söndag, januari 31, 2010

Jag är påtänd hejhejjjj

Hurra jag är frälst! Igen! Nej tyvärr, inte den kristna frälsningssorten. Jag har varit på dansläger. Den vuxna versionen av skolresa till Årjäng, paddla kanot och busa med pojkarna.

Alltså dansläger is fanimig da jädra shit! Jag blir alltid helt kär. I allt. Att åka på dansläger är som att knö ner allt gött med danselidans, komprimera i en spruta och skjuta in rätt i venen. Sen är man hög på det en vecka eller fem.

Vägen dit var dock inte så yedra go. Vi åkte ju sj. Need I say more? Just nu på vägen hem står vi till exempel och häckar några hundra meter UTANFÖR Skövde för det är ett tåg som fastnat. No shit? Vad hände på vägen upp till lägret? Ett tåg hade... fastnat! Tadammm vi satt stenhårt fast i Södertälje. Kunde känna lukten av Stockholms central och tåget till Uppsala. Men ack nej. Sitt här och frys häcken av er istället kära medresenärer. Till slut var vi bara åtta pers kvar på tåget. Jag och två klasskamrater (danskamrater). Vi fick spuck. Tog taxi till Uppsala för den glada kostnaden av 1450 kronor. Som hittat! Väl framme var det dock fett värt varenda rutten peng. Tjofaderittan danselidans, inte mycket sovelisov innan det var kursdags dagen därpå. Gårdagen var dock mindre fantastisk, mest på grund av katastrofalt usel musik, och ett tag trodde jag nästan att det häringa lägret skulle bli min dansdöd.

Men... sen kom söndagen med fantastiska kurser och några fantastiska danser innan tåget hem gick. Lycka! Ååååååhåhåhååååå roooooligt! Så nu är jag helt speedad igen. Fått lindyfixen. I'm an addict, utan tvekan.


onsdag, januari 27, 2010

Jag älskar tydligen. Najs.

Jag älskar verkligen mitt nya jobb! Tänker att äntligen får jag göra något jag är bra på och samtidigt gillar. Och så tänker jag att jag kanske inte alls älskade att plugga när jag pluggade? Jo. Jag älskade att plugga. Också.

...

och... innan jag började plugga...

älskade jag att jobba på Liseberg...
älskade jag att jobba på Kulturlabbet...
älskade jag att vara arbetslös...
älskade jag att jobba på café...
älskade jag att plugga andra saker...

Hmmm... jag kanske helt enkelt bara är en älskande person? Det är ju faktiskt få saker jag gjort som daglig verksamhet som jag inte stortrivts med. Jag trivdes till och med i sommarjobbet på fiskaffären. Som fisken. I vattnet. Vi hade ju askul! Fast jag luktade kaviar hela sommaren.

Trivdes inte så jättebra på mitt första fasta jobb dock. ICA. Fast de första åren trivdes jag som fasen. Det var bara sen när "alla andra" gjorde karriär, pluggade och åkte utomlands som jag började vantrivas. Ville utvecklas.

Så då gjorde jag det. Hejja mig.


lördag, januari 23, 2010

Vad är det här för en konstig värld ejenklien?

Tog en thaimat med min älskade låtsassyster (bästisar sen jag var tolv år. Ja man får vara bästis även efter 30 sådeså.) igår och kom in på ämnet jobba heltid.

"Jag tycker verkligen inte om den här världen vi lever i nu" säger syster.

Nä, vem fan gör det, egentligen? Jo, mitt liv är fantastiskt. Så länge jag slipper jobba heltid. Jag har i många och långa perioder jobbat heltid, mitt vuxna liv började med fyra års heltids jobba jobba joobba och det klassiska svenne festa på helgen, gå på friskis och svettis och ha en hobby (teater). Funkade bra! Men jag var 18 år, var nöjd med att ha flyttat hemifrån och ha ett jobb och en hobby.

Nu har jag pluggat i fem år och ofta kofta funderat över hur fasen mina kompisar med familj HINNER MED??? Hur hinner min kära bror med att ha tre barn, ett eget företag och understundom gå och träna? (Det gör han inte. Någon gång emellanåt hinner han klämma in ett spinningpass eller träna lite samtidigt som han tränar fotbollskillar.) Under fem års tid har jag pluggat, tränat och haft en hobby och knappt hunnit med. Hur hinner folk med 2-3-4-5-6 personer till?? Och varför har vi skapat ett samhälle som är uppbyggt så att man som småbarnsföräldrar måste välja mellan inga pengar, ingen träning, inget kärleksliv eller ingen quality time med sina barn? Och varför har vi skapat ett samhälle där någon annan uppfostrar systers dotter 8-4 varje dag. Syster får uppfostra lite på kvällar och helger. Sjukt.

