Jag kan dansa, jag är inte rädd?

Ibland tvekar jag på om jag ska lägga upp vissa inlägg eller inte. Ibland blir den här bloggen väldigt utelämnande, både på gott och ont. Idag, kära vänner, drar jag ner dragkedjan över bröstet och plockar ut en bit av innanmätet, och borde kanske välja att inte låta vem som helst i hela världen läsa detta. Men... bloggen har en märklig förmåga att lufta själen för mig. Och om jag inte lägger upp det så stannar det kvar i mig. Så det här måste ut. Och bort. För så känns det. Jag skriver det i bloggen, orden kommer ut i luften, löses upp och försvinner. Och med det försvinner även klumpen i mig.

Zip. Blixtlås.

...................


Ok. Jag är trött nu. Utsliten. Vågar nästan säga att... det räcker nu. Jag skulle kunna tänka mig att åka hem nu. Ja. Jag har fått nog.

Igår dansade jag totalt sju danser, mest pga av min egen låga självkänsla. Jag vågar inte bjuda upp längre. Alla är så jävla bra, och jag gör den ena missen efter den andra. Det faktum att de missar jag gör är minimala, och att jag inte ens hade märkt dem för ett år sedan, de tankarna far mig förbi. Fast sätter sig tankarna på att jag är kass, ful, knäpp, udda, eller vad det nu kan vara för anledning till att ingen vill dansa med mig. Så jag står och tittar på när Marcus blir uppbjuden av den ena proffsdansaren efter den andra. Han betar av Jo och Ursi, och en hel drös med galet duktiga tjejer, och jag imponeras av deras fotarbete och balans och känner mig lite som elefanten i glasbutiken. Och vem vill dansa med en elefant? Ingen.

Fast det där ingen är ju också en sanning med modifikation. Igår blev jag ju faktiskt uppbjuden av en främling. En korean. Som var skitbra. Tack koreanen! Och jag fick ett par riktigt goa bluesdanser med Linus, en härlig dansare från Stockholm. Och blev uppbjuden på en bra bluesdans av en trevlig, försynt och blyg norrman som gått och blängt på mig i tre veckor. Hallego.

Nä. Jag är inte kass, ful eller knäpp. Kanske lite udda, men det har jag bara mig själv att skylla för att jag är. Det är bara inne i mitt huvud det är så. Det sitter en bajs-Åsa där inne som ropar dumma saker till mig. Jag är dålig på att ropa tillbaka ibland. Och resultatet blir att jag blir skitblyg, tittar i golvet och är omöjlig att få kontakt med. Och vem orkar boxa sig igenom ett sånt skal?

Dock, ej att förglömma. Stunder av icke-dans äro stunder av bonding med andra människor. Igår bondade jag med flickorna i Hop Shopen, och extra mycket med Sandra som är hopshopboss i år. Bondade och vinade med Stina, bondade med Katerina från Tjeckien, bondade med Karen Ann från Australien, fick en lång, trevlig pratstund över en brownie med Balboa-Tobias osv osv osv. Så det var trevligt, även om jag cyklar hem kl fyra på morgonen med lite lätt ont i själen.

Jag själv är min värsta fiende.

Överväger även idag att stanna hemma från dansen, och istället fokusera på att titta på kurser hela dagen imorrn. Gå upp tidigt. Men... det är min näst sista Herrängkväll, och ett ypperligt läge för lite självterapi i form av ögonkontakt, våga prata med folk, vara tillgänglig. Så vi får se om sinnet vinner över den utslitna kroppen eller ej. Nu är det hur som helst dags att tvaga den slitna kroppen i sumpigt vatten som man ej får dricka.


........................


Men jag längtar hem.

---