Min Fantastiska Kvinnodag

Chillstartar med frukost i sängen. Där sitter jag. En kvinna, med ett fantastiskt liv.

Lunchar med Marina. Bästa kvinn-kompisen sen... 1984? (Vi har börjat träna med varandra och konstaterade att hmmm... jag har nog aldrig sett dig i träningskläder. Jo! När vi tränade Taido ihop för... 20 (!) år sedan! Vi tränade ihop senast för 20 år sedan. Det är... coolt och tragiskt på samma gång.)

Shoppar med Marina. Det var däremot inte så länge sedan. Vi shoppar ihop titt som tätt vart tionde år (citat Skalle-Per) eller snarare någon gång i månaden.

Fikar med kvinnorna Lotta, Ellen och Johanna på Retro Deluxe och Drömma och tänker att världen borde fatta vilket underbart kvinnokollektiv det är där. Två butiker i en, som drivs av driftiga, vackra kvinnor med koll på retro och vintage. Fasen vad vi har det bra där vi sitter. Lär känna varandra, berättar om hemska ex, fina nuvarande, provar klänningar, planerar resor... (Butikerna ligger i Haga, sväng vänster vid Jakobs café om du kommer från Järntorget. Fina bänkar, trasmattor och blommor utanför. Passa på att gå dit nu, man vet aldrig vad som händer i framtiden!)

Jag gillar kvinnokollektiv. Ett gäng med kvinnor som gör saker ihop. Gillar kvinnor överlag. De är så lätta att umgås med. Och så dansar de för jävla bra. Blir lite platoniskt lesbisk nästan och tänker tänk om man kunde älska alla istället för bara de där krångliga karlarna. Så praktiskt det hade varit. Större utbud. Och enklare.

Sen cyklar jag vidare mot nästa kvinna, min vän Åsa som varit i Asstraaalijen och som jag inte träffat på jättelänge. Och vi har som vanligt jättemycket att prata om. Och sen går vi och hälsar på på mitt gamla jobb på Spökhuset och får en specialvandring genom huset, och Åsa skiter knäck och jag skrattar ihjäl mig. Hurra för kvinnor, som vågar visar sina känslor!

Sen går vi och dansar. 25% män, 75% kvinnor. Dansar jag med. För kvinnorna dansar ju så bra! Männen också, men det är ju slagsmål om dem. Så då dansar vi kvinnor med varandra. För vi är inte, till skillnad från männen, rädda för att bli gaystämplade. Folk får tro vad fan det vill. Vi har roligt. Skitroligt. Svetten lackar.

Sen pratar jag bort nån halvtimme med kvinnorna Bette och Ingrid om hur kul det är att både kunna föra och följa och vilken rolig stealingdans vi hade. Och sen vandrar vi genom ett stängt Liseberg, och jag hoppar upp på cykeln och trampar hem med utslitna ben.

Så märkligt, att jag i tidernas begynnelse trodde mig vara en kvinna som trivdes bäst med killkompisar.

Nä. Kvinnor kan.

---