Halvvägs

Idag skall Mitt fantastiska liv servera mig en ny erfarenhet, nämligen att få debattera ilsket och underhållande i radio. Hurra! Jag älskar radio! Och jag vill bli radiopratare när jag blir stor! (Ja, jag är 37 men man måste väl inte vara stor för det?)

Jag älskar att ta mig an nya karriärer. Varje gång jag inleder en ny karriär ser jag framför mig hur otroligt framgångsrik jag blir och hur väl jag kan mitt område/ämne. När jag började folkhögskola i teater såg jag framför mig hur jag kom in på scenskolan (det var för övrigt ingen tvekan om att jag skulle komma in, det var bara en fråga om när. Och sen kom jag inte in. Tjipp!). När jag var klar på teaterskolan och insåg att jag kanske inte skulle komma in på scenskolan såg jag framför mig hur jag fick fetaste jobbet som teaterpedagog (och så småningom började undervisa på scenskolan). Sen när jag inte fick jobb som det heller så startade jag frigrupp och såg framför mig Göteborgs bästa frigrupp som fick sjukt mycket bidrag. Som vi inte fick. (Fast nu går det ganska bra och jag får i alla fall en hel del projektuppdrag där.) Startade clowngrupp och såg framför mig hur jag jobbade med Teater Halland och så småningom (såklart) började undervisa i clown på scenskolan. (Jäla scenskolan, jag tycker ju inte ens om den, varför vill jag undervisa på den då? Kanske för att skaka vett i den skyddade verkstad den faktiskt är?) Det blev inte scenskolan, det blev Vuxenskolan. Men jävlar vad kul det var att undervisa, där också! Hurra!

Det verkar vara ett vinnande koncept i Ozzys liv: Se hägringen och kom halvvägs. Halvvägs äro min lott. Men jag älskar min lott! Jag gillar halvvägs!

Förriga veckan var jag som sagt på dansläger, och där kan man snacka halvvägs. Tre dansgolv, varav ett hade stämningen "här dansar proffsen, kom inte och tro att du kan nåt", och ett hade stämningen "här är vi ganska bra blandat med usla men vad gör det? Vi tokdansar, yey!". (Det tredje hade stämningen "här klämmer vi på varandra sen hittar vi ett skrymsle nånstans". Jag var inte skrymselsugen.) Ozzy valde såklart tokdansen. Folkligt, trevligt, alla får vara med, yey! Och i mitt stilla sinne tänker jag (och byter till jagform) att jag vill inte bli ett av proffsen som findansar och inte vill dansa med alla. Om man bara vill dansa med proffs så blir det ju ingen dans, för proffsen bor annanstans 95% av året. Då kan man ju sitta där med sin findans och muggla.

MEN det var ju inte det det här inlägget skulle handla om! Det skulle ju handla om halvvägs! Jag tänker idag alltså inleda min nya karriär som radiopratare, och ser framför mig hur jag blir panelhöna i Christers relationsrådet (världens bästa radioinslag). Men var är halvvägs då? Jobba i fiket på radion?

(Vilket påminner mig om att jag måste läsa på om dagens debattämne NUVV för jag hade inte hört talas om ett enda eftersom jag häckat i dansjungeln senaste veckan.)

---