Jag kan inte undgå att slås av häpnad över den, bli rörd, fascinerad och... ofattbart... paff.
Vilken då?
Universums, världens, hare krishnas, min egen, what evers kärlek till just Mig.
För här sitter jag och deppar ihop lite, och skriver ett inlägg som jag inte tänkte publicera. Känner mig som en skrutt, oduglig på alla sätt, och är på väg att förlora mig i den känslan. När Rim ploppar till på facebook, bara för att säga till mig att jag är fantastisk, och att hon läst min blogg och blivit väldigt inspirerad av den på sistone.
Det är ett helt sjukt sammanträffande. Och det är inte första gången det händer. För varje. Varje. Gång jag känt såhär det senaste halvåret har en vän ringt/mailat/messat/facebookat/kommenterat i bloggen hur fantastisk jag är. Utan anledning, bara sådär därför att. "Hi, I just called to say that you are fuckin' awesome and fabulous." - typ ordagrant citat från i somras när jag satt i en bil någonstans i Europa och behövde höra ungefär just det. (You are fuckin' awesome to my darling Kate. I'm so glad I got to know you in this life.)
Och ba f'att ge bakgrunden, och för att Rim och Lena tycker att nedanstående inlägg är fint och tänkvärt, så publicerar jag det ändå. Och den det berör kommer troligen läsa det. Tough shit. Men du får ta detta. Och jag också. Det är världens gång.
Och jag längtar så innerligt till nästa kapitel, som må innehålla dig eller inte. Bara bladet vänds snart. Kanske min huvudvridning kan hjälpa bladvändandet på traven.
--------------------
Ibland kommer det över mig och skär i mig med tusen knivar. Jag hade glömt, men kom på det igen. Patetiskt. Klyschigt. Och jag hatar att leva mitt i klyschan.
Du är kanske inte bra för mig. För jag är uppenbarligen inte tillräckligt bra för dig. Vad är det egentligen för fel på mig? När alla tycker att jag är helt fantastisk. Utom du? (Och jag undrar, varför jag envisas att vända huvudet åt ditt håll, när du så envetet tittar bort.)
Och samtidigt...
... så gör jag precis likadant själv.
Vad ska man säga? Vi är puckon, båda två.
Tänkte hon, och vände blicken.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
2 kommentarer:
Tack själv, Åsa, för att du är så ball.
Och även för att du får mig att häpna över hur lika kärleksproblem ser ut överallt på jorden.
Helt sjukt sammanträffande det också!
Skicka en kommentar