Jag kanske borde sticka. Något.

Längtade till öa som fan. Och är redan uttråkad. Men seriöst. DET FINNS INGET ATT GÖRA HÄR!!! BAH! Precis som gårkvällens inlägg om varde ljus och jag trivs bäst i tända landskap, så kommer dagens inlägg sjuda av stadsnostalgi. (Visst kan man vara nostalgisk om något man senast befann sig i igår?)

I stan kan jag gå och dansa. (Samtidigt?)
I stan kan jag gå och träna. (Samtidigt?)
I stan kan jag gå.
På öa kan jag fan inte gå. 1) Man blir överkörd av alla turistjävlar (är jag en turistjävel? Jag har inte bott här sen 1990.), 2) När Ozzy går vill hon gå TILL något. Inte bara gå för gåendets skull. Hon kan till exempel gå till några hållplatser längre bort, eller gå en runda så hon kommer hem igen. Hon kan inte gå till änds väg, vända och gå samma väg tillbaka. Då dör hon av tristess. Och ska man gå en runda på öa så... är man borta några timmar, helt klart. Och då pajjar höfterna. Igen.
I stan kan jag knalla till Marina och leka med henne, hennes gube eller deras dotter.
I stan kan jag åka till EllenPellen och fika bort några timmar.
På öa... tittar man på tv.
På öa... tittar man på naturprogram.
På öa... tittar man på nyhetsprogram.
På öa... tittar man på väderprognosen. Varje. Väderprognos.

En av de roligaste pysslorna man kan pyssla med härute vintertid är att rota igenom lådor med gamla ärvda prylar eller bortglömda skivor eller försöka fiska ut gamla damtidningar ur vindsisoleringen. Men nu är det för kallt för sånt. Förfryser tära (tårna på ö-mål) bara jag tänker tanken rota skrymslen.

Jag har hört att det finns något som heter koppla av och göra ingenting. Jag är fan helt värdelös på det. Shit vad det är tråkigt att koppla av och göra ingenting. Eller så är det bara stads-stress-mode som ska ur kroppen innan ö-lunk-mode enters the Ozzybody.

Shit man. Ich bin fröken lappsjuka. Gnäller efter ett drygt dygn i exil.

---