Klockan ringer sju av misstag, och vi snoozar till åtta. Upp och packa, ålandsvännerna fixar frukost medan jag duschar. De kånkar upp madrasserna på vinden, och sedan dricker vi vår sista kopp kaffe tillsammans för den här gången. Vi konstaterar att vi ses snart igen. Runt nyår närmare bestämt. Bra. Man behöver ett datum så man vet när man ses igen. För det är plågsamt långt mellan min ö och deras.
De packar sig iväg, och jag packar mig till tvättstugan med en driva tvätt av mitt eget och utlånade badlakan och lakan. Fyra maskiner, knölar in så mycket jag kan i de första två. Släpar min träningsvärkta kropp uppför trapporna, och öppnar dörren till mitt hem, mitt fort. Stänger. Och...
Tystnad.
Tomhet.
Borta är alla kläder och prylar som långsamt spridit sig, från resväskan och upp, ut, på soffa, fåtöljer och soffbord. Ett stök som de ber om ursäkt för, men som för mig bara vittnar om liv och rörelse. Nu borta. Inga extra tandborstar i badrummet, inga halvblöta badlakan över varenda dörr. Bara några extra kaffekoppar och gröttallrikar vittnar om att här varit mer än en.
Och det skär i hjärtat på direkten.
Det är skönt att vara ensam när man är i flersamhet. Men när ensamheten blir definitiv så skär det. I fyra dagar och nätter har deras själar fladdrat runt här i mitt hem, även när de inte kroppsligen varit här. Men nu fladdrar här bara de gamla spökena från förr. Och så jag. Min kropp. Utan själ. För den åkte nog med i den där överfulla resväskan till Åland.
Man vänjer sig snabbt vid Åländska husdjur.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
2 kommentarer:
Åsa älskade vän det skär i hjärtat! Jag börjar gråta! Vi är här och du där men havet sträcker sig hela vägen emellan! Samma vatten, från dörr till dörr!
Din syster från havet
Men ett jävla långt vatten! Bah.
Skicka en kommentar