Att bestämma livet

Jag vet ju att känslan av avsaknad bara gör att avsaknaden blir ännu större.
Och jag vet ju att det bästa sättet att få ett bra liv och förändra det man inte är nöjd med till något bättre är att vara positiv och ösa kärlek runt sig, låta irriterande småsaker bara fladdra förbi obemärkt och fokusera på allt det goda livet ger en.

Och ändå... är det det absolut svåraste.

För man behöver tid. Och ork. Utrymme för tankar att bli tänkta. En frisk kropp som har kraft att ta i, göra, skapa.

Och så alla förvirrande trådar som drar i en. När man tappar insikten, den där självklara, som vet precis hur allt ligger till. Förvirrande trådar, för att människor säger och gör något helt annat än det man trodde de skulle säga och göra. Förvirrande tecken som ploppar upp med jämna mellanrum, som den där låten, den där texten längst bak på bilen JUST när jag tänkte på det där. Gör att det känns som om universum vrålar något till mig, men jag verkar ha vaxproppar i öronen.

Jag tänker, planerar och bestämmer mitt liv. Och ändå blir det ofta helt annorlunda. Och jag vet att det inte finns någon mening med att lägga upp planer, för livet gör ändå som det vill med mig. Det gör det som är bäst för mig, just nu. Och det är inte alltid som mitt medvetna jag vet bäst. Tydligen. Eftersom det inte blir som jag tänkt mig i vissa områden av mitt liv. Andra blir precis. De delar jag känner mig trygg med, litar på, vet.

Varför kan jag inte bara känna mig trygg och veta med alla delar? Varför tvivlar jag när jag vet att jag inte har någon anledning att tvivla?

Ska det vara så förbenat jäkla svårt att programmera om sin hjärna?

---