På studiebesök i verkligheten

Jag har så vansinnigt svårt att vänja mig.

Vid att jag har en

arbetsplats

att gå till. Jag har ett jobb. Jämt. Inte bara en kort period på några månader. I och för sig inte en jättelång period heller. Men hela hösten och hela våren ska jag vara där och göra det.

Och jag har så svårt att vänja mig. Vilket är förbannat bra. För jag går inte till jobbet när jag går till jobbet. Jag drar dit och gör roliga grejer. Enda skillnaden mot mitt tidigare liv är att jag går upp för jävla tidigt och gör roliga grejer. Och att jag har sisådär 250-300 kollegor. Och att jag har en jävla massa ansvar. Och att jag bongar in vuxenpoäng på löpande band.

Men. I like it. Så därför skriver jag upp mig på listan när det vankas personalfest. För jag måste ju gå dit och nätverka lite. För det är genom lärarna man får vicken. Så ja. Bra. Och jag måste ju kolla in läget. Sist jag var på personalfest var jag äldst av alla och stod i ett hörn och led när pöbeln rockade röven till vedervärdig R&B. Sen dess har jag undvikit allt vad personalfester, insparker och sittningar heter.

Men. Jag har ju faktiskt jäkligt trevliga kollegor nu. Och det kan väl inte vara annat än trevligt att hänga med dem en kväll? Fast... när infomailen börjar ramla in om att vi ska äta rostbiff och potatisgratäng och att två trubadurer ska underhålla börjar jag ana oråd. Hej norm-fest.

Men. Man vet aldrig. Och det ska ju i alla fall bli sjukt kul att hänga lite med de andra estetlärarna. Så jag svänger ihop en förfest på arbetsrummet. Vi tänder ljus och Klas lirar gitarr och sjunger och vi har det bara fett najs. Och minglar till slut upp till festlokalen.

Och pratar med varandra. Och får inte sitta vid samma bord och blir förtvivlade. Men, jag har ändå förbannat trevligt! Tills... trubadurerna kommer. (Och till alla mina trubadurande vänner och läsare: det är INGET FEL på trubadurer! Om de vet vad de pysslar med.) Japp. Allsång. Och jag sjunger med lite halvt om halvt, för det finns kanske de som uppskattar detta bland kollegiet, så jag kan väl stötta dem. Ända tills... vi ska sjunga en sång där karlarna ska sjunga rajrajraj och flickorna pip pip pip.

"VAD VAR DET NU NI SKULLE SJUNGA?" vrålar trubaduren i en glad gubbes ansikte.
"RAJRAJRAJRAJ" vrålar gubben.
"OCH VAD SKULLE NI SJUNGA?" vrålar trubaduren i mitt ansikte.

Och det är här någonstans jag slits mellan två poler. Den ena polen som vet hur för jävligt det är att underhålla på personalfester, och den andra som inte vill vara en pipande kvinna och inrätta sig i leden.

Hon vinner.

Så jag svarar

"JAG TÄNKER INTE SJUNGA ETT JÄVLA SKIT!" och tillägger "jag är hermafrodit, vad ska jag sjunga då?!"

Jag tror inte att trubaduren ens vet vad en hermafrodit är. Men han rajrajar på och sen ska alla byta roll så tjejerna ska rajraja och killarna ska pippipa vilket bara vrålar hej vi är fjolliga fjantar nu för vi säger pippip

och jag mår så illa.
och blir så arg.

Till slut ger de tack och lov upp. Och senare, när de spelar dansmusik bjuder jag upp Marie på en foxtrot, en gympasnubbe på ännu en foxtrot och Hanna på en lindy. Och jag njuter i fulla drag av att smeta in de förutfattade genusmeningarna i ansiktet på folk.

Och, som vanligt, stör det livet ur mig att jag inte kan lämna ut övriga smaskiga detaljer i bloggen. Ni får leva i nyfikenhet. Och jag får spricka av jag vill berätta. Och ringa en vän imorrn.

Natti.

---