Fan vad jag är rolig!

Någon gång i november-december ringer telefonen. Det är en människa som jobbar på ett mycket stort energiföretag i centrala Göteborg som vill anlita mig och min clownkollega.

...

Vänta nu...?

Clown...?

Vad var det nu igen?

Just det ja. Jag var ju faktiskt clown en gång i tiden. Jobbade. Som clown. Fan vad sjukt. Kan man jobba som det? Ja, man kan. Men det är fattigt och knapert och otroligt slitsamt. Och jätteskojigt. Ett tag. Men sen tröttnar man på att jaga jobb och kommentarer som "Är du clown??!! Är det sant??!! Säg nåt kul!" Så då börjar man plugga till lärare. (Och tar examen på fredag, hur sjukt är inte det? Update: Firandet blir äta mat på restaurang med mamsen, brodern, Marina och hennes dotter. Hurra. Firifir. Säg till om du vill ta en öl med mig efter maten. Har hört att man ska supa sig full när man tar examen.) Och när man pluggar till lärare glömmer man så sakteliga bort att man en gång varit hängiven clownpajas, och blir lat och svenne, och skäms nästan för alla konstiga jobb man haft.

Tills det ringer i telefonen och det är en person som jobbar på ett stort energiföretag i centrala Göteborg.

"Hej, vi tänkte fråga om ni vill komma på vår julgransplundring i år igen!"

Personen som jobbar på det stora energiföretaget i centrala Göteborg har minne som en guldfisk och tror att vi showar på deras julgransplundring varje år. Fel. De senaste fyra har vi antingen ansiktsmålat barn eller inte varit med alls.

"Öööööö.... (jag är lat!)... jag måste kolla om min kollega kan det datumet... (jag vill inte clowna längre, jag är färdig med det!)... jag ringer upp dig när jag kollat det."

säger jag. Och kollar upp det. Och min kollega är lika skeptisk som jag. När det begav sig skulle vi dödat för ett sånt här jobb. Nu går hon också på lärarprogrammet och har blivit bekväm och ringrostig. Efter många turer slutar det dock med att vi tvingas ta uppdraget, eftersom det stora energiföretaget trott att vi tackat ja och börjat marknadsföra hela faderuttan med "det kommer clowner också!".

Suck. Då måste vi repa. Bokar in två repdagar och tänker suck. Guuuu va jobbigt. Vi kan ju inte detta längre. Vi kommer få repa maaaassor!

Och så träffas vi. Och efter fem minuter är grundstoryn klar. Efter 30 minuter är grundstoryn utfylld med SJUKT ROLIGA knäppgrejor. Efter 1,5 timmes repetition har vi en kick ass föreställning, och under tiden har vi skrattat så vi fått magkramp. Vi började skratta efter sisådär en minuts repetition.


Jävligt rolig kollega i sitt esse då det begav sig... -->

Vi är så jävla roliga. Faktiskt. Och vi är så jävla samspelta. Faktiskt. Och detta blir a walk in the park. En jävligt välbetald sådan, för som ringrostig och bekväm clown vill man ha FETT betalt för att lyfta arslet från soffan. Och får det.

Moahahaha.

Men nästa år tackar vi nej.

Kanske...

---

Andra skriver om: vardagsliv, humor, slackerprosa