Äppelskrutt

Jag sitter verkligen fast i ett trasselnät och vet inte hur jag ska ta mig ur det.

Det gör mig ledsen. Det gör mig arg. Det gör mig bitter.

Jag tycker inte om när tankar stjäl energi. Jag tycker inte om att älta och vända på saker och ting i det oändliga. Men när jag kör fast i leran gör jag det ordentligt, och det krävs en rejäl Tilt för att få mig på rätt spår igen.

Så nu önskar jag mig något radikalt i present. Något som kastar om tillvaron. Något som skänker mig glädje och kärlek och ser mig för den fantastiska människa jag är, eller något som får mig själv att se mitt fantastiska jag igen. Ser inte det nu. Ser bara skräpet och är inte nöjd.

(Och precis när jag skrev det så skramlade det i mormors sy-pall igen. Eller var det vinden?)

Jag och vännen vänder och vrider. Sitter i samma sits, fast olika. Och känner oss banala. Men ändå så jävla hårt. Sitter det. Och gör det. Gör hårt på själen.

M sa idag att det är bättre att prata med folk direkt än att skriva om dem på bloggen. Om ändå alla gick att prata med. Om ändå allt gick att prata om. Men hur pratar man med människor som flyr verkligheten? Hur pratar man med människor som är ovilliga att se sina egna möjligheter till personlig utveckling? Hur pratar man med människor som har svårt att se på sig själva objektivt? Och vad säger man att man skulle vilja, när man inte ens själv vet vad man vill?

Man vet bara att just idag, just nu, är det skrutt. Och jag vet att jag behöver känna skruttet för att nå höjderna. Men det är segt när höjderna bara är små danska sanddyner. Jag vill upp på Mount Everest.

Jag blir så irriterad för att jag inte kommit längre. Och så klankar jag ner på mig själv för det. Fast jag vet att den bästa kärleken av alla, det är den till självet. Och att den strängaste läraren av alla, det är jag själv. Och inget gott kommer av att jag piskar min egen själ.

Ändå kan jag inte låta bli. Just idag. Just imorrn, hoppas jag att allt är borta. Med vinden.