Och sen kollar jag på Big medicine där amerikan efter amerikan opererar magen för att kunna leva hälsosamt, för de kan inte hålla sig undan all mat som finns. Överallt. En efter en. Cutta magsäck cutta magsäck cutta magsäck. En efter en opererar bort 11 kg sladdrigt skinn och ser nästan normala ut.

Och så tänker jag på att det viktigaste idag för många är att ha ett jobb man trivs med. Man ska jobba sig lycklig. Vad hände med leva sig lycklig? Ta dagen som den kommer, fokusera på relationer med andra människor som de gör i överlevande stammar i afrika, asien osv?

Vad tänkte vi när vi skapade det här? Hallå?! Tänk om!

Nu åker vi till nån stam i Västindien och börjar leva som dem istället.

Ska bara kolla färdigt på tv först.

(What??!! Tv? Vad fan är det för jävla uppfinning då?!)

Måste förresten tillägga att jag trots den häringa konstiga världen anser mig jäkligt lycklig. Men... det är ju för att jag har ett bra jobb, ett trevligt hem, en trevlig hobby. Och just det, fina vänner och familj. Fast dem träffar jag ju sällan. Typ över en thaimatsnabbis eller tårtbit några gånger om året. Gu va knäppt.


fredag, januari 22, 2010

Hej och välkomna till Ozzys frågelåda!

Jag har ju en superduper-secret räknare på den här bloggen. Räknaren redovisar lite ditt och datt, tixempel hur många som kollat in bloggen den senaste tiden, och tixempel vilka ord folk sökt på för att hitta hit. Men, många har också ställt frågor på google och hittat hit. Uppenbarligen har jag svaren på dessa frågor, så här kommer de!

Fråga: Vart tar fettet vägen?
Ozzy svarar: Man kissar och bajsar ut det! Man kanske svettas ut det också? Eller ångas ut det? Man kan ju faktiskt gå ner i vikt över natten, när man bara ligger och sover. Ja. Fettet ångas ut genom porerna. Har jag undersökt helt jätte-empiriskt.

Fråga: Miro Salar när är han född?
I know. Jag var kär i Miro Salar när jag var liten. Ända tills brollan klottrade mustasch på idolbilden. Vilket han bestämt förnekar att han gjort. Det är också väldigt skojigt att om man googlar på Miro Salar så kommer överst på träfflistan... min blogg! Jag är tydligen fortfarande kär i Miro. OM det är Miro Salar som numera bor i Karlskrona så kan jag berätta att han är född 1957.

Fråga: Spinning med diskbråck?
Japp. Funkar bra. I alla fall hyfsat beroende på var du har diskbråck och hur stark du är i bålmuskulaturen. (Shit man, jag börjar bli en fys-människa!)

Fråga: Om man svettas går man lättare när i vikt?
Svar: När? Ja man svettas nog lättare om man är i vikt. Man går dessutom ner i vikt om man svettas. Så länge man inte dricker. Och äter sockeråfett samtidigt.

Fråga: Är det mycket festande på folkhögskola?
Svar ja. Inte på Wendelsbergs folkhögskola dock. Där är det alkoholförbud på hela skolområdet. Därför åker man istället till närmsta by (Göteborg) och super skallen av sig och raglar hem med alkoholen inuti kroppen istället för utanför den. Fast det får man ju inte heller. Men det gör man. Ofta. Vi hade tixempel en UNF-are (ung nykterhet nånting förening) i vår klass som aldrig druckit alkohol. Efter ett år på skådespelarlinjen... hade hon det.

Fråga: Vad göra åt buktande diskar?
Svar: Gå till Lotte på sportrehab och lär dig göra knipövningar och sträck på dig. Och sluta sitt. Och börja boxas! Hurra!

Fråga: Where the hell is Matt?
Svar: Här! Och här! Och här! För er som inte känner till Matt sen tidigare så kan jag säga att han började med projektet på skoj (sista klippet). Det klippet blev så poppis att han blev sponsrad till de andra två filmerna. Och jag ääääälskar dem! Snacka livsglädje! Och humor! Jag blir helt till mig i trasorna varje gång jag kollar på dem.

Fråga: Hur blir man av Tramadol?
Svar: Jäääättesjuk! Du kan läsa mer om det här där jag berättar om kräkresan från Jönköping

Fråga: Vart köper man möbeltvätt?
Svar: VARFÖR tror du att jag vet det? Jag skulle tippa på biltema, de har ju allt utom bilar.

