Att sammanfatta en stor insikt går ju fan inte

Jag läser ännu en klokbok. En bok som handlar om viljan att fly, inser jag efter att ha läst något 50-tal sidor. Författaren hävdar att vi använder oss av olika flyktverktyg för att slippa umgås med oss själva, våra känslor och tankar.

Författaren säger att det finns en massa sätt att fly. Gå ut genom dörren. Hyra en helikopter. Distrahera dig själv från din smärta genom att göra tusen andra saker: tänka på något annat, skylla på någon annan, slåss, jämföra sig med andra, drömma om framtiden, återuppleva dåtiden, aldrig bli djupt involverad i en situation eller relation, äta, surfa på internet...

Och under en millisekund tänker jag att... jag gör ju allt det där. Fast vid närmare eftertanke - nej, jag gör inte allt. Men jag gör flera. Mer än en.

Märkligt.

Jag tycker mig vara en stark och lycklig människa som mår bra och är mentalt stark. Och ändå flyr jag. Det vet jag. Och jag vet en av sakerna jag flyr ifrån.

Tristess.
Jag.
Hatar.
Tristess.

Jag minns hur jag som barn bokstavligen krälade på väggarna av tristess, och hetsade morsan att hitta på något för mig att syssla med. Hon kom med tusen och ett förslag, men inget lockade. Vad var det där egentligen? Ensamhet? En liten sketen flickunge mitt ute på kolmörka landsbygden med målbrottskillar som enda sällskap? Den lilla flickungen, som hade 8 låtsaskompisar i brunnen... Ja, det var kanske ensamhet som tristessen grundade sig i.

Motsägelsefullt. Det vuxna jag älskar att vara ensam. Men blir fortfarande uttråkad och distraherar sig.

Men vad är tristess egentligen, om inte ett ypperligt tillfälle att sitta och filosofera över livet och bli klokare?

Det är galet svårt att sammanfatta insikterna man får av en bok i ett litet fjösigt blogginlägg. Speciellt när man bara läst 55 sidor.

(Men jag hade tråkigt, så jag var tvungen att distrahera mig med internet?)

---