Häromsistens skrev jag ett inlägg om hur sorgligt det var att lämna Snowball och Stockholm. Ja. Det gjorde ont i hjärteroten att åka ifrån Stockholm. Men å andra sidan kom jag ju strax efter det hem till mitt älskade Göteborg igen, och vips var livet rosenrött. För att komma hem är så jäkla skönt.
Den här vintern har jag flängt än hit än dit. Öa över lucia. Hem igen. Öa veckan före jul. Hem ett dygn. Stockholm i en vecka. Hem en knapp vecka. Norberg en vecka. Åland en komprimerad helg. Och nu i Norberg igen. Som just nu ska föreställa "hem". Åkte härifrån till Åland, och nu är jag... hemma? igen. Nä. Jag är inte hemma. Jag är fortfarande i exil. Men ändå. När jag packade ihop mitt pickåpack i fredags och lämnade Norberg för Åland stack det till i hjärtat. Fy fan vad ont det gör att åka härifrån tänkte jag. Jag vill vara kvar! Men det gick över ganska snabbt. För att åka tåg är underbart (när det funkar), och att träffa Daniel och Sofia är underbart. Och Åland är underbart. Och igår när jag vaknade till Åländsk snöstorm och skulle ta mig hem så... stack det till i hjärtat igen. För jag vill inte åka därifrån. Heller.
Vad fan är det med mig? Älskar jag alla platser? Ja. Och nej. För egentligen är det nog mest ett drag av separationsångest. Jag blir alltid ledsen när jag ska åka ifrån något, oavsett vad det är. När jag ska lämna stan för öa gör det ont. Vill inte åka. När jag sedan varit på öa några dagar och ska åka hem gör det också ont. För jag vill inte åka därifrån heller. Jag vill inte åka ifrån något någonsin. Jag vill bara åka till. Inte från.
Komplicerat. Dilemma.
Jag älskar att resa. Men bara att resa till. Hur får man det att gå ihop?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
1 kommentar:
Det är resan som är målet! Säger de kloka. Ta många foton så att du har att kolla på när du kommer hem igen, för minnenas skull. Det kanske hjälper. För att du vet att du varit där.
Skicka en kommentar