torsdag, januari 20, 2011

På återseende

Helgen kommer till Norberg, och jag flyr en stund. Jag åker till Åland och hälsar på boogieman och Ålandstoken. De där kära vännerna som flyttat alldeles för långt bort. De där två, som blev så viktiga, och sen... försvann. Fast de finns kvar. För vi ser fanimej till att ses med jämna mellanrum. Och tur är väl det, för utan Ålandstokar och boogiemän går jorden under.

De där viktiga människorna. Som blir oumbärliga i ens liv. Och sen drar. Till en annan ort. Bara för att. Jag verkar samla på dem. Och när Ålandstokarna flydde stan var det en déja vù utan dess like. För fem år tidigare stod jag vid en flyttbil, vid nåt Statoil och sa hejdå, för alltid, till transorna. Två av de viktigaste i mitt liv. Mina två bröder. Och systrar på samma gång. Underbara människor, som gör precis det dom själva vill. Som att dra från stan och flytta till mörkaste skogen i mörkaste någonstans. Så jävla coolt. Och samtidigt... så jävligt. För mig. För jag visste, och förmodligen de också, att jag förmodligen aldrig skulle träffa dem igen. För vi är inte såna. Vi får inte tummen ur. Och fy helvete vad ont det gjorde när de drog.

Men dagarna går. Och man saknar dem. Ja. Som fan. Det gör ont i hjärteroten, och är tomt. Evinnerligt tomt. Men dagarna går, och man tänker mindre på dem. Men man slutar aldrig tänka på dem. Aldrig.

Och så en dag... så hamnar man i Norberg efter att ha träffat Ålandstokar och inser att vilken höjdare det är att träffa de där viktiga, och kollar för skojs skull hur långt det är till transornas hem. Och det visar sig vara tio mil. Och man konstaterar att man kan få låna en bil av en elev. Och plötsligt... efter fem år... så lossnar den där tummen ur röven, och man fixar biffen och stämmer träff.

Jag har inte träffat dem på fem år.
Jag tror inte ens att jag pratat med dem i telefon under de här åren.
Jo, det har jag inser jag. Och jag har sett kort på hus och hundar, och vi har chattat en hel del på facebook, men varje gång säger vi mest "jag saknar er, vi saknar dig".
Och plötsligt ska vi ses. Hur konstigt är inte det?

Och jag kör sju mil till ett köpcenter in the middle of fucking nowhere, för det är bara sånt som är öppet i den här världen. Och jag kör lite fel och är lite nervös inser jag, men samtidigt... så bara... äntligen liksom. Och när A plingelingar och undrar var fan jag är så är allt som det var för fem år sedan och de ska bara gå in och pissa så ses vi vid Mc Donalds sen. Och det gör vi.

Och vi ser inte alls ut som då, men ändå gör vi verkligen det. För det har inte alls gått fem år. Det var igår vi stod vid flyttbilen, eller hur? Och vi pratar som fan och tiden springer och fy helvete vad roligt det är. De två är fan de roligaste jag känner. Men efter 2,5 timme in the middle of fucking nowhere ropar verkligheten på mig. Måste hem. Planera. Sova. Kommer bli sent som fan även om jag åker tidigt. Så till slut åker jag åt mitt håll och de åt sitt.

Och jag kör. Och tårarna börjar spruta.

Herregud. Är jag koko eller? Jag kör. Och storbölar. För jag hade glömt hur mycket de betyder för mig. Och hur hemtamt det känns med dem. Och hur roliga de är och hur kul vi har och hur mycket vi har att prata om och hur de förstår delar av mig som ingen annan förstår. Och så fantastiskt det är att se på dem hur jäkla bra de trivs och hur rätt det känns och hur harmoniska de känns. De valde rätt. Samtidigt som jag undrar om det verkligen var klokt att träffa dem, för nu är jag ju plötsligt helt ledsen och saknar dem och funderar på att flytta åt Västmanland-Dalarnahållet till, bara för att ha dem lite närmare.

Men nej. Om jag gör det kommer jag ju som-fan-sakna de där viktiga jag har hemma. Familjen. Viktiga vännerna. Och mitt liv. Som ju är där.

Men ändå. Vilken jävla känslourladdning. Det hade jag inte väntat mig. Av en kaffe i ett köpcenter och en chokladshake på Mc Donalds.

Tur att jag älskar livet och känslorna det bär med sig. Så yey för tårarna, för de är ju faktiskt ett uttryck av kärlek.


1 kommentar:

vandrarvild sa...

ÅÅÅÅH! Jag vill också resa och träffa vänner!