Jag förstår! Heureka!

Insikter och aha-upplevelser är min kick. Livsmål: utvecklas som människa, till att bli en så bra som möjligt. I mina egna ögon. Vad andra tänker är mindre viktig. Jag vill vara medmänsklig, klok, insiktsfull och trygg i mina val. Så jag tänker mycket. Ibland tänker jag inte. Och ibland vandrar tankarna utan att jag själv är medveten om det. Som idag. Fick jag en insikt. Insikter är svåra att fånga i ord. Men när man får dem är de som en kick av en drog. WOW! SÅ LIGGER DET TILL! Och här är dagens försök att fånga denna kick på pränt.

----------------------------

Jag gör något helt vardagligt. Står i köket. Förvandlar tre platta vattendjur, syrad mjölk och en trave rotfrukter till en delikat anrättning som kallas "lunch". Skalar potatisarna. Kokar potatisarna. Skall hälla av kokvattnet från potatisarna.

Och i samma ögonblick som jag fattar handtaget på kastrullen skär det som en kniv genom kroppen på mig. På en mikromillisekund hinner jag tänka "bara inte handtaget går av på kastrulljäveln och jag får kokande vatten över hela benen". Och sen konstaterar jag att den här kastrullen förmodligen håller, som 99,9% av alla kastruller i världen. Utom den där enda. Som för sisådär 8 år sedan gick sönder. Handtaget gick av när jag skulle servera thévatten (hur fan stavas te på korrekt svenska undrar svenskfröken, och smäller till med alla excesser hon kan uppbringa) till mina teaterkollegor, och jag fick skållande vatten över hela benen.

Hade jeans på benen. Som sög upp det förbannade vattnet. Och det märkliga var, att det inte kändes varmt. Det kändes isande isande jävla jävla skitkallt. Och jag fick panik, och såg diverse mindre bloggvänliga syner för mitt inre om vad som sedan skulle hända med mina ben. Sara vrålar "ta av dig byxorna och ställ dig i duschen och spola kallvatten". Snabbtänkta Sara. Som inte är så snabbtänkt alltid, framförallt inte i trafiken. Men när det kommer till akuta lägen som skållning och andra livsfarliga ting är hon snabbare än blixten, mamma som hon är.

Så jag gör som mamma säger. Av med brallorna, in i duschen, spolar kallvatten tills kylan är outhärdlig.

Och... får inte ett enda men av detta. Benen är hela. Av skållningen syns och känns inte ett jota. Förutom...

i det kroppsliga minnet. Eller är det själen som minns? Vilken del av mig är det egentligen som ylar till när jag denna snövita måndag ska hälla av vattnet från potatisen?

Spelar ingen roll. Men det som spelar roll är såret, min spontana reaktion, min försvarsmekanism. Och jag konstaterar, att det är inte så jävla märkligt att man reagerar som man gör. I andra områden av sitt liv, som inte rör kokande vatten.

Så. Jag förstår verkligen att du reagerar som du gör. Att du beter dig som du gör. Även om jag inte har en aning om varför. För jag var inte med när du fick ditt kokande vatten över benen. Men jag förstår att.

Och viktigast av allt. Jag förstår att. Jag. Reagerar som jag gör. Och gör som jag gör. Och beter mig som jag gör.

Och plötsligt var hela livet helt avdramatiserat, och what the fuck, det är ju bara lite skållhett vatten som spökar. Om jag bara accepterar att de finns där, och ser dem, så kan jag välja att göra annorlunda, även om försvarsmekanismen fortfarande finns där.

Och resten av dagen är jag sådär jävla lycklig, som jag så ofta är nuförtiden. I mitt fantastiska, fantastiska liv.

--------------------------------------

Och min älskade vän, som gärna tror att det som skrivs här handlar om dig. Det gör det inte. Och det gör det. Det handlar om alla. Så ta till dig det om du vill, eller läs det som det det var menat som (säger svenskfröken och smäcker in tre det i en och samma mening); en livsbetraktelse baserad på något så jäkla basic som en potätkastrull.

Det är jag och snubben som kokar gröt i filmen "Tillsammans". Vi reflekterar över mat. It's da shit.

---