Idag är en dag av saknad och längtan

Idag kom svalkan till Herräng. Frös när jag gick och la mig, svettades inte när jag vaknade halv tolv (!) i mysoverall och sovsäck. Sovit 8,5 timmar, helt otroligt. När gjorde jag det senast? Drack mig full igår av misstag vilket fick ett halvträligt resultat: jag kunde inte dansa. Dansade jättedåligt. Vågade bara dansa med två kompisar, sen gick jag hem. Dumt, sabbade en troligen mycket bra danskväll, men å andra sidan har jag ju sovit som en gris hela natten utan att vakna en enda gång. Yey för det!

Morgonen börjar i saknadens tecken. I rummet mittemot ligger ingen snarkande smurf. Lite tomt. Fast som det ser ut nu kommer det komma en Ingrid och ta över rummet framöver. Kan man hoppas i alla fall. Loggar in på facebook och ser att Kate nu är framme i Australien. Kate skulle kommit hit imorgon, men fick ändrade planer pga dödsfall i familjen och fick åka hem. Jättetråkigt. Och tomt. Saknar Kate. Hon gratulerar Christian på facebook, och då börjar jag sakna Christian och hans sjuka humor. Saknar Marina och Albaskrutt. Fast det gör jag ju jämt å andra sidan så fort de inte är på max 10 minuters avstånd.

Ja, kära läsare, jag får faktiskt gråt i ögonen nu när jag tänker på alla därhemma. Men man kan ju inte sitta på en camping in the middle of fucking nowhere och gråta efter sina kompisar när man har hundratals kompisar just här, just nu. Men en gråt skulle sitta fint. Känslorna åker lite berg- och dalbana när man utsätter sig för såna extremsituationer som Herräng är. Oftast är det positiva, euforiska känslor, men blandat med dem extrem trötthet, obekvämt leverne, ben överfulla av extrema myggbett, frustration över sin egen dansförmåga, sömnbrist sömnbrist sömnbrist...

Så jag sitter här och saknar er, älskade vänner. Och precis när jag gör det, så ringer Marina och berättar att hon fått ett guldjobb som kommer putta igång hennes karriär på allvar. Vilken timing. Det finns telefoner. Det finns chatter. Det finns statusuppdateringar. Och känslor av längtan och saknad är ju egentligen känslan av kärlek. Man saknar för att man älskar. Och kärlek är ju en positiv känsla. Gråt av saknad är kärleksgråt.

Och här... finns det dans och musik, det jag tycker mest om att göra i hela världen just nu. Ett väldigt, väldigt trevligt sätt att fördriva arbetslösheten på. Jag tackar och tar emot den härliga tid jag har och får nu, jag tackar och tar emot guldtillfällena, tillfällena då det glimtar till och Herräng är som bäst. Vännerna därhemma finns kvar även om en vecka när jag kommer hem. Och DÅ... ska vi kramas och leka!

---