Börja på ny kula

Tredje veckan, och man får starta på ny kula igen. Skaffa nya vänner, skaffa nytt dansharem. Varje gång jag går till toaletten känns en liten tomhet, för där i det röda huset (inte i toaletten. Bredvid.) bodde Ann och en massa annat trevligt folk hela förra veckan, så så fort det var toabesök kunde man prata lite skit och socializa om man ville. Nu bor det främlingar där, och än så länge har jag varken fått tillfälle eller haft lust till att börja prata med dem och lära känna.

Under lördagen åkte lekkompisen Fredrik hem, och med sig tog han Ellen och Marcus som tar två dagars Herrängpaus i Stockholm. Ensamma kvar blir jag och Ingrid, som leker föräldrafritt och flyttar in i mammas och pappas husvagn. Skönt. Bekvämt. Och lite tomt. Lite ensamt. Ingrid sover bort hela lördagen, och jag går och dansar. Ensam. Hittar enstaka flyktigt bekanta, byter några ord, äter ensam... Jag är bra på att vara själv. Det är tur. Men lite tomt är det. Speciellt det här att behöva börja om från scratch varenda vecka. Varje lördag kommer tomrummet efter vänner och förare, och jakten på att fylla upp det börjar.

Blickar ut över dansgolvet och ser endast ett fåtal förare jag dansat med hittills. Resten har åkt hem. Blir uppbjuden av en inte särdeles erfaren förare, dansar en halvtafflig dans och fokuserar på att öva balans för att få ut något av den. Det får jag. Trevligt. Tack efter en dans. Stå. Titta. Hmm. Den ser duktig ut, han... vågar jag inte bjuda upp. Chansar och går fram till ett wild card, en helt oprövad snubbe som ser ut som om han precis har landat.

Och... yeah. Hell yeah! Vilken kickstart! Och han vill dansa två! Och nästa snubbe är lika go att dansa med, och vill dansa två! Och sen flyter det bara på. Härligt!

Det här med att bjuda upp är dock alltid svårt, och i Herräng svårare än någonsin. Det står tjocka rader av följare som inte får dansa, och duktiga förare blir haffade av nästa följare innan de ens hinner av golvet. Man måste vara som en iller, ligga i, vässa armbågarna och glömma att man kanske inte är den bästa dansaren i rummet. Ta för sig. Och oftast pallar man med det, i alla fall stundtals, och har man väl kommit upp på golvet är det lätt att hålla sig kvar där. Men att slå sig in är en konst. Speciellt om man inte går kurs och lär känna folk den vägen.

Så nu, govänner, skall jag gå och vässa mina armbågar och smörja mitt munläder. Dags att skaffa nya vänner och danspartners.

---