Det känns nästan som om jag behövs här...

Igår innan jag gick hem snackade jag en liten sväng med en kille som vaktmästar på Folkets hus där vi håller till med teaterklassen under min kurs. Han var pratsugen, helt klart! Hela mitt jag kände i vilket stort behov av umgänge den här personen var just den här dagen. Kanske alla dagar, vad vet jag. Men jag är ny och känner inte folk, och är antagligen lika öppen som en uppslagen bok, för folk dyker på mig.

"Herregud, en mänscha vi inte har sett förut, henne måste vi haffa!"

Idag tixempel. Vid dagens slut var jag så hungrig så jag höll på att gå i bitar, och raglade således till den lokala grillen. Killen bakom disken sken upp som en sol direkt när jag sa "Ja skölle vela hå ett brö me mosbrecka, ketchöp å reeksallad, asså en halv special utan karv" på klingande... rikssvenska tycker ju jag då va. Men man säger ju tydligen inte knö, änna, ellerrrr, vetladu å sånt här uppe, så tydligen sticker min rikssvenska ut bland deras klingande västmanländska. "Er dy her från Nårberg?" säger den mörke, misstänkt östhärkomst-mannen. "Nää hehe, ja e från Gättebarg, höss de ellerrrrr?" svarar jag med ett skratt. Vad gör jag här undrar han. Teaterpedagogar svarar jag.

Åhå! Han skiner upp som en sol igen. "Teåter, det vår mitt liv. Föryt. I mitt hemland." Å. Hallego. Det skär så i mitt hjärta över alla dessa människor som måste överge sitt hemland och sina liv för att städa, köra taxi eller jobba på grillen i ett iskallt Sverige. Och han bara öser ur sig om sina tankar om teater, teater ska vara på folkets sida och tjofaderittan. Trevlig fyr! Men min mat kallnar, och jag måste försöka runda av, så jag säger "Tack för maten hördudu, ha det så bra vi ses säkert fler gånger!" och vandrar hemåt.

Han ville prata teater han. Vaktmästaren ville prata elektronisk musik (som jag inte kan ett jota om). Alla vill prata med apan. Apan känner ingen. Apan gillar att folk vill prata.

Samtidigt som apan är helt slutkörd i huvudet efter alla dagens intryck. Och apan hinner vara hemma i fem minuter innan Saga messar och säger att det är häng hos Henry. Ikväll igen. Japp. Jag kommer om en stund. Jag måste bara... andas. Först.

Fast allra först måste jag vräka ur mig lite intryck i bloggen, planera morgondagen och prova dagens kap från Röda korsets loppis, en röd blus med vita prickar.

Tjohej. En av tre anhalter avbockade. Nu - planering! (pust. suck.)

---