Skyndar mig iväg till ensamma stranden för att haffa bästa platsen, utifall det skulle dyka upp andra människor som också vill vara ensamma på ensamma stranden. Tio över elva är jag där, och... lycka. Stranden är tom. Aaaaahhh... Sträcker ut mig på filten och göttar mig majeur. I... en timme. Sen kommer... halva öa? Halva öa tittar lystet på min stora plätt jag har för mig själv, och kan inte med att tränga sig på. Förrän jag hör... "Ozzy?"
Det är Ciccis lillebror, en i och för sig jättehärlig människa, men som dagen till ära har följe av fru, kompisar och... FYRA barn. En bäbis på en månad och tre större, ingen över fyra år dock skulle jag tippa på. "Kan vi slå oss ner här eller?"
Kan man säga nej? "Nej, jag tycker att era barn är störiga och jag vill ha den här stora plätten för mig själv. Ni får knö ihop er på en kvadratmeter grus därborta." Så jag knör mig lite så alla får plats, och avnjuter några timmar i Palles (Ciccis lillebrors) sällskap. Trevligt. Men... inte lugnt och avkopplande. Och bäbisen skriker (såklart, det är för varmt!) och bäbisens storebror blir sur för att han inte också får vara under paraplyerna så han tar tag i det ena (mitt svindyra älskade stormsäkra paraply) och knäcker det. Mitt paraply! Och bäbisen skriker! Och Palles fru skriker på Palle, som helst vill chilla i vattenbrynet, och Palle försöker vara pappa och det är kaos och de försöker lugna barnen med bullar men storebrollan är suvr nuvv!
Ok då, man ska inte klaga. Jag fick en lugn timme. Och en ganska trevlig timme. Och en... olidlig timme. Och sen gick jag. Två timmar före jag tänkt gå. Men, jag behövde väl ändå pissa.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar