Jag är så bra på att underhålla mig själv. Och jag trivs så bra med att vara själv. Kanske för att jag dagarna i ända omger mig med människor, ofta kreativa sådana. Man blir trött av det. Och behöver memsamheten efter en sån dag.
Så därför gör det mig absolut ingenting att det just ikväll händer absolut ingenting i det ödsliga, myspysiga Norberg där jag häckar i det gamla gamla huset bland många gamla gamla hus. Faluröda stugor med tjocka vita ulliga täcken på sig. Julbelysta små mysiga gator och gränder. Detta är en by i ordets rätta bemärkelse. En levande sådan. Och säkert händer det saker några hundra meter bort. På folkhögskolan som dryper av kreativitet. På Folkets hus där det visas bio med jämna mellanrum. Och på Port Arthur, en av restaurangerna med kvällsöppet. "Där sitter vi ibland och njuter av en jävla god whiskey" skrattar Henry, herr teaterlinje. Henry, som är bossen som anlitat mig som en av årets fyra gästpedagoger. Tackar för äran Henry.
Dagarna går åt till att lära sju människor allt jag kan om improteater. Eller rättare sagt allt jag hinner lära dem om improteater på två veckor. Förstår inte min tidigare lätta oro, eller snarare fundering kring huruvida jag skulle ha material så det täcker två veckor. Herregud. Jag skulle lätt kunna fylla ett läsår med all den improkunskap jag har inser jag när jag efter två dagar bara hunnit nosa på ämnet.
Dagarna är uttröttande. Som impropedagog sitter jag med alla sinnen på helspänn hela tiden. Utvärderar det som sker på scen och gör blixtsnabba kalkyler i huvudet över vilken feedback jag ska ge för att göra deltagarna trygga och stärka dem, samtidigt som jag ger dem en utmaning och hjälper dem till utveckling utan att knäcka dem. För de kan ju inte så mycket om impro. Än. Men... det kommer! Sakta men säkert. Och det har hänt otroligt mycket de här två dagarna. Men allt detta som rusar i ilfart i min hjärna under dagarna gör mig så otroligt trött om kvällarna.
Och jag måste hinna ikapp. Ringa mamma, det var ett tag sen nu, läsa jobbmail, läsa jobbgrejer, se det där tv-programmet på web-tv som jag inte hunnit se än... Så jag går hem, kollapsar i sängen med datorn i knät och telefonen i örat. Och nästan tre timmar senare är jag ikapp. Har morgondagens planering, har ringt mamma, har kollat mail facebook väderprognosen programmet... och då... kommer kontemplationen. Vilan. Funderingarna.
Och jag sätter på soundtracket för kvällen, jazz på ryska och låter Jan Johanssons mjuka pianotoner vagga mig in lugnet. Reflektionerna. Plockar fram papper och penna. Lutar huvudet tillbaka.
Och skriver.
Livet kan inte vara vackrare än en faluröd by inbäddad i vintertäcke, med värmande ljusglimtar här och där, varma fönster som strålar ut stearinljus, glimmande granar, en skarp nymåne som suddas av isiga disiga moln, ett gammalt gammalt hus. Och Jan Johansson.
Livsqualitet.
Skall du hafva en skrifvarlya skall du hafva den här.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar