Som uppväxt på en ö får man dialekten med sig i blodet. Länge trodde jag till exempel att sjön "Rös vaan" hette just "Rös vaan". Tills jag blev stor och förstod att den hette Rödsvattnet. Har man dialekten i blodet reflekterar man inte heller över att ens ömma moder pratar GROV dialekt. Detta förstod jag efter att ha bott hemifrån i sisådär tio år. Fortfarande tänker jag inte särskilt mycket på att hon säger fingrane istället för fingrarna, tära istället för tårna, plar istället för brukar, istärt istället för istället.
Men en gång om året tänker jag V.E.R.K.L.I.G.E.N på att mamma pratar GROV dialekt.
När tomten kommer.
Och mamma samtidigt är ute och matar fåglarna/nere hos morbror och önskar God Jul/grejar med maten i kylen/you name it.
"Finns (bohus-i majeur!) de nöre snälla barn her?! Öj öj öj je har fart så långe vej ifrå Nordpolen (oh, de pratar ö-dialekt på Nordpolen också, spännande!) så je e ekran trutter no. Skam wa de e swårt å lesa på paketera, her e så murt!"
Idag som grädde på moset frågade den ömma moderns gubbe om hon hade varit på Lövås (där han tidigare varit hos sin familj) ännu.
"Ja, de har je. De wa e fali dåli vej de hade app did!" (Gubben hade tidigare klagat på den dåliga vägen upp till Lövås.)
Den ömma modern skall ha all cred för att hon varje år ikläder sig tomterollen "eftersöm engen aan lär wul vela göre't". (Hu gör söm hu plar å göra.) Men hon får nog fila lite på dialekten. Femåringen tyckte att "tomtens röst var väldigt lik farmors". Detta trots att tomten hade en mycket hes, knarrig stämma som inte alls lät som farmors. De e no skamm inte så schwårt å förstå wum de e bagum skråbbeånsiktet om tömtane pradar såher.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar