Det här med att ha en personlig blogg är inte alltid det lättaste. Ibland faktiskt det svåraste snarare.
Igår skrev jag om en bekantskap jag gjort. Och får mail från en av de jag tycker mest om i hela världen, en som ligger på topp fem på KuriÅsas greatest hits. Hon/han tror att det handlar om henom och blir sårad.
Nej. Det gör det verkligen inte. Och fan att du tog det så. Du är en av de finaste och bästaste. Det är just därför jag drar mig undan ibland.
Jag tror inte ens att människan det handlar om läser här. Kanske naivt, men det är så jag får tänka för att kunna fortsätta blogga. Och du som läser här vet inte om människorna jag skriver om finns på mitt jobb, på träningen, på dansen eller i min övriga bekantskapskrets. Jag plockar bort och anonymiserar så mycket ur mitt liv här i bloggen, för att inte utelämna varken mig själv eller andra. Och ändå blir det skitknas titt som tätt.
Bloggen är mitt skräphål, min själsliga ventil. Det är här jag vräker ur mig allt det där jag skulle vilja säga. Men det är i sanning en balansgång på en knivsvass egg.
Så. Nu borstar jag av mig det här misstaget, vänder blicken mot eftermiddagens och kvällens roligheter, och mår bra igen. Tack bloggen, för att jag fick ventilera lite.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
2 kommentarer:
Ha ha vad roli't! Jag hann också tänka "Oops! Är det jag eller?" Människan är till naturen jagcentrerad och lite lätt paranoid (och det är bra det, en nedärvd överlevnadsinstinkt?). Men vid närmare eftertanke: nä, KuriÅsa känner ju inte mig. Vi tog en lunch för nån månad sen - med förklädessällskap. Sååå stor plats har jag nog inte i KuriÅsas liv (konstigt nog). Men ändå. Att jag tänkte det. Precis som den där bästaste vännen. Så bra! Reflektion. Självkritik. Bättring. Och en klapp på axeln på det.
Keep up the good spirit, Åsa! Och bloggen!
/Anna B
Det KuriÅsa hittills har lärt känna responderar INTE på beskrivningen av personen i förra inlägget. Man skulle kunna säga att ni är varandras motsatser, på alla sätt.
Skicka en kommentar