Fråga: Ozzy, är ditt liv precis så fantastiskt som du påstår?
Svar: JA! Hurra! (Den här frågan är inte alls fejkad.)



tisdag, januari 19, 2010

När jag blir... stor?

Så, nu har jag lämnat nedanstående tramskarriär bakom mig. Jag har även lämnat studentlivet bakom mig. Det innebär alltså att jag nu kan betrakta mig själv som...

vuxen?

Jag har faktiskt känt mig ganska vuxen de senaste två dagarna. De senaste två dagarna har ju nämligen min nya, vuxna karriär inletts. Jag säljer improvisationsteater och kurser. Sitter hemma, knattrar på datorn och pratar i telefon. Så småningom kommer jag åka på möten, närvara vid evenemang och så vidare. Men just nu har jag hemmakontor och är i princip min egen chef. Världens strängaste chef! Sätter väckarklockan, går upp och jobbar hela dagen. Glömmer att ta rast. Dumt.

Sen när jag jobbat mina åtta timmar tar jag en dusch, äter middag och åker till min hobbyverksamhet, dansen. Sen kommer jag hem sent, duschar och somnar. Fifan vad vuxet. Idag gick jag dessutom till dansen i vuxna kläder. Svart kjol, svart tröja, högklackat, knut i nacken. (Typ. Rufstufs snörpa ihop håret med en snodd, men ändå. Värsta vuxna looken!)

Jag undrar om jag verkligen är skapt för working 9-5. Eller 9-6 om man ska dra bort en timmes lunch. Ska man det?



söndag, januari 17, 2010

Jobbar


En helt vanlig dag på jobbet. Det gamla jobbet alltså.

lördag, januari 16, 2010

Alla heter Glänn i Gättebarrrg

Åkte en snabbis till stan och köpte ett spel till MIN NYA X-BOX hurra hurra. Fabel II står först på tur. Smiter sedan in på Hemköp för att köpa lite bakismat. (Kycklingfilé och rotfruktsgratäng, deras är sjuukt god!). Står vid delidisken när det händer.

Två personer går in i varandra. Och det som sker efteråt kan bara ske i Göteborg.

P 1: Men dô!
P 2: Men du får la see daj för!
P 1 mumlar något, gives the evil eye och går vidare.
P 2: Jävvla pöcko!

Ooo jag hade så svårt att hålla mig för skratt. Det sorgliga var dock att P 2 hade sin kanske femårige son i handen och troligen hade glömt att barn ser och lär.

Häromdagen hände ännu en grej som bara kan hända i Göteborg. Hade varit på ICA Olskroken och handlat lite mat och ville inte ställa kassen i snön, så jag halv-knödde mig in i spårvagnskuren förbi en äldre dam som ställt sin väska på bänken i kuren. Jag ställde min kasse bredvid, vilket resulterade att vi stod rätt nära varandra för att vara två ensamma personer i en relativt stor väntkur. Kollar efter vagnen. Då spänner tanten ögonen i mig och säger...

"Men! Eee de kallt ellerrr???!!!"

Återigen höll jag på att dö av skratt, men höll mig och svarade artigt, trevligt och Göteborgskt

"Nja, sådär. Fyra minus står det på väggen där. Och jag har ju terrrrmobraller på maj vettu så ja tycke'tte de e så falit."

Och därmed är samtalet igång och vi står och pratar bort några minuter om kylan. På klingande go dialekt. Ellerrr. Händer sånt i Stockholm?



fredag, januari 15, 2010

tisdag, januari 12, 2010

Fan vad jag är rolig!

Någon gång i november-december ringer telefonen. Det är en människa som jobbar på ett mycket stort energiföretag i centrala Göteborg som vill anlita mig och min clownkollega.

...

Vänta nu...?

Clown...?

Vad var det nu igen?

Just det ja. Jag var ju faktiskt clown en gång i tiden. Jobbade. Som clown. Fan vad sjukt. Kan man jobba som det? Ja, man kan. Men det är fattigt och knapert och otroligt slitsamt. Och jätteskojigt. Ett tag. Men sen tröttnar man på att jaga jobb och kommentarer som "Är du clown??!! Är det sant??!! Säg nåt kul!" Så då börjar man plugga till lärare. (Och tar examen på fredag, hur sjukt är inte det? Update: Firandet blir äta mat på restaurang med mamsen, brodern, Marina och hennes dotter. Hurra. Firifir. Säg till om du vill ta en öl med mig efter maten. Har hört att man ska supa sig full när man tar examen.) Och när man pluggar till lärare glömmer man så sakteliga bort att man en gång varit hängiven clownpajas, och blir lat och svenne, och skäms nästan för alla konstiga jobb man haft.

Tills det ringer i telefonen och det är en person som jobbar på ett stort energiföretag i centrala Göteborg.

"Hej, vi tänkte fråga om ni vill komma på vår julgransplundring i år igen!"

Personen som jobbar på det stora energiföretaget i centrala Göteborg har minne som en guldfisk och tror att vi showar på deras julgransplundring varje år. Fel. De senaste fyra har vi antingen ansiktsmålat barn eller inte varit med alls.

"Öööööö.... (jag är lat!)... jag måste kolla om min kollega kan det datumet... (jag vill inte clowna längre, jag är färdig med det!)... jag ringer upp dig när jag kollat det."

säger jag. Och kollar upp det. Och min kollega är lika skeptisk som jag. När det begav sig skulle vi dödat för ett sånt här jobb. Nu går hon också på lärarprogrammet och har blivit bekväm och ringrostig. Efter många turer slutar det dock med att vi tvingas ta uppdraget, eftersom det stora energiföretaget trott att vi tackat ja och börjat marknadsföra hela faderuttan med "det kommer clowner också!".

Suck. Då måste vi repa. Bokar in två repdagar och tänker suck. Guuuu va jobbigt. Vi kan ju inte detta längre. Vi kommer få repa maaaassor!

Och så träffas vi. Och efter fem minuter är grundstoryn klar. Efter 30 minuter är grundstoryn utfylld med SJUKT ROLIGA knäppgrejor. Efter 1,5 timmes repetition har vi en kick ass föreställning, och under tiden har vi skrattat så vi fått magkramp. Vi började skratta efter sisådär en minuts repetition.


Jävligt rolig kollega i sitt esse då det begav sig... -->

Vi är så jävla roliga. Faktiskt. Och vi är så jävla samspelta. Faktiskt. Och detta blir a walk in the park. En jävligt välbetald sådan, för som ringrostig och bekväm clown vill man ha FETT betalt för att lyfta arslet från soffan. Och får det.

Moahahaha.

Men nästa år tackar vi nej.

Kanske...


Andra skriver om: , ,

söndag, januari 10, 2010

Varning för barn?

Nästan hela min vuxna ålder har jag haft uppfattningen att jag aldrig tänker skaffa barn. Av många olika anledningar, både bra och dåliga. Under svartare tider för att världen är för hemsk för att föda nya barn till. Under mer färgglada tider för att jag helt enkelt inte har tid, jag har för roligt. Men så en dag började jag jobba som... (trumvirvel)

Lisebergskanin. (Ja, det är en människa som klätt ut sig. Tomten finns inte heller.)

Världens kanske konstigaste, och roligaste jobb. Det räcker att visa sig så blir man överöst med kärlek. Dagarna i ända. Man får sitta och gosa med söta barn. Barnen viskar hemlisar till en, lämnar nappar till en, barnen sjunger visor och dansar för en, barnen leker med en. Man får se barnen i sitt esse. (Om det inte är mitt i juli, 28 grader varmt och överfull park. Barn som gråter, slåss och hänger i kaninen. Men ändå.) Plötsligt vände Ozzy på en femöring och ville ha barn NU.

Nu är ungefär sisådär 8-10 år sedan. Och barnlängtan har minskat REJÄLT sen dess, i princip till nivån nä det blir inga barn. Folk gör ju bara slut/bråkar/mår dåligt när de får barn. Fast sen läser jag Lottens blogg om hennes skojiga (FEM!) barn som byggt en kyrka av flyttlådor och firat mammas och pappas 25-åriga vara ihop-dag genom att tvångsviga dem i kartongkyrkan och tänker att jävlar vad roliga barn är. Jag ska ha flera stycken! Fem!

Fast sen scrollar jag ner till nästa inlägg där Lottens dotter rotat fram Lottens gamla smycken och tänker men herregud... om man skaffar barn så kommer man några år senare ha små spioner som rotar igenom vartenda skrymsle i hela huset. Det gjorde jag i alla fall själv när jag var liten. "Å, titta, den här kan man bygga ditten och datten av" och vips hade mamma inga kristallglas längre. Barn = inget privatliv. What so ever. NOLL. Privatliv.

Och sen tänker jag skit samma. Man kan inte planera livet. Man ska inte planera livet heller, för då blir det oftast tvärtom. Och just det ja... Man måste vara två. Eeehhh... petitess?


Skolavslutning?

Ligger vaken och tänker och vrider och vänder mig och kan inte sova för vanlighetens skull. Mycket att tänka på nu. Till exempel en liten petitess som inte upptar särskilt mycket tankeverksamhet, men som kanske borde göra det.

Att jag om 6 dagar är färdigutbildad gymnasielärare i svenska och historia.
Att jag om 6 dagar skall examineras och få hedersbemärkelsen - en nål som bekräftar att jag är färdigutbildad lärare.
Att jag om 6 dagar för sista gången - kanske sista gången någonsin - går till skolan.

Och att jag om 6 dagar kanske borde fira på något sätt att jag klarat av fem år i sträck och bara fått en enda omtenta och en jäkla massa VG plus en extrakurs på 30 poäng. Jag, fjortisen som satt i OBS-klass och hade tvåa i historia!

Men hur fasen firar man att man tagit examen?

Man fixar en stor schabrak-fest, hyrlokal, kulörta lyktor och musik. (Det orkar jag inte. Jag hade fest 21 december senast. Står mig på den ett tag.)
Man går på examens-sittning med 300 stupfulla färdigutbildade lärare. (Varför ska jag gå på sittning nu när jag inte varit på en enda på fem år? Jag känner dessutom typ... två... som ska gå.)
Man kan fixa mindre hemmafest. (Orkar inte!)
Man kan äta middag med familjen på fin restaurang. (Om inte mammas bil fryser och vägrar starta som den gjort senaste veckan.)
Man kan gå på krogen och supa sig hejdlös med några kompisar.
Man kan sitta hemma framför tv:n och sörja för att det bara är morsan och brorsan som bryr sig om att man tar examen. (Tur att man har morsan och brorsan!)(Varför skulle någon annan bry sig för övrigt, jag bryr mig ju inte ens själv!)

Fan vad menlöst. Jäkla examensbajs.


fredag, januari 08, 2010

The handy man?

Eftersom jag hamnat lite i ett livsvacuum mellan skolavslut och jobbstart tar jag tillfället i akt att driva på ompimpningen av Forum (danslokalen) lite. Jag och miss Eliza åker till snickaren och bestämmer hur baren skall se ut, och konstaterar att nu jäklar i min lilla lådda är vi redo att börja tapetsera.

Jaha. Då måste vi sätta upp gipsskivor först säger någon kunnig (man). Ok. Då... gör... vi... det...? Och vår spontana (och mycket irriterande) tanke är att vi måste hitta en händig kille som kan hjälpa oss med detta. Så vi frågar vår käre vän Byggsmurfen. Som inte kan just den dagen vi tänkt börja. Attans tänker vi, och fortsätter fundera på vilka händiga män vi känner.

Och sen konstaterar vi att... men... jag är faktiskt jäkligt händig, jag har ju tapetserat hela min lägenhet själv, med viss hjälp av Marina. Två tjejer! Och Eliza säger "ja, men jag är faktiskt också händig!". Men ändå pustar vi ut när Herr J säger att han kan hjälpa till en stund. För han är ju... man. Men vi vet inte om han någonsin har skruvat upp en gipsskiva. Men han är ju man, och män kan sånt. VA??!!

Jädrarns vad jag blir irriterad. På mig själv. Jag är fan helt sjukt händig. Jag och morsan har renoverat hennes byssja helt själva, och jag har ju för fasen (skratta gärna nu) gått kurs i träslöjd! Och när jag bodde ihop med Jakopp var det oftast jag som stod för händeriet. Så länge det inte gällde att borra med träborrmaskin i betongtak. Då var jag för klen. Så även borren dock.

Det är ingen hemlighet att män är fysiskt starkare än kvinnor. Men hur stark behöver man vara för att skruva fast en gipsskiva? Och kan vi inte räkna kvadratmeter och skära i gipsskivan så den passar bara för att vi har tuttar och *censur*? Nä, det kan män mycket bättre. För de har inga tuttar ivägen, och de har ju en *censur* som de kan använda till det mesta.


torsdag, januari 07, 2010

Ge mig en superpower immidiatemant s'il vous plaît!

Om jag skulle ha en superpower skulle jag vilja vara tankeläsare. Lätt! Fan vad jag vill hoppa in i folks huvud ibland. Typ just nu till exempel.


lördag, januari 02, 2010

Elakheten bör fara sin kos. Tamejfan.

Nu är hjärtat överfullt och jag vet inte hur jag ska få ur mig det.

Gör allt du gör med glädje, jävlaranamma och kärlek. Så är du snäll. Tack.