Vän av o-ordning. Eller hur kanelbullen blev "bulle fylld med brunt klägg som ser ut som kanel"

"Ledig". Vilket i praktiken betyder att jag själv bestämmer när (om) jag vill jobba idag. Vilket jag nog måste. Alldeles strax. Men, inleder dagen med en liten (med betoning på liten) vandring till ICA Kvantum och deras fantastiska sortiment och breda utbud.

Ah, detta ljufva mammons tempel, dignande av GODA clementiner (inte sura stenhårda skräpclemmisar från turken på hörnet) färdiga rätter utan kossor eller grisar i och... ah. Kanelbullar.

Jag är löjligt svag för fika. Godis och chips kan jag leva utan. Men inte fika. Så, en liiiiten liiiiten (jättestor) kanelbulle kan man väl få kosta på sig när man vandrat den långa vägen (10 minuters promenad) till ICA? Japp, det kan man. Men, för säkerhets skull läser jag på innehållsförteckningen. Mjöl, socker, ägg, smör, mjölk, lite tillsatser och... kardemumma? Läser igen. För det måste väl ändå vara kanel i kanelbullarna? Humdidumdi läseli läseli... ka..rdemumma. Tittar på bullen. Och nej. Det är fan ingen kanel det där. Det är stora bruna pluttar som ser ut som jättekanel. Men förmodligen inte smakar kanel.

Det är ingen nyhet att det som ger maten dess namn nuförtiden bara är en chimär. Rökt skinka röks till exempel inte, utan besprutas med rökextrakt. Således får man alltså kalla en kanelbulle för kanelbulle, trots att den innehåller 0% kanel.

Och jag vet inte om jag ska bli tokilsk över vår katastrofala matvärld, eller om jag bara ska skita i det. För ju mer ilska jag bär runt på, desto mer ilska drar jag till mig. Men tänker ändå i mitt stilla sinne att det kanske vore på sin plats att kontakta konsumentombudsmannen och säga hallå där, ändring! Länge leve kanelen!

Och sen undrar jag vad det är för saker i världen jag lägger energi på att fundera över egentligen. Kanel liksom. Viktig grej?

Och jag beslutar mig för att det är bättre att jag blir arg på något viktigt och riktigt istället, och vandrar hem med näverkonten fylld av allt annat än kanelbullar. Men ändå går jag där och i huvudet formulerar ett brev till konsumentombudsmannen, för min hjärna formulerar sig i text. Ständigt. När jag lagar mat skriver jag recept. När jag diskar skriver jag facebookstatusar. Och när jag går hem från Kvantum skriver jag tydligen brev till konsumentombudsmannen. Och när jag kommer fram till undertecknandet så... ja vad fan skriver man? Jag kan ju inte skriva under med mitt namn, för jag skäms ju ihjäl över att jag bryr mig om trivialiteter som innehållet i kanelbullar. Ah. En klassiker. Jag skriver under med...

"Vän av ordning"

VÄN AV ORDNING? Vem uppfann det uttrycket? Och varför skriver jag det? Jag och ordning är ju TOTALA OVÄNNER! Tacka vettja o-ordning, kaos, bröt!

Jag skulle vilja göra en dokumentär om alla människor som döljer sig bakom signaturen "vän av ordning". Hur lever de? Har de inget annat att störa sig på i livet än folk som slabbar ner i tvättstugor, glömmer diska sin kaffekopp eller glömmer blinka innan de byter fil?

---