Jag tänker nu skryta så in i helvete

Avslutar en riktigt bra dag med ett riktigt bra boxpass. Skruttinstruktören är ledig och favvoinstruktören hoppar in istället, hurra hurra hurra hurra!

Och, som vanligt, blir jag... helt jävla paff. För... jag är så... vältränad?

Det är som sagt ingen hemlighet att jag tappat rätt (galet) mycket vikt de senaste två åren, och en del av det har varit tack vare träningen. Ville orka dansa mer, längre, snabbare. Samtidigt fick jag tips av en hokuspokusfarbror att jag skulle boxas. Han menade väl mer själslig boxning antar jag, men det väckte tanken, och jag släpade med mig Jakob och testade.

Och... blev frälst på två röda. För jävlar vad skoj det var. Och... jag hade visst samlat på mig lite kondition på dansen? Mycket förvånande, det hade jag inte alls lagt märke till på det sättet. Jag, som i stora delar av mitt liv varit den som hamnat på efterkälken, som fått fuska för att orka de flesta träningspass, och som blivit svettig och andfådd bara av att springa en liten bit till spårvagnen eller bussen. Men... det var visst en sanning som... inte fanns längre. För jag orkade, i alla fall nästan lika mycket som de andra på boxningen. Insåg dock att jag aldrig skulle komma upp i samma nivå som de flesta andra i gruppen, de som instruktören använde för att visa kombinationerna på och som slogs så himla snyggt, men skit samma, det var ju kul! Då får man hacka i sig att man inte är fit som en muskulös gazell.

Men... har man väl börjat så blir man ju liiiite sugen. På liiite mer. Och jag såg tvåhundrakilostjockisar på tv tappa bizarrt mycket vikt och springa maraton, och blev tokpepp och började springa. Ute. Inne. Såg supertjockisarnas beslutsamma, envetna kämparögon framför mig och betade av meter. Efter meter. Efter meter. Efter meter. Springa. Cykla. Boxa. Dansa.

Och plötsligt... så börjar instruktören vråla BRA ÅSA! och säger till mina sparringpartners att de kan fråga mig om de inte vet "för hon kan". What? Jag kan inte alls det, fan vad du hittar på! Och sen... är det plötsligt JAG som står där längst fram och är den som instruktören visar kombinationerna på. För jag kan. Och jag är där jämt. Och tamejfan om jag inte slåss riktigt jävla snyggt och teknikbra också...? Och ibland ser jag mig i spegeln och undrar vem fan är det där? För jag känner inte igen mig. JAG har på mig tajta träningskläder och... ser fan... rätt... snygg ut i dem måste jag säga... det var som fan... och efter passet... är det tamejfan en riktigt hunkig biff som ler mot mig och börjar prata med mig. Jag blir lite paff, men skrattar och skämtar och pratar lite. Han är helt slut, men jag... tänkte ta en runda på löpbandet, för jag tycker att man blir så bra uppvärmd av en timmes boxpass.

VEM ÄR DEN HÄR MÄNNISKAN??? JAG TROR JAG ÄR I BEHOV AV EN EXORCIST! NÅGON ANNAN HAFVER TAGIT MIN KROPP I BESITTNING!

Eller... nä. Det är tamejfan jag. Och JAG. Har förändrat mitt liv. Nåt så in i helvete. Inte bara själsligt utan även fysiskt. Fyttifan i helvete så jävla impad jag är över mig själv.

Och förvånad.

Det går att ändra sig. På alla plan. Om man är riktigt jävla enveten. Så kom igen nu, ta tag i det där du gått och ånkat på! Och... fortsätt. Och fortsätt. Och fortsätt. Även om du dippar och tappar och faller tillbaka. Tänk tvärtom. Gör tvärtom. Känn tvärtom. För det är DU som skapar ditt liv. Ingen annan.

Bra skit. Måhända pretto. Men sant.

---