Klubben för invärtes beundran

Igår fick jag ÄNTLIGEN boxas igen. Två veckor sen sist, eftersom förra veckan tillbringades i Tyskland och Italien. (Tjo för det!) Dagen till ära hade jag lite överskottskänslor som jag ville banka ur mig, så... JAG BANKADE SKITEN ur Marina, min älskade gamla vän som nu blivit min älskade nya sparringpartner efter att Jakopp tacklat av. (Hoppas du kommer tillbaks i framtiden Jakopp, du är så välkommen!) Och jävlar vad roligt och gött det är att banka skiten ur. Och... jag... börjar fan bli riktigt riktigt bra på box! Yey me! Varje pass så plockar instruktören upp en lite mer erfaren boxare som han visar på. Och... senaste tiden har det oftare och oftare blivit jag. Pepp! Och... igår var det typ... bara jag! Pepp! Peppelipepp pepp! Och instruktören går runt och peppar och vrålar och ryter "BRA ÅSA! KOM IGEN ÅSA!" och jag bankar sönder stackars Marina ännu mer. Och hon kontrar med "jävlar vad stark du är! jävlar vilka armar du har! fan vad snyggt det ser ut!" osv osv osv. (Lovebombing på hög nivå. Älskade livssyster, du är en av the worlds finest!) Och ja. Jag har fått in jäkligt bra teknik och... blivit rätt stark faktiskt... och... är rätt bra faktiskt.

Och på vägen hem funderar jag över det faktum att jag alltid blir så jäkla bra på allt jag företar mig. Min älskade Ålandstoksvän konstaterar det med täta mellanrum, och jag vispar bort konstaterandena med ett jaja pjaja det är väl för att jag har prestationsångest eller vill vara perfekt eller nåt.

Men... det är det faktiskt inte. Inte längre. Gamla Åsa nojjade livet ur sig för att allt skulle vara perfekt. Lägenheten måste vara spick and span när man fick besök, mat man bjöd på skulle smaka gourmetkrog, föreställningar man var med i skulle vara the ultimate upplevelse... Nya Åsa skiter faktiskt fullständigt i vad folk tycker och tänker om henne. Hon gör precis det hon vill, hur hon vill och när hon vill, och njuter av det FULLT UT oavsett vad omgivningen tänker om det. Kom på det under den fantastiska Comoresan när vi analyserade sönder min och Ellens gungbrädeflashmob och huruvida M skulle kunna tänka sig att göra en sån grej eller inte. Själv reflekterar jag aldrig över min leklusta och spontanitet, men i andras ögon är den kanske galen. Fast jag tror inte någon mår dåligt av den. Tvärtom. Och mår de dåligt av den så borde de kanske fundera på varför.

Men, åter till den röda tråden, det vill säga I KICK ASS!

För ett år sedan fick jag av en slump en dj-spelning på Tip the Velvet, vår lokala burlesqueklubb. Som vanligt insåg jag inte mina egna begränsningar, utan tackade glatt ja och tänkte att det fixar jag! Och sen... gick det sådär. Det gick. Folk dansade. Men det var på håret att musiken räckte, och hade jag inte haft Marcus med mig hade det gått åt fanders. Men... jag fick fler gig. Och fler. Och blev en regular. Och ett år senare, I KICK ASS! Efter mitt senaste tipgig som jag körde i princip själv (med pepp och assistans av kick ass Miss Mary) efterfrågades i fangruppen på fejjan efterfrågades en playlist för att vi spelar så jävla bra musik. Yey! Jag är en fantastisk burlesk-dj, och det tog bara ett drygt halvår att gå från skräp till guld.

Impron - var en förbannat bra improvisatör och en lika bra producent.
Dansen - blev ledare efter 2,5 års dansande.
Skolan - fick mvg i (nästan) allt, innan jag slappade till och fick g. Utan ansträngning dock. Skolan är lätt!

Und su veiter.

Och jag tror att nyckeln är att... det är lätt! Livet är så jäkla lätt! Att göra saker med kroppen är så himla lätt! Under Comoresan knäckte M kommentaren "livet är en kamp", och vi diskuterade huruvida livet är kämpigt eller inte. Och jag måste säga att... nä. Livet är inte alls en kamp i mina ögon. Inte för mig i alla fall. Det må ha varit det under gamla Åsa-eran för X antal år sedan, (8?) under prestationsångesteran, men nu? Nä.

Livet är lekande lätt. Och jag har svart bälte i att leva.

Och för dig som behöver lite livsinspiration kommer här ett klipp på när jag dansar under den Italienska himlen med en galen tysk som, citat "JUST LOVES TO DANCE WITH YOU (that would be me alltså, KuriÅsas anm.)" och "WOULD ABSOLUTELY LOOOVE TO HAVE ANOTHER DANCE WITH YOU, IT'S SOM MUCH FUN TO DANCE WITH YOU!". Kuriosa: Vännen Marcus som räddade mitt första tipgig dansar i grå väst, vit tröja och jeans med tjej med rött linne och blomma i håret. Jag dansar i mitten, har randig klänning som ser blå ut i klippet, mörk page med vit blomma i håret och en galen blåskjortad glasögonad tysk med hitlerkamning under armen. (Och där blev det ett jätteroligt syftningsfel. Har han en hitlerkamning under armen?)

---