Tankar som vandra genom ett snödränkt Sverige

När man sitter såhär

i en influensasmittad kropp
i ett nytt och fräscht intercitytåg
som far genom ett så jävla vitt Sverige
Det är helt sjukt jävla vitt
så vill det till att kunna låta bli att bli poetisk

Det är så sjukt vackert. Och vi stannar mitt ute i ingenstans och folk ser förvirrade ut, och jag tror att några snart ska byta till ett annat tåg, och folk är snälla och lånar varandra sina säten, och personalen ropar ut i högtalarna att det nuförtiden inte finns någon restaurangvagn på den nya fräscha intercitytåget. Tänk på detta till nästa gång. Ta med er mat nästa gång.

Jag har mat. Jag har väskan full av mammas hembakta tunnbröd, med en stark och god ost på. Bullar. Choklad. Ingen frukt. För frukten var för jäkla risig. Båd hemma och på Pressbyrån. Men tunnbröd och bullar står man sig länge på. Har åkt i en timme av (förhoppningsvis) fem, och är inte det minsta hungrig. Kanske till och med ger en liten ostamacka till någon stackars svältande. Fast... då ger jag nog även bort lite influensa. Det är ju jag som brett mackorna. Och just nu känner jag mig som en vandrande pandemi.

Jag är på väg till dans.

Läger.

Hihi, du är ju vuxen, åker man på läger då?

Japp. Som fan. Om man, som jag, är biten av lindyflugan.

Trodde att lindysmittan hade gått över. Har inte haft det där suget, drivet, på ett tag. Undervisa - jo - skoj. Dansa? Inte lika skoj. Och gör mest ont hela tiden. Och jag lär mig ju ändå aldrig att dansa så som de internationella instruktörerna säger åt mig lektion efter lektion. Har dansat i fyra år, och det känns nästan som om det är försent att ändra på nåt nu. Musklerna har bestämt att det är såhär jag dansar. Ska jag ändra på det blir det enbart med viljekraft.

Så jag bestämmer mig för att skita i att dansa bra och bara dansa istället. Och då släpper det faktiskt lite. Kanske till och med redan har bloggat om det, känner igen det...

Och så är det då dags för läger. Hur ska jag stå ut med en veckas dans, undrar jag. Jag har ju tröttnat. Och dessutom har jag anmält mig till kurs i balboa, den dansen jag är minst sugen på just nu. (Förutom med några enstaka, ni är för jävla roliga att dansa med. Jämt.) Suck. Och så kollar jag mailen. För i september mailade jag och sa att jag även ville gå lindykurserna på lägret. Det hade de glömt, men vips är jag antagen till lindy advanced också.

Suck. Prestationsångest. Jag på advanced? Jag kan ju inte dansa. Och alla andra är så jävla bra. Och jag är ju dessutom skitsjuk, så risken är att jag inte kommer orka dansa nåt alls.

Men... så sitter jag här på tåget. Som är så himla bekvämt. Och sätter på Spotify med min gamla dj-lista som jag helt glömt bort. Och herreminje så bra musik. Det börjar spritta i benen direkt.

Och jag ser på facebook att Micke är på väg till samma läger. Åh, han är rolig att dansa med. Roligt... och... Sofia och Daniel kommer ju... och och och...

FY FAN VAD ROLIGT DET HÄR SKA BLI!

Även om jag är snorsjuk. Välkommen tillbaks, älskade dansglädje.

---