texterna är ju sjuuukt lätta! (Jämför såklart med McKay hela världshistorien på 1200 sidor på amerikanska.) Och jag har lärt mig att föreläsningar på pedagogen kan vara intressanta och roliga, men inte så roliga att man går in i väggen för dem. Så, idag skolkade Ozzy första föreläsningen och bjöd sig själv på frukost på sängen istället, några timmar i skolan gick som en dans (förutom saaatans ont i ryggen), och hamnade nu på Forum (aka dansen) med en köpp kaff i handen. Skulle kunna plugga... Men... näh. Jag slackar istället. Jag slackar! Och hinner med det! Fifan va gött! Finns massa saker jag skulle kunna ha dåligt samvete för att jag inte gör just nu. Men... det skiter väl jag i?

Jaa det gör jag. Fläskar på Una Mae Carlisle (senaste fantastiska jazzfyndet) på Spotify och... slösurfar... aaaahhh... sörplar kaff... ahhh... virar in benen i fleecefilten och sjunker ner i soffan... aaaahhhh...

Jag är bra på att ta hand om mig själv. Jag älskar mig själv. Hejja.

---