Farzan

Bröllop i helgen. Min älskade vän Lindex har nu bytt efternamn. Tjoho! Och jag, toastmastern, blir som vanligt

bästis med farsan.

Jag blir alltid bästis med farsan! Har en lång radda av kompisars farsor som jag bara klickar så himla fett med. Det har inte slagit mig förrän nu.

Jag funderar på om det kan ha något att göra med att jag inte har en egen? Farsa alltså. Han dog ju när jag var fyra månader. Men då tänker man ju att jag borde vara helt ovan vid farsor och mest klicka med morsorna. Well, som den charmerande, humoristiska och fantastiska kvinna jag är så charmar jag ju dem också, men jag och farsorna, det är något speciellt.

Letar jag ny farsa?
Känner farsorna på sig att jag inte har någon egen och barmhärtar sig?
Eller... är farsorna bara helt enkelt jävligt roliga?

Ja. Det är de. Ta till exempel helgens farsa, Lindex far. Honom har jag ju faktiskt känt i de dryga 20 år jag känt Lindex, och jag har alltid tyckt att han är så jäkla rolig och härlig. Snubben som klingar i glaset och håller tal sådär över köttbullsmiddagen en torsdag kväll bara för att han vill. Snubben som stannar folk på gatan och frågar om de trivs med sin bil för att han vill köpa en likadan.

Ja, han är rolig han. Och i lördags höll han ett så fint tal så inget öga var torrt.

... men nu är det trädgårdsfredag på tv och jag fick plötsligt svårt att koncentrera mig på bloggskrivande.

Tjing!

---