Snacka om att kastas in i verkligheten...

Nu är jag tillbaka. På min plats av livskvalitet. Sängen, laptopen, kaffekoppen, tv:n som skvalar svagt men som jag inte tittar på. Slänger ett getöga om det kommer nyheter eller väder. Och tänker ack hur ljufveligt att jobba hemifrån.

Det kommer lokala nyheter, jag slänger ett getöga.

Och möts av nyheten att två tonårstjejer på mitt nya jobb blivit påkörda av tåget och avlidit.

........

En reporter står framför entrén där jag gått in och ut de senaste dagarna, och berättar att krishanteringen är i full gång på skolan.

........

Vad gör jag nu? Två dagar in i framtiden, två dagar är i princip ingenting. Jag har inte hunnit skapa någon relation till eleverna. Men jag har ju träffat, pratat och gjort övningar med åtminstone 20 tonårstjejer de här två dagarna. Tänk om det är någon av dem? Och tänk om det är någon av de som jag igår fick veta att jag är typ klassföreståndare för?

Eller, ännu värre... tänk om det är några av mina dramaelever? En grupp på åtta tonårstjejer, som jag faktiskt ändå har skapat en liten relation till under vårt första fyratimmarspass. Pratat, fikat, lekt, repat... Drama, ett ganska speciellt ämne på det sättet att det är utelämnande, känsloladdat, och gärna den plats där man öser ur sig sitt mående. I alla fall om man är en tonårstjej på gymnasiet.

Snacka om att kastas ut i verkligheten. Slänger iväg ett mail till min chef om att de får höra av sig om jag är berörd eller behövs. Och fortsätter dagen med en klump i magen, ont i hjärtat och en konstig, gråtfylld sorg i ögonen.

Jag kanske inte vet vilka de är, kanske vet jag. Men man ska inte dö hipp som happ när man är 15-16 år.

---