I morse gick jag upp till den lille (inte så jätteliten iofs, lång som en stång och muskulös som få) förståndshandikappade smygtransan med en kopp kaffe. Planen för dagen var att han och jag skulle ut på en liten utflykt. (Av sekretesskäl kan jag inte säga vad vi skulle göra, då blir det för lätt att räkna ut vem det är, i alla fall för de som bor runt omkring.) Så vi pratar om det en liten stund, och om diverse krämpor och annat, men så säger han plötsligt

"Ååååhh... vad du är fin Ozzy. Om jag skulle vara tjej, då skulle jag vara som dig."

Hjärtknip! Gulle! Hur lyckas folk jobba med funktionshindrade och inte bli personligt fästa vid dem? Det är ju trots allt en del av vårt jobb, att vi ska kunna vara objektiva och gå hem och släppa tankarna på jobbet. Men man blir ju tokfäst vid dem!

Å andra sidan så går samme lille förståndshandikappade smygtransa senare igång något vansinnigt när kvällspersonalen kommer, och tjötar hål i huvudet på mig och jag vill bara att han ska GÅ! Sluta tjöta! Ta det lugnt! Lunga ner dig! Då är man ju inte lika fäst. Eller när man får ta hand om mindre trevliga bisysslor såsom undersöka olika konstiga sår, städa upp bajs/kräks/matkladd eller åker på en tjottablängare. Det händer lyckligtvis inte speciellt frekvent på just det här boendet. Men ändå.

Att jobba i gruppboende är skumt på många sätt. Man är betald kompis, samtidigt som man är morsa, psykolog, sjuksköterska, bambatant, lokalvårdare, sömmerska, vaktmästare, kontorist, budfirma och personlig coach. Enformigt? Hell no. Mitt senaste arbetspass satt jag och slackade halva dan, idag rände jag runt som en skållad bäver hit och dit, och just nu är första gången jag sitter idag.

Men det är fan världens sommarknäck. Idag fick jag till exempel betalt för att bada, sola. Så, så länge de inte tjötar hål i huvudet på en, vill rymma eller bajsar ner hela sitt hem så är det världens bästa. Ibland är det världens sämsta, men det är ytterst ytterst sällan. Bäst vinner överlägset!

---