Man känner när det är rätt. Som fan.

När jag åkte till intervjun häromdagen för det där jobbet som jag inte fick så hade jag en känsla av "jaha" i kroppen. Det här kanske kan vara kul, kanske är dags att prova något nytt, kanske dags att bli en kontorsråtta. Och när jag var där kändes det ganska skoj, men när jag inte fick jobbet kändes det jaha och gött på samma gång. Inte mycket aj alls.

Idag styrde jag så kosan mot det däringa gamla drömjobbet jag drömde om förr, och som hela tiden funnits där som en liten tanke, men inom ett ämne som jag trodde mig vara på väg bort ifrån. Nu är det däringa gamla drömjobbet bara på sisådär 35-40%, vilket jag såklart inte klarar mig på, men med lite viktimmar och presentjaktstimmar och en stämpeldag här och där borde det funka, både ekonomiskt och tidsmässigt.

Och... någonstans, halvvägs framme, tittar jag ut genom tågfönstret och känner bara... tihi! Bubbel! Roligt! Och som att jag, literally speaking, sitter på tåget mot framtiden. Jag känner det otroligt starkt. Jag kommer få det här jobbet, och jag kommer gilla't. Som fan.

Och jag kliver av tåget och hoppar på lokalbussen till skolan där jag själv gick under antiken och känner bara... tihi! Värme! Och kommer fram och kliver av och går vägen jag gått så många gånger, till en skola som jag trivdes på då och känner att... jag trivs nu också. Redan. Innan jag ens kommit in genom dörrarna. Och jag får nästan lite gråt i halsen, så rätt känns det. Och jag kommer fram till rökrutan där jag och brudarna tjuvrökte gula Blend (fy fan va äckligt!) och ser att bänkarna är borta, men att matsalen ser EXAKT likadan ut som under antiken. Och öppnar fnissandes dörrarna, kommer in och ser att samma tavlor pryder väggarna. Lite är förändrat, lite andra färger här och där, lite nybyggnationer, men mycket är sig likt. Och det... känns inte hemskt alls. För jag hade så galet ball under mina två år här.

Och jag kommer upp och träffar rektorn - som gick i samma dramaklass som brollan då det begav sig - och hon jag "kanske" ska vicka för kommer in och sitter med och börjar direkt berätta om hur upplägget för hösten ser ut, och jag undrar i mitt stilla sinne om de inte vill veta något mer om mig, om det inte är nu jag ska bevisa hur bra jag är, men det enda de vill veta är mina löneanspråk. För när ryktet gick om att jag sökt jobb där kom den ena efter den andra rännandes till rektorn och sa "ta henne, hon är skitbra!". Det är bra att ha polare som redan jobbar där man söker jobb, helt klart. Så han har inte ens bemödat sig om att ringa mina angivna referenser, för det behövs inte. Och hans spontana ord som han tecknade ner i smyg - första intrycket - och som han sedan avslöjar - är att jag verkar lugn, trygg och "har koll".

Och jag blir rundvandrad som att jag ska börja, och jag får hälsa på klassen jag "kanske" ska ha, men inser att det här var klappat och klart så fort jag klev innanför dörren. För det är bara... helrätt. Från allas håll. Och ja. Det här var ju inga problem, och upp på vikarielistan "högst upp ska hon!" ylar rektorn och jag får vinka till mina nya kollegor.

Så kan det också gå till på "anställningsintervjuer"! Om max 5 veckor börjar jag. Tjo!

Och vad är poängen med inlägget? Jo. Är det rätt för dig, så känner du det. In i märgen. Om du bara lyssnar. Så, du vet vem du är, ta inte det där projektjobbet. För det känns ju inte rätt, eller hur?

---