När blygseln tar över

Eftersom jag har närvaroplikt 14,4 h/vecka åker jag till jobbet massa timmar före min första lektion. Det är ju så mycket att sätta sig in i, tänker jag, så jag lär få fullt upp även om lektionen redan är färdigplanerad. Så jag sover 6,5 timme, släpar upp min förkylda kropp i ottan och tar mig till jobbet. En nätt resa på 1 timme och 15 minuter just idag. Just idag hade jag kunnat vänta några timmar till, eftersom jag ändå måste vara kvar på skolan till sena kvällen pga föräldramöte. Men som sagt, jag vill komma igång, sätta mig in i saker, så jag biter i det sura morgonäpplet och harvar mig hit.

Går till expeditionen för att få inloggning till dator och intranät. Hade inte det förra veckan, och blev aningen handikappad därav. Kalendarier, viktig information, allt finns på intranätet, och det känns som om det kommer ta en lååång stund att sätta sig in i det. Och, framförallt, det är på intranätet jag hittar den information jag behöver inför kvällens föräldramöte.

Och ja, min inloggning är fixad. Men inte aktiverad. Det måste nån snubbe göra, så det vore bra om jag väntade med att logga in tills personalansvarig kontaktar mig och säger ok, grönt ljus.

Så... vad gör jag då? Fixar ordinarie nyckel, kollar på bibblan att det finns litteratur att tillgå till eftermiddagens pass, läser igenom mappen med pappersinformation jag fått, fyller i det som ska fyllas i och... sen är klockan 10:15. Min första lektion börjar 12:25. Jaha... jag får väl... facebooka då... och blogga då...

Jag skulle kunna ta tillfället i akt och gå ner och socializa lite. Men... jag är blyg. "Du, blyg??!!" (citat danskollega). Ja. Jag är faktiskt blyg. Inte för att stå och prata inför stora folkmassor, apa mig, eller visa upp mig. Men jag är blyg för finliret. Speciellt i nya miljöer. "Hej jag heter Åsa och jag är ny här. Vad heter du och vad har du för ämnen?" (Även "Hej jag heter Åsa och jag tycker att du är het som fan" faller in under denna kategori för övrigt, kan vara bra att veta.) Sånt. Blyg. För alla känner ju alla här. Och jag känner... två. Av kanske en miljard kollegor, känns det som just nu. Och jag har kanske pratat med... 7 kollegor jag inte känner. Ok. Bara en knapp miljard kvar att lära känna.

Så jag pressar mig själv att sätta mig i personalrummet en stund. Tar en kaffekopp. Sätter mig i ett hörn. Och börjar frenetiskt bläddra i "viktiga papper". Och pratar inte med någon. Vågar inte. Till slut får jag spuck och går till min trygga hamn, kontoret, och gömmer mig.

Jag skulle vilja ha en jättestor skylt blinkande över huvudet där det stod "JAG ÄR NY, VILSEN OCH BLYG SOM FAN, TA HAND OM MIG, PRATA MED MIG!", så folk fattar, och inte tar mig för en dryg jävel som inte hälsar.

Jag har svart bälte i att ta hand om nykomlingar i miljöer där jag själv är trygg och känner många. Jag skulle behöva en mig själv just nu, någon Vet, Kan och Känner folk. Och jo, kollegorna i arbetsrummet hjälper, förklarar, visar. Men ändå...

Jag längtar tills jag är hemma här.

---