Även denna gång, som så många andra gånger, visste jag inte om jag skulle/borde/kunde åka. Men även denna gång, som så många andra gånger, så åkte jag.
Släpade mig till tåget dragandes på en resväska på sisådär 15 kg och ungefär lika mycket feber, hosta och snor. Fick en skön tågresa som bara var åtta minuter sen trots vinterviken. Åtta minuter pga insjuknad resenär och inväntan av ambulans. När SJ funkar så funkar det löjligt bra.
Strävar mig igenom veckan medelst febernedsättande, slemlösande, inflammationsdämpande, vätskeersättande och kopiösa jag säger kopiösa mängder kaffe och en hel del socker. Och vatten vatten vatten vatten vatten. Och en hel del skolk, för jag mår så dåligt så jag bara inte orkar att gå och vara trevlig och försöka lära mig att dansa de här jävla jäveldanserna som är så svåra.
Och så underbara.
Och människorna.
Även denna gång, som så många andra gånger, är jag nog kär i sisådär en 10 stycken när jag väl ska åka hem. Nya bekantskaper, gamla som blommat upp igen och hittat tillbaka. Härliga underbara roliga utflippade människor! Och här och där, inpetat bland hostattacker, igenproppade näsborrar och värkande huvud, så kommer de där ögonblicken där man minns varför man håller på med den här helt bisarra hobbyn. Åka världen runt och strutta runt i takt till swingmusik. Det är ju dödskonstigt. Och alldeles alldeles....
alldeles underbart. När man står mitt i ett folkhav och får till en så klockren swing out man bara kan, till den krämigaste, härligaste musiken som bara finns, med en av de där härliga, underbara, fantastiska. Himmelriketparadiset - på ett litet hotell nånstans i världen.
Så när jag efter 25 timmars vakenhet (som nu snart är uppe i 27) börjar jag packa ner det som i en vecka blivit det hem jag vant mig vid (och irriterat mig stundtals, det sliter att dela med två okända tjejer från olika delar av världen) så svider det till.
Aj.
Vill. Inte. Åka. Hem.
Vill. Inte. Lämna. Dessa. Underbara.
Bara en dans till, snälla.
Bara en galen natt till av gapskratt och galenskaper.
Nä.
Ska åka hem. Packar ner, plockar tillrätta, hittar nyckelknippan till lägenheten i staden på den västra kusten och påminns om att just det, det finns något som heter liv där va? Ska jag dit nu?
Börjar gråta av bara tanken (och nu gick en av de där fantastiska härliga underbara människorna förbi och vinkade och hojtade god morgon. Hej på dej Anders, ses annan gång. "Du kommer inte till Stockholm innan Herräng?" Jo. Jag kanske måste det.) och vill inte inte inte sätta mig på det där tåget.
Herregud vad det svider i ögonen. Men jag envisas med att hävda att det bara är den envisa ögoninflammationsaktiga grejen jag släpat runt på hela veckan. Och att man ju blir lite känslig när man dygnar. (Inte sover på minst ett dygn.)
"Du lär ju somna som en stock på tåget."
Nä. Jag lär sitta och stirra ut på ett vintrigt landskap och längta tillbaka så det gör ont i varenda liten blodplätt.
Hejdå Snowball. Fy helvete vad det var värt ansträngningen, pengarna, allt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
4 kommentarer:
Av respekt för andra bör man inte åka på dansläger när man är så sjuk och har misstänkt ögoninflammation. Det är ju smittsamt. Fast du kanske bara tänker på dig själv?
Det var just av den anledningen jag övervägde att inte åka. Men eftersom jag varit sjuk i nästan en vecka och var på bättringsvägen - ergo smittfri - valde jag att åka dit och i princip inte dansa de första dagarna kombinerat med extrem hygien, så jo, jag tänkte väldigt mycket på alla andra. Och smittade heller inte ner någon.
Ögoninflammationen var inte någon ögoninflammation och kom först när jag väl kom till Stockholm. Tänk på att detta är en skönlitterär blogg där både överdrifter och underdrifter är en norm.
Väldigt tråkig kommentar som helt klart dödade lite av den glädje jag kände innan. Hoppas för din skull att det var det som var ditt syfte och att du är nöjd med resultatet.
Ojojoj, Hilda verkar ha inlett 2011 med en hel hög sura rönnbär til frukost ;)
Hahahaha ja! Bästa kommentaren. Men hon hade väl lite aggressioner inom sig som hon behövde få ösa ut över någon oskyldig. Som tur är kan jag ta det :)
Skicka en kommentar