Inspirerande människa

Världen dräller av kloka och inspirerande människor. Och Rim och Anna hävdar att jag själv är en sådan just nu. Galet inspirerande säger Rim. Tack Rim! Ja. Jag gillar personlig utveckling, och just nu slukar jag den ena boken efter den andra om sånt. Och dagens Jesus Kristus i min "Jag tror på Mig Själv, himmelens och jordens skapare"-religion är

padammm

Kay Pollack.

Har sett kompisar läsa diverse böcker av honom och tänkt att nja pja det där har jag redan betat av. Men så hittar jag en tunn liten bok, "Att växa genom möten", och köper den. Och läser den. Och begrundar den. Och inser att där finns en hel del att tugga i sig för mig.

För det är i mig som tolkningen av min verklighet skapas. Och även om jag tycker om att se mig själv som en person med stark självkänsla så ser jag mig själv krympa till en liten skrutt i vissa situationer.

Igår kväll till exempel. Ramlade det på fyra asfräscha rockabillykillar på spårvagnen. Och där satt jag, riggad i burlesqueoutfit. Röda läppar. Fjädrar i håret. Raffig som fan. En klockren ögonfröjd för tatuerade tuffingar.

Men skrutten i mig tänker att de hellre vill prata med blonda, stortuttade, spraytanade brudar med extensions och fixade naglar. Varför skulle de titta åt mitt håll? Och grabbarna brölar på och kör jargong om den och den och pratar om nån "fet brud" och jag tänker jaja just det jag är också fet. (Även om jag inte är lika fet längre.)

Men egentligen. Tror jag att de där killarna är så tuffa som de vill framställa sig? Och tror jag att de skulle bry sig om tjejen hade några extra kilon om de blev riktigt kära? Nej. Och framför allt. Vill jag ha någon av de här killarna egentligen? Svaret är naturligtvis nej. För i sällskap med såna killar blir jag en osäker skrutt. Jag behöver inte människor som framkallar det i mig. Jag behöver människor som stöttar min egen bild av mig själv som helt grym, snygg, klok och fantastisk. (Och det har jag hur många som helst, tack för er!)

Jag har hängt i den där världen. Och den är ytlig. Som fan. Snygg. Men ytlig. Och bakom killarnas tuffa fasader döljer sig tonvis av rädsla. Och jag känner med dem, och hör Kay Pollacks ord i huvudet. "Det är i mig min bild av hur de uppfattar mig skapas. Den har ingenting med verkligheten att göra. Jag kan välja att tolka deras beteende hur jag vill. Bakom en tuff mask ligger ett enormt behov av att bli älskad."

Han säger galet många kloka saker den där Kay. Han får bli min Jesus Kristus för dagen.

---