Jag springer av en händelse på Tomas, och vi springer av en händelse in på Saluhallen och slänger i oss lite käk, och råkar av en händelse börja prata om riktiga saker. Inte hur det var på jobbet. Inte hur det är på dansen. Utan Riktiga Saker. Livsåskådning, klokerier och annat. Och vi kommer in på hokus pokus, och han frågar om jag tror på reinkarnation och sånt där, och jag tänker på själen.
Jag tror ju på reinkarnation dårå. Alltså tror jag på själen som vandrar vidare. Alltså tror jag på själen. Jag tror, att vi människor har en själ. Som lever sitt eget liv. Och jag tycker mig se så otroligt många bevis för min tes.
Kroppen och själen är inte alltid överens, till exempel. Min själ har idag bestämt att jag inte vill ha socker. Ändå gick kroppen och köpte en liten påse godis som den nu sitter och tuggar i sig. Gott för kroppen. Och lite gott för själen också, tror jag. För själen påverkas ju av det kroppen hittar på.
Kroppen försöker lära sig dansa på ett annat sätt. Själen förstår precis hur kroppen ska göra för att det ska bli snyggt, gött, bra. Kroppen vägrar, och gör samma inlärda rörelsemönster, igen och igen och igen.
Min själ har dessutom en tendens att titta på kroppen lite sådär utifrån ibland. En mycket skum känsla, på min ära. Som kan vara sinnessjukdom, övernaturlighet eller kemiska biologiska konstigheter i min hjärna. Men jag tror, att det är själen som vill ta sig en titt på kroppen den valt till just det här livet. Vad pysslar den där kroppen med egentligen? Jag måste ta mig en titt. Och plupp, så tittar jag. Utifrån. Weird.
Min själ blir lycklig av saker jag gör. Min själ gillar tydligen när kroppen rör sig i rytm till jazzmusik tillsammans med en annan människa.
Och när den bara rör sig rytmiskt med en annan människa. Då får själen glädjespatt, kan man säga. Jag undrar om det är själen eller kroppen som är mest aktiv då?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar