Varning för barn?

Nästan hela min vuxna ålder har jag haft uppfattningen att jag aldrig tänker skaffa barn. Av många olika anledningar, både bra och dåliga. Under svartare tider för att världen är för hemsk för att föda nya barn till. Under mer färgglada tider för att jag helt enkelt inte har tid, jag har för roligt. Men så en dag började jag jobba som... (trumvirvel)

Lisebergskanin. (Ja, det är en människa som klätt ut sig. Tomten finns inte heller.)

Världens kanske konstigaste, och roligaste jobb. Det räcker att visa sig så blir man överöst med kärlek. Dagarna i ända. Man får sitta och gosa med söta barn. Barnen viskar hemlisar till en, lämnar nappar till en, barnen sjunger visor och dansar för en, barnen leker med en. Man får se barnen i sitt esse. (Om det inte är mitt i juli, 28 grader varmt och överfull park. Barn som gråter, slåss och hänger i kaninen. Men ändå.) Plötsligt vände Ozzy på en femöring och ville ha barn NU.

Nu är ungefär sisådär 8-10 år sedan. Och barnlängtan har minskat REJÄLT sen dess, i princip till nivån nä det blir inga barn. Folk gör ju bara slut/bråkar/mår dåligt när de får barn. Fast sen läser jag Lottens blogg om hennes skojiga (FEM!) barn som byggt en kyrka av flyttlådor och firat mammas och pappas 25-åriga vara ihop-dag genom att tvångsviga dem i kartongkyrkan och tänker att jävlar vad roliga barn är. Jag ska ha flera stycken! Fem!

Fast sen scrollar jag ner till nästa inlägg där Lottens dotter rotat fram Lottens gamla smycken och tänker men herregud... om man skaffar barn så kommer man några år senare ha små spioner som rotar igenom vartenda skrymsle i hela huset. Det gjorde jag i alla fall själv när jag var liten. "Å, titta, den här kan man bygga ditten och datten av" och vips hade mamma inga kristallglas längre. Barn = inget privatliv. What so ever. NOLL. Privatliv.

Och sen tänker jag skit samma. Man kan inte planera livet. Man ska inte planera livet heller, för då blir det oftast tvärtom. Och just det ja... Man måste vara två. Eeehhh... petitess?